Jag vill...

... hitta glädjen igen

Jag vill hitta tillbaka till den där bubblande glädjen inom mig som jag kände i höstas

Den där glädjen som blandades med känslan av att äntligen ha modet och kraften att tro på mig själv, känslan av att även jag var värd något, att jag hade en självklar plats här i livet precis som alla andra

Jag vill hitta tillbaka till den där underbara känslan av att möta dagen med ett leende och känna hur livsglädjen bara far omkring inne i kroppen för att sen sprida sig till ett leende på läpparna

För att hitta tillbaka till den glädjen och den känslan är det kanske så att jag måste sluta anklaga mig själv, sluta leta efter vad jag gjorde för  fel som ledde till att det blev som det blev

För när allt kommer omkring så är det inte jag som gjort något fel, det är inte jag som har svikit och gått bakom ryggen

Det enda felet jag har gjorde var att bry mig om, att vara godtrogen nog att känna tillit och naivt ta ett steg tillbaka och lämna utrymme och underlätta det som skedde bakom min rygg

Det enda felet jag gjorde var att ta över så gott som allt ansvar härhemma för att underlätta, för att ge utrymme till vila för den som var trött och inte mådde bra

Det enda felet jag gjorde var att finnas där för Linn i hennes vardag med allt  vad det innebar 

Det enda felet jag gjorde var att visa hänsyn, vara snäll...

Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte se att det är något fel med att vara snäll, att visa hänsyn, att underlätta för den man älskar

ändå landar jag alltid i känslan av att jag det är jag som gjort något fel, att jag inte duger, att jag inte räcker till

Jag vet inte hur jag ska ta mig ur den känslan, jag bara vet att jag på något sätt måste hitta en väg tillbaka till glädjen och lyckan igen

Jag vet inte hur men jag vet att jag måste börja samla ihop skärvorna av mina trasig självkänsla och sakta börja lappa ihop den igen 

Innerst inne vet jag att det inte är jag som har gjort något fel, 

innerst inne vet jag att jag duger, att jag är värd att bli älskad

Innerst inne vet jag att jag är värd så mycket mer än det här

Innerst inne vet jag att jag är fantastisk på alla sätt och vis

Innerst inne vet jag att det aldrig är fel att känna tillit, omtänksamhet, att göra saker av kärlek

Innerst inne vet jag att jag kommer att hitta tillbaka till glädjen och lyckan igen,

jag måste bara ta reda på hur

Om ingen annan belönar en...

... ja då får man göra det själv

Den senaste tiden har utan större överdrift varit den absolut jobbigaste tiden i mitt liv men på något sätt har jag kämpat och lyckats ta mig igenom den även om lyckan och den bubblande livslusten jag kände i höstas numera nästintill är som bortblåst precis som den självkänslan jag så smått hade börjat bygga upp  och kanske var det just därför som jag kände att det var på sin plats att jag fick en liten belöning för allt jobb jag lagt ner på att hålla den här familjen flytande under den här tiden när allt varit kaos och det bästa med att belöna sig själv är ju att man får precis det man önskar sig

Inte helt billigt men efter första lektionen konstaterade jag att det var värt varenda krona och att det faktiskt är möjligt att köpa lycka för pengar för både under och efter ridlektionen kände jag för första gången på länge  ren och skär lycka och det bästa av allt är att jag har fyra tillfällen kvar att få känna på den känslan och det är precis vad jag behöver just nu och jag är ganska säker på att när det här klippkortet är förbrukat så kommer jag att investera i ytterligare ett klippkort av den enkla anledningen att jag är värd det 

Det är så mycket...

...  jag borde ha lärt mig

Det är så mycket jag borde ha lärt mig under den här tiden

som att inte ställa frågor jag inte vill ha svar på

Som att tystnaden, svaret jag kan se i dina ögon gör minst lika ont  som ett uttalat ord jag absolut inte vill höra 

Som att människor behandlar en precis på det sätt man tillåter dom att göra

som att inte ta någonting för givet

Som att lyssna på magkänslan

Som att inte blunda för alla uppenbara tecken på att något är fel

Men det enda jag har lärt mig är att det gör fruktansvärt ont att bli bortvald

Att det gör ont att älska utan att bli älskad tillbaka

Att det gör ont att vara den som kämpar

Att det gör ont att inte längre vara den som får din kärlek och omtanke

Att det gör ont att inte längre bli sedd

Det är så mycket jag borde ha lärt mig under den här tiden men det enda jag egentligen har lärt mig är att känslan och insikten av att inte längre vara din gör så ont att jag stundtals på fullaste allvar tror att hjärtat brustit och gått i tusen bitar och aldrig någonsin kommer att bli helt igen

Som en...

