Det var meningen...

... att vi skulle vänta på just Picasso

 

 

När vi lät Molly somna in så var det en självklarhet att vi någon gång i framtiden skulle ha en ny hund i familjen

Frågan var bara när, Paul & Linn kände sig redo ganska snabbt men jag som hade det avgörande beslutet i min hand var inte lika snabb

Jag vet inte riktigt varför det drog ut på tiden men någonstans inne i hjärtat ville jag liksom vänta på "rätt tillfälle"

Många hävdar att det inte går att vänta på rätt tillfälle utan att man måste ta steget och skapa rätt tillfälle på egen hand

Men jag är inte så säker på det, för varje dag tillsammans med Picasso blir jag alltmer övertygad om att allt faktiskt har skett vid "rätt tillfälle"

Det var meningen att vi skulle vänta så länge som vi gjorde, det var meningen att jag bara helt tvärt en dag skulle få känslan att nu nu är det verkligen dags att öppna dörren för en ny familjemedlem

 

 

 

 

 

Jag tror att det finns en mening med allt som händer

På något vis så tror jag att varje liten händelse är en pusselbit som läggs på plats och till slut har man sitt färdiga pussel

I vårat fall var det en massa bitar som skulle falla på plats innan  vi kunde se den färdiga bilden

Bilden som i just det här fallet föreställde vår underbara Picassso

 

 

För varje dag som går växer Picassos personlighet fram allt mer och mer och det underbara är att jag kan se glimtar av mina tidigare hundar i henne

Jag ser väldigt mycke av Molly i Picasso, Paul och jag brukar lite skämtsamt säga att vi tror att Molly reinkarnerats i Picasso

Precis som Molly så välkomnar Picasso gärna oss med en sko, en strumpa eller vad det nu kan vara hon hittar på vägen när hon möter oss vid dörren när vi kommer hem

Är det dags att laga mat ja då kommer Picasso som ett skott och precis som Molly så bara måste hon befinna sig mellan kocken och köksbänken/spisen eller allra helst lägga sig och vakta nedanför spisen så det är ett evigt parerande för den som ska laga mat

Plockar husse dessutom fram sina strumpluktande ostar ja då kommer Picasso som ett skott dock har Picasso bytt ut Molls dreglande vid dessa tillfällen mot små grisgrymtningar

Och precis som Molly så märker Picasso direkt när det är "avresa" på gång, börjar vi packa en väska eller liknande så förvandlas Picasso precis som Molly till vår skugga och avviker inte en millimeter för tänk om vi bara skulle smita och försvinna

När det är dags för oss att ta på jacka och skor så följer Picasso Mollys exempel och sätter sig tryckt mot ytterdörren så att vi inte ska missa att ta med henne

Som tur är så är Picasso lika lättlurad som Molly var vid dessa tillfällen, bara slänga iväg ett gäng leversnittar och vips så är Picasso fullt upptagen av dessa och vi andra kan snabbt smita ut

 

 

Men det är inte bara spår av Molly jag tycker mig se i Picasso

Min första hund Zippo var en tibetansk spaniel med otroligt stor integritet och en väldigt bestämd uppfattning om med vem och när det var läge att kelas och lite så är Picasso också

Picasso behöver sitt space och kan ibland vara väldigt sparsam med kelandet, det sker helt på hennes villkor, känner hon inte för gos och mys så blir det inget

När Picasso läxar upp Bosse när han försöker ta sig upp på soffbordet eller påtagligt visar vem som bestämmer över matskålen och även har åsikter om hur länge en katt kan tänkas behöva lapa i sig vatten  eller bara sådär rent allmänt känner att hon behöver visa katterna vart skåpet ska stå och vem som bestämmer så tycker jag mig se drag av min tervuren  Belona i henne

 

 

 

Även om Picassos tjurskallighet och envishet bara är en susning jämfört med vad mopsen Kurre kunde visa upp så har jag mer än en gång slagits av likheterna dom emelllan

I lördags kväll när Picasso kröp upp i min famn där jag satt i fåtöljen o la en tass på vardera axel och sen borrade in sitt underbara huvud i min hals och buffade på min örsnibb med sin fuktiga nos på exakt samma sätt som min underbara mops Kurre brukade kramas så blev jag alldeles varm i hjärtat

 

 



 



 



 

 Så ja, ja jag tror att det finns en mening med allt som sker

Picasso är helt underbar, det är 100 % kärlek rakt av och jag är övertygad om att hon var menad för just  oss

Om det finns en hundhimmel är jag säker på att Zippo, Kurre, Belona och Molly sitter där på ett moln och mumsar köttbullar tillsammans, myser och känner sig rätt nöjda och belåtna med att deras tassavtryck i våra hjärtan numera fått nytt liv och att dom återigen kan förmedla kärlek till oss med hjälp av  Picasso