Kärt barn...

... har många namn

 

I går var vi till Furuvik hela familjen

Givetvis fick även Picasso följa med och under dagen blev vi varse om hur otroligt mångsidig ras en Staffordshire bullterrier är

I förbifarten kunde vi snappa upp

 

- Titta där är en sån där kamphund

- Det där är en amstaff

- Titta en amstaffkamphund

- Titta det där är en sån som blir en kampmördarhund

 

Osv osv osv.

 

 

Men ska jag vara ärlig så övervägde de positiva helt klart det negativa

Badvakten som själv hade en staffe hemma och gosade loss med Picasso

Tjejen som hade en nioårig pinscher hemma och så smått börjat fundera på vilken ras hon skulle ha nästa gång och där staffe var ett alternativ och nu för första gången fick hon se en staffevalp "live"

Damen som konstaterade att Picasso helt klart var sötast av alla hon sett på hela dagen

Eller den lilla tjej på sådär 2-3 år som blev tokförälskad i Picasso och först slängde sig i gruset och rullade runt med henne och när vi sen möttes igen borta vid tivolit satte sig vid P´s sida och klappade, klappade och klappade

Folk var oerhört trevliga och som Paul konstaterade på hemvägen

- Det var länge sen man fick kontakt med så många

 

 

 

 

Ja det är väl bara att vänja sig vid att folk har en massa fördomar och sen göra allt vi kan för att Picasso  inte ska leva upp till dessa även om det just nu känns som om vi har en liten, liten uppförsbacke då vårat lilla charmtroll så smått förvandlats till något vi stundtals inte känner igen

Men det är klart , befinner man utvecklingsmässigt i "rangordningsperioden" då det dessutom börjar fara runt en massa  könshormoner i kroppen så är man lite förlåten

Det är bara för matte och husse att utrusta sig med ett stort tålamod och se till att vara konsekventa och på ett vänligt men bestämt  och kärleksfullt sätt visa den lilla damen vilka som bestämmer i familjen så ska det nog gå vägen även om jag anar att vi stundtals kommer att känna samma frustration och uppgivenhet som de gånger Linn gått igenom sina trotsperioder

Det är väl på sätt och vis en himla tur att jag har i relativt färskt minne hur jobbiga de där trotsperioderna är

Hur otroligt uppgiven, less och frustrerad jag stundtals kände mig men också hur oerhört skönt det var när perioden äntligen var över och man befann sig på "andra sidan" med världens underbaraste unge och allt engagemang, frustration, jobb  men framför allt all kärlek äntligen gav önskat  resultat

Det är inte utan att jag längtar några veckor framåt...

 

 

 

 

 



 

Underbara...

... mormor

 

 

Ett av mina första minnen av min mormor är när hon jagade mig och min lillebror med sina löständer i högsta hugg

Jag minns fortfarande hur brorsan och jag sprang runt i lägenheten med mormor efter oss med sina löständer i handen

Den där skräckblandade förtjusningen som pirrade i hela kroppen och sände ut dubbla budskap till hjärnan och ville att munnen ömsom skulle skrika

 

- Sluta !

- Fortsätt !

 

 

Jag minns också när mormor bodde i Eskilstuna och tvärs över hennes gård låg tobakshandeln Jokern Dit gick vi och köpte godis och sån där isglass som är som fryst saft i ett litet plasthölje

Jokern sålde lotter och hade man riktig tur hade Mormor några 1:- vinster som låg och skräpade som man fick att dryga ut veckopengen med

 

 

Minns också en gång då mormor var på besök hos oss i Kungsängen och jag var med min kompis Martin, vi var väl runt tio-elva år skulle jag tro

Just då lyssnade jag på Agnetha Fältskog och hennes skiva "11 kvinnor i ett hus" och speciellt då på låten "Gulleplutt" och just den sången eller rättare sagt en liten textrad från den sjöng jag för min mormor precis innan Martin och jag sprang vidare ut 

  "Det spelar ingen roll att du är lite rund... Gulleplutt"

När vi kom ut på gården stannade Martin mig och utbrast

 

- Hur vågade du ?

 

Jag såg nu ut som ett levande frågetecken för sen fortsatte han

 

- Skulle jag ha sjungit så för min mormor hade jag fått en smäll...

 

 

 





 

Med mormor har det alltid varit nära till skratt, många bus och upptåg har jag upplevt när jag varit tillsammans med henne

Minns en gång då vi hälsade på henne i Örebro och vi var ute och gick, så passerade vi en frukt & grönsaksbutik och mormor säger

 

- Kom så går vi in och pratar lite och provsmakar, han vågar inte säga till mig

 

Sagt och gjort, vi gick in och mormor pratade med den som stod i affären samtidigt som hon provsmakade druvor och annat
Jag höll på att skämmas ihjäl men mormor bara skrattade

Härliga underbara mormor

 

 

Igår var jag och mina systrar och hälsade på mormor

Mormor som fyller 96 om några veckor

Pigg och fortfarande lika rapp i munnen

Hon levererade punchlines gång efter annan och även om hon stundtals hade lite svårt att hålla isär oss och para ihop oss med rätt barnbarnsbarn och vem som var gift med vem så var hon ändå fortfarande samma härligt goa mormor

 

 

Även om vi alltid bott på olika orter och en bra bit ifrån varandra och det går långt mellan gångerna som vi träffas och att vi aldrig varit en självklar del av varandras vardag så har mormor ändå en stor plats i mitt hjärta

Hon är min underbara mormor som alltid får mig att le



 



Det är förmodligen med vetrinärer...

... som med "BVCtanter"

 

Dom vet precis vilka knappar dom ska trycka på för att få matte/husse att känna sig sådär superstolt över sin lilla valp

I måndags blev Picasso 12v och idag var det dags för vaccinering

Något jag vetat om i minst fyra veckor men ändå kom dagen lite snabbt på och såhär i semestertider blev det till slut så att vi bestämde oss för att välja den - vad vi trodde var - smidiga vägen dvs "Drop-In" inne i Rimbo

Vi kom dit två minuter efter att dom öppnat men hamnade långt bak i kön, typ sist

Bland dom först befann sig en person med tre hundar som det skulle skrapas tandsten på och det tog tid, väldigt mycke tid

Inte för att vara sån men hur tänkte man där liksom ?

Visst, det är fritt fram att gå dit för what ever men personligen hade jag nog av hänsyn till både mig själv och andra valt att beställa tid för just en sån grej

Men vem är jag att döma ?

Efter en o en halv timme gav några upp och orkade inte vänta längre men vi hade liksom inget val så det var bara att gilla läget

 

Linn och Picasso tog väntan med ro

Picasso  halvsov sig mer eller mindre igenom större delen av tiden och lät sig inte störas alltför mycke av de två ouppfostrade småhundarna som bjäbbade(skällde/gnällde sig igenom så gott som hela väntetiden alltmedans deras hussar/mattar satt där och log, låtsades som ingenting och däremellan klappade lite uppmuntrande på sina små kelgrisar

Vad jag tycker om skällande hundar och passiva ägare kan jag ta en annan gång men i mitt stilla sinne undrade jag hur det hade låtit om det istället var rottweilern, schäfern eller labben som precis som Picasso valde att chilla i väntrummet hade betett sig på samma sätt

En liten hund är liksom förlåten, iallafall av ägaren

 

 

Efter drygt två timmar o fyrtiofem minuter var det äntligen våran tur

- då sov Picasso djupt och snarkade värre än husse efter en lång arbetsdag

Väl inne hos veterinären vaknade hon till sådär lite lagom för at charma brallorna av henne och överösas av massor med superlativer om sin otroliga charm, sin vackra färg o teckning mm

Dessutom hade veterinären uppmärksammat att Picasso skött sig ypperligt ute i väntrummet och gett ett otroligt lugnt o tryggt intryck av det hon lyckats snappa upp mellan sina kunder

Vi småpratade lite om hundar, raser, erfarenheter osv  och när Picasso började smågny o visa att hon ville ut och Linn raskt tog med henne utanför så att P kunde "pudra nosen" blev veterinären  om möjligt ännu mer impad av vårt lilla underverk som så påtagligt visade vad hon ville och även av hur snabbt Linn var med på noterna och tog med henne ut

 

- Är man så duktig att man säger till när man vill ut o kissa  när man befinner sig i en sån här miljö som är okänd då blir jag verkligen imponerad, det finns många äldre hundar som inte är lika duktiga. Där måste ni ha gjort ett väldigt bra jobb och det även med lilltjejen som har sånt fint handlag med valpen för att vara så liten

 

*Sträcker lite på mig*

 

 

Men, ja jag är som sagt inte dummare än att jag inser att det liksom hör till deras jobb att se till att vi mattar/hussar mår bra, att vi blir lite glada och tycker att det där var allt en trevlig veterinär hit ska jag gå flera gånger minsann

Men samtidigt så

- ja hon är ju jordens åttonde underverk vår lilla Picasso

Picasso är grymt cool, snäll, lugn, söt

Ja Picasso är helt enkelt allt man behöver vara och lite till och jag är inte ett dugg partisk, jag bara säger som det är...







 



Ibland ser man inte...

... skogen för alla trä´n

 

Och i såna lägen är det så himla skönt att ha en egen "hundcoach" som rensar undan lite sly och gör det lite lättare att se det hela från en annan synvinkel

När vederbörande dessutom gör det utan att komma med en massa pekpinnar eller får en att känna sig liten o dum, ja då kan man inte bli allt annat än glad & nöjd

 

 

Ändå sen dag ett här hemma så har det där med mat vs Picasso varit en liten kamp

Viljan att äta har varit ungefär lika med noll hos den lilla damen och matte som då läst div "valpbroschyrer" och informationsskrifter om valpar vs mat och fått inpräntat hur viktigt det är att valpen får i sig dagsranson drabbades lite av hybris eller rättares sagt blev lite blockerad i sitt tänkande

Så med skammens rodnad kan jag erkänna att jag suttit och trugat o matat den lilla valpen och någonstans känt mig nöjd i förvissningen att "dagsransonen" hittat ner i magen

 

 





Så, ja den lilla valpen var mätt, belåten och växte som hon skulle

Men, ja då uppenbarade sig ännu ett litet problem längs vägen

Det var ju det här med träningen av den lilla valpen, inte helt lätt eftersom Picasso visade noll uppmärksamhet och att försöka muta med mat/godis var direkt lönlöst

I det läget skrev jag ett litet meddelande till min "hundcoach" på FB

Och.,..

 

 

... ja några meddelande fram o tillbaka mellan oss och vips blev det självklara och enkla så otroligt uppenbart, ja nästan lite pinsamt att jag inte ens tänkt i dom banorna själv men ibland behöver man lite vägledning för att hitta rätt

Med ett litet leende och full av förhoppning kröp jag till sängs igår och under dagen har jag glatt kunnat konstatera att Catjas underbara tips funkade alldles utmärkt

Min lilla valp har för första gången fått jobba för maten och se då minsann gick det galant att både lyssna på sitt namn och komma fram till matte samt efter några försök även börja förstå det där med "sitt"

Idag har "matbiten" fungerat alldeles galant, först lite träning med en pigg och väldigt uppmärksam Picasso  avslutade sen kvällen med att för första gången äta hela kvällsmålet utan att behöva trugas en enda gång

Nu är det slut med trugandet från min sida för som Catja mycke riktigt påpekade

 

- du kan och får inte curla en staffe och hon svälter inte ihjäl, hon kommer att äta

 

 

Ibland tänker man fel fast man vill så väl, nu såhär efteråt kan jag inte annat än att småfnissa åt mig själv och hur jag liksom körde fast i "hon måste äta" tänket att jag inte  tänkte logiskt

Jag menar, likväl som att hungriga vargar jagar bäst så tränas hungriga små valpar bäst

 

 



 

 



Så stolt som...

...  bara en mor kan vara

 

Den här veckan har Linn varit på dagridläger

Den här veckan var det ett läger med ett betydligt högre tempo än det Linn var på veckan innan, dessutom var Linn yngst med sina sju år och de andra tjejerna var mellan nio och fjorton år

Vi var lite osäkra innan på om Linn skulle "hänga med"  i det lite högre tempot och hur det skulle bli med tanke på att dom andra var såpass mycke äldre men inte hade vi behövt bekrymra oss

Linnsan hängde med hur bra som helst och de andra tjejerna var hur goa o mysiga som helst och tog hand om lilltrollet på allra bästa sätt

Linn strålade som en sol varje dag jag hämtade henne och berättade med stor glädje om både all härlig ridning och allt annat kul dom hade gjort under dagen

När jag hämtade hem Linn efter lägrets näst sista dag konstaterade Linn att hon aldrig någonsin hade haft så roliga lektioner som dom haft under veckan och att hon lärt sig massor

 

 

 

 

Ridlägret avslutades med en liten terrängtävling

Som den kloka ridlärare Marika är så lät hon tjejerna rida terrängbanan en gång under fm då hon tog tid på dom och sen när vi föräldrar kom och tittade på avslutningen så red dom ytterligare ett varv på banan och då gällde det att komma så nära sin första tid som möjligt

Ett alldeles ypperligt upplägg för att unvika att ivriga tjejer drog iväg på rundor med betydligt högre fart än vad dom egentligen borde

Nu blev det istället en tävling utefter var o ens egen förmåga

Linn hade valt att rida terränghoppningen på Memory som hon haft som första häst under ridlägret

När hon susade förbi oss i skogen såg Linnsan underbart lycklig och avspänd ut

Kort sagt vi såg en liten tjej som njöt av att få galoppera fram i skogen och hoppa över hinder

 

 

Efter att alla ridit sin runda så radade tjejerna upp sig inne på ridbanan och prisutdelningen tog vid

Namn efter namn ropades upp och till slut återstod bara Linn och Linnea som båda två hade ridit sina två rundor på nästan exakt samma tid - endast 0,9 sekunders skillnad

Otroligt duktigt av dom båda som därmed fick delad första placering

Och, jo jag erkänner...

 

 

... hur fånigt det än låter så kom det en liten liten tår i ögonvrån på lilla mamsen

Inte för att det var århundradets bedrift eller en OSfinal det gällde men, ja Linn kämpar o sliter med envisa Prinsessan, Sillen & Dumle som inte gör livet speciellt lätt för henne när det gäller

I går hade lilltrollet samma förutsättningar som de andra tjejerna

- en ponny som var med på noterna och villigt gjorde vad Linn bad henne om

Gårdagens tävling var en fis i rymden men för Linn ( och hennes mamma ) blev den ändå lite betydelsefull ändå

På nå´t sätt så fick Linn visa att hon är lite mer än den där lilla söta tjejen som rider de små charmtrollen som alltid bjuder på lite show o skratt

Linn kan mer än vad en del tror...

 

 



 

 

 

 



 



Nästan lite...

... komiskt

 

 

I dag tog jag o Picasso en liten promenad i skogen, på hemvägen mötte vi en som bor här i området

Vi känner inte varandra mer än till utseendet och har bara hejat på varandra tidigare

I dag stannade vi till och småpratade lite, det blir lätt så när man har ett litet charmtroll i andra änden av kopplet

Lovorden över Picasso haglade

 

- Så söt... vad lugn hon är... så otroligt fin... hon ger ett rikitgt bra intryck.... osv osv osv

 

 

Vi fortsatte att prata om väder o vind men mest om Picasso förståss och till slut kom frågan

 

- Vad ska det bli av henne när hon blir stor ? Vad är det för ras ?

 

- Det är en Staffordshire Bullterrier

 

I samma stund som jag uttalade detta tog människan direkt ett steg tillbaka och utbrast

 

- Oj... Men hon är ju inte alls aggressiv... än iallafall...

 

 

... aggresiv ?

Ehh ?

Picasso är elva veckor

Vad svarar man på sånt egentligen ?

Jag suckade djupt inombords och svarade neutralt

 

- Om hon blir aggressiv så har jag misslyckats kapitalt som hundägare...

 

Jag orkade liksom inte rapa fram "Nej det är ingen kamphund...." bla bla bla ännu en gång utan  tänkte i tysthet att  fördomar är det liksom ingen ide att ens försöka bekämpa

Med tiden kanske hon inser att Picasso inte är någon kamphund som går runt i området och letar efter objekt att kampa med och slakta med kraften i sina käftar utan helt enkelt är en otroligt härlig hund som älskar människor och inte vill annat än att pussas, pussas och åter pussas

 







Sådan matte...

... sådan hund

 

 

Eller man blir som de man umgås med

Efter att ha levt tillsammans med Picasso i tre veckor kan vi konstatera att vi i familjen har en del gemensamma drag

 

Husse &Picasso älskar båda det högra soffhörnet och snarkar dessutom i ungefär samma tonart

 

Lillmatte & Picasso påminner om Duracellkaniner båda två, dom går och går och när det sen väl tar stopp och dom somnar så finns det inget som kan väcka dom

 

Matte & Picasso tycker båda om att ta en powernap på fm och är ungefär lika dåliga på det där med att se till att äta regelbundet men kanske framför allt att se till att få i sig vätska, speciellt när det är varmt så det är en evinnerlig tur att vi har husse som påminner oss

 

 

 

 

Sen  tror jag dessutom att vi alla fyra har ytterligare några gemensamma drag

- vi älskar att pussas, mysa, kramas och att sprida kärlek och värme omkring oss