... Berg & dalbana

Just nu är tillvaron lite som en berg & dalbana där känslorna lever sitt eget lilla liv och ständigt befinner sig i rörelse

Med tanke på allt som hänt men kanske framför allt som inte hänt så är det kanske inte så konstigt att det kommer stunder då känslorna plötsligt får fart och likt en snöstorm virvlar in i hjärtat och skjuter vassa ispikar och gör fysiskt ont på ett sätt som jag inte trodde var möjligt

Det kanske inte är så konstigt att det kommer stunder då allt stannar upp och hjärtat snörps ihop och bara gör ont, ont, ont på ett så påtagligt sätt att det nästan blir lite skrämmande

Inte ens i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig att känslor skulle kunna göra så fysiskt ont som dom faktiskt gör

I det stora hela flyter dagarna på ganska ok

Ja det finns stunder då jag kan känna lugn och ro för en kort stund

Stunder då känslorna är hanterbara och allt känns helt ok men så räcker det med ett litet ord, ett minne som dyker upp

En tanke...

... och vips slår känslorna till och river upp såren

sår som inte fått chansen att läka,

sår som inte blivit omhändertagna

Känslor som bara lämnats, frågor utan svar...

Så var det det här med...

... att förlåta

Det här med att förlåta är inte alltid så enkelt och självklart och det finns de bland mina vänner som undrar hur det ens är möjligt att jag är villig att förlåta och ge vår kärlek en chans och om sanningen ska fram så var det inget enkelt beslut och det finns stunder då även jag undrar hur det kommer sig och varför jag bestämt mig för att välja den här vägen 

Det finns stunder då det gör så ont att det känns som att hjärtat ska slitas i bitar och hela jag känns som ett enda stort öppet blödande sår och den enklaste vägen ut ur smärtan  vore att bara lämna allt, försöka glömma, låta hatet blomma ut och sen bara gå vidare

Jag tror aldrig att jag riktigt kommer att kunna förstå varför det hände

För hur det än är så har jag också befunnit mig i lägen där jag haft tillfället att göra samma val men för mig gick det aldrig så långt

För mig var det så självklart att det löftet jag än gång gav om att älska i lust och nöd var ett löfte jag gav av kärlek och något som inte var bara något som sas helt random för att det liksom tillhörde vigselakten och kändes så enkelt och rätt att säga just då

Men mest av allt har mitt val berott på att jag verkligen försöker leva efter mottot "Behandla andra som du själv vill bli behandlad"

Ett motto det inte är helt enkelt att leva efter men om man varje gång man ställs inför tveksamma val tar sig några sekunder, stannar upp och tänker efter så kanske saker och ting hamnar i ett annat läge och det val man precis var på väg att göra känns  kanske inte så självklart längre eller i alla fall blir ett val som är lite svårare att göra

Men nu gjordes valet, vi hamnade där vi är idag och att förlåta har inte varit något lätt beslut att ta men även här slingrar sig "Behandla andra som du själv vill bli behandlad" in och vill säga sitt

Om jag nu hade gjort en dumhet, om jag nu hade svikit och sårat någon på det allra värsta tänkbara sättet och sen insett att det var fel, att jag ångrade mig

ja då skulle jag önska att den personen kunde se bakom sveket, bakom lögnerna och istället för att fylla hjärtat med hat i allafall försökte förstå vad som hänt och varför och att den personen  tillsammans  med mig sen ville hitta en väg tillbaka till kärleken igen

Det är inte lätt att förlåta,

det är inte lätt att gå vidare efter ett svek

Det gör fortfarande otroligt ont och vägen tillbaka kommer att vara allt annat än enkelt

Men jag skulle aldrig ha gjort det här valet om det inte var för att jag trodde på oss och på att vår kärlek är värd att kämpa för

När drömmarna...

... krossas

Bara man vill något tillräckligt mycket så klarar man av att förverkliga sina drömmar och då i höstas när pusselbit efter pusselbit föll på plats började jag tro att det verkligen var så

Då när jag fått okey till förhöjt studiemedel

Då när jag fått ok till att börja studera

Då när jag sa upp mig 

och då, då när jag efter ett par månader som tim.vikarie fick fast anställning

Ja då trodde jag för ett kort tag att jag äntligen skulle kunna förverkliga den dröm jag burit på så länge, ja just där och då  kändes det dessutom som att livet äntligen hade återvänt, att det äntligen var min, vår tur att få medvind i seglen och att allt vårt kämpande under dom tuffa åren inte hade varit förgäves utan slutligen gett resultat och att vi tagit oss ut på  andra sidan och att vi därifrån skulle gå in i framtiden tillsammans

Men det var också där och då som verkligenheten knackade på dörren eller rättare sagt verkligheten slängde upp dörren på vid gavel och drog in som en orkan och här står jag nu mitt i förödelsen och inser att hur mycket jag än vill så kommer den där drömmen förmodligen att förbli just bara en dröm 

Mitt i orkanens öga föll det sig  så naturligt att följa min första instinkt - att kämpa

Nu när orkanen dragit vidare och stormen så smått börjat bedarra känns det inte lika självklart att kämpa längre

Mina tankar och känslor är fortfarande desamma

Mitt hjärta vill inget annat än att kämpa men min värdighet börjar knacka mig på axeln och visa en vilja att slå sig ner och ta plats

Min värdighet viskar i mitt öra att om man inte själv sätter ett värde på sig så gör ingen annan det heller

Om man låter någon behandla en respektlös så kommer man också att bli respektlöst behandlad

Om man låter någon utnyttja ens känslor, ens snällhet och goda vilja så kommer vederbörande med all säkerhet att göra det utan att ens förstå att det sker

Jag har hamnat i ett läge där jag varken vet ut eller in, det enda jag vet är att det inte är hållbart längre att hålla livet på paus dag efter dag utan några som helst garantier 

Jag orkar inte falla fritt längre och jag har insett att jag hur gärna jag än vill hålla mina drömmar vid liv så måste jag göra något NU om jag inte ska gå under totalt och tappa bort mig själv

Det är dags att börja skala och hur mycket jag än vill så blir det min dröm som får stå tillbaka

Det säger sig självt dygnets timmar räcker inte till att

-  jobba åtta timmar fyra dagar/v med sammanlagt tre timmars resväg till/från jobbet

-  plugga heltid på distans

-  orka vara mamma och ge Linn det hon behöver och är värd att få

-  ge Picasso och Juni det dom behöver

-  täcka upp och rodda allt runt Linn när Pauls jobb kräver det

Då i höstas när allt planerades och jag min enfald trodde att allt var som det skulle vara ja då var allt så självklart och enkelt

Det finns saker jag gjort av kärlek, för oss, för familjens bästa  som nu hamnat i ett helt nytt läge

När ingen annan tänker på mig och sätter mig i första hand så måste jag själv göra det och då måste jag någonstans börja "skala av" och då är det ganska givet att skala av det allra enklaste först av allt

Om jag lyfter bort mina studier får jag i alla fall upp näsan över vattenytan och känner att jag kan andas för en stund

Det är ett tufft beslut att ta, min första tanke var att hålla ut de här första tio veckorna och klara av de två första kurserna men just nu känns det bara som slöseri med tid och energi, en tid och en energi jag inte besitter just nu

Trots att hela mitt inre verkligen vill och trots att jag har försökt att öppna böckerna och läsa, att sätta mig vid datorn och göra uppgifterna så går det inte, jag kan inte hitta glädjen och ron i kroppen vill inte infinna sig och de senaste veckornas oro och brist på sömn börjar alltmer påverka min  tillvaron

Jag känner allt mer att jag är på väg åt helt fel håll, att jag totalt håller på att tappa fokus , att dagarna blir allt svårare att hantera och jag vill verkligen inte tillbaka ner i det där svarta träsket igen så även om det här med att studera var något jag verkligen ville göra och något jag både längtat efter och sett fram emot med så mycket förhoppning och glädje att det hugger och skär i hjärtat bara jag tänker tanken på att jag måste släppa den drömmen och låta den flyga iväg så är det just det jag måste göra för att rädda mig själv

Jag ville verkligen göra det här och någonstans tänkte jag och trodde att jag var värd det, att det var min tur nu men samtidigt så inser jag att det bara var en dröm och att jag någonstans i drömmarnas land är den ständiga förloraren

Det andra stora beslutet jag måste ta är inte lika enkelt  att ta eftersom hela mitt inre och mitt hjärta skriker att jag inte ska ge upp utan kämpa vidare för det jag tror på men min värdighet viskar allt oftare 

- Varför ?

Till vilket pris ?

 

Det borde...

... inte vara jag

Det borde inte vara jag som kämpade för att få dig tillbaka

Det borde inte vara jag som öppnar upp mig som ett öppet sår och blottar mitt innersta

Det borde inte vara jag som ställer alla frågor

Det borde inte...

Det borde vara du som skulle kämpa för att få behålla mig

Det borde vara du som öppnade upp och blottade dig

Det borde vara du som berättade 

Det borde...

När jag ser tillbaka på mitt liv kan jag skönja ett mönster

Det är med några få undantag alltid jag som kämpat och klamrat mig fast  och gjort allt och lite till för att laga en trasig relation istället för att bara släppa och gå vidare

Det har varit jag som har kämpat för att behålla människor i mitt liv

Jag har aldrig känt känslan av att någon kämpat för min kärlek eller för min vänskap och det är kanske dags att ändra på det nu

Det är kanske dags att jag sätter ett värde på mig själv

Det är kanske dags att jag ger upp och slutar att kämpar

Även om det gör ont, även om det innerst inne känns främmande och fel så är det kanske så att jag för min egen skull måste ge upp och sluta kämpa

Även om det egentligen är den viktigaste kampen jag står inför så är det nog så att jag för att rädda mig själv, mina känslor och mitt värde måste ge upp och släppa taget
Jag måste bortse från rädslan inom mig som säger att om jag släpper nu kommer det troligen att  innebära att jag förlorar den här striden

För ett år sedan, för ett halvår sedan hade jag nog aldrig ens tänkt tanken på att ge upp, att sluta kämpa men idag är läget lite annorlunda
Jag vet mitt värde, jag vet att jag är värd att kämpa för och därför vågar jag tänka tanken att ge upp...