Det var meningen...

... att vi skulle vänta på just Picasso

 

 

När vi lät Molly somna in så var det en självklarhet att vi någon gång i framtiden skulle ha en ny hund i familjen

Frågan var bara när, Paul & Linn kände sig redo ganska snabbt men jag som hade det avgörande beslutet i min hand var inte lika snabb

Jag vet inte riktigt varför det drog ut på tiden men någonstans inne i hjärtat ville jag liksom vänta på "rätt tillfälle"

Många hävdar att det inte går att vänta på rätt tillfälle utan att man måste ta steget och skapa rätt tillfälle på egen hand

Men jag är inte så säker på det, för varje dag tillsammans med Picasso blir jag alltmer övertygad om att allt faktiskt har skett vid "rätt tillfälle"

Det var meningen att vi skulle vänta så länge som vi gjorde, det var meningen att jag bara helt tvärt en dag skulle få känslan att nu nu är det verkligen dags att öppna dörren för en ny familjemedlem

 

 

 

 

 

Jag tror att det finns en mening med allt som händer

På något vis så tror jag att varje liten händelse är en pusselbit som läggs på plats och till slut har man sitt färdiga pussel

I vårat fall var det en massa bitar som skulle falla på plats innan  vi kunde se den färdiga bilden

Bilden som i just det här fallet föreställde vår underbara Picassso

 

 

För varje dag som går växer Picassos personlighet fram allt mer och mer och det underbara är att jag kan se glimtar av mina tidigare hundar i henne

Jag ser väldigt mycke av Molly i Picasso, Paul och jag brukar lite skämtsamt säga att vi tror att Molly reinkarnerats i Picasso

Precis som Molly så välkomnar Picasso gärna oss med en sko, en strumpa eller vad det nu kan vara hon hittar på vägen när hon möter oss vid dörren när vi kommer hem

Är det dags att laga mat ja då kommer Picasso som ett skott och precis som Molly så bara måste hon befinna sig mellan kocