Kärt barn...

... har många namn

 

I går var vi till Furuvik hela familjen

Givetvis fick även Picasso följa med och under dagen blev vi varse om hur otroligt mångsidig ras en Staffordshire bullterrier är

I förbifarten kunde vi snappa upp

 

- Titta där är en sån där kamphund

- Det där är en amstaff

- Titta en amstaffkamphund

- Titta det där är en sån som blir en kampmördarhund

 

Osv osv osv.

 

 

Men ska jag vara ärlig så övervägde de positiva helt klart det negativa

Badvakten som själv hade en staffe hemma och gosade loss med Picasso

Tjejen som hade en nioårig pinscher hemma och så smått börjat fundera på vilken ras hon skulle ha nästa gång och där staffe var ett alternativ och nu för första gången fick hon se en staffevalp "live"

Damen som konstaterade att Picasso helt klart var sötast av alla hon sett på hela dagen

Eller den lilla tjej på sådär 2-3 år som blev tokförälskad i Picasso och först slängde sig i gruset och rullade runt med henne och när vi sen möttes igen borta vid tivolit satte sig vid P´s sida och klappade, klappade och klappade

Folk var oerhört trevliga och som Paul konstaterade på hemvägen

- Det var länge sen man fick kontakt med så många

 

 

 

 

Ja det är väl bara att vänja sig vid att folk har en massa fördomar och sen göra allt vi kan för att Picasso  inte ska leva upp till dessa även om det just nu känns som om vi har en liten, liten uppförsbacke då vårat lilla charmtroll så smått förvandlats till något vi stundtals inte känner igen

Men det är klart , befinner man utvecklingsmässigt i "rangordningsperioden" då det dessutom börjar fara runt en massa  könshormoner i kroppen så är man lite förlåten

Det är bara för matte och husse att utrusta sig med ett stort tålamod och se till att vara konsekventa och på ett vänligt men bestämt  och kärleksfullt sätt visa den lilla damen vilka som bestämmer i familjen så ska det nog gå vägen även om jag anar att vi stundtals kommer att känna samma frustration och uppgivenhet som de gånger Linn gått igenom sina trotsperioder

Det är väl på sätt och vis en himla tur att jag har i relativt färskt minne hur jobbiga de där trotsperioderna är

Hur otroligt uppgiven, less och frustrerad jag stundtals kände mig men också hur oerhört skönt det var när perioden äntligen var över och man befann sig på "andra sidan" med världens underbaraste unge och allt engagemang, frustration, jobb  men framför allt all kärlek äntligen gav önskat  resultat

Det är inte utan att jag längtar några veckor framåt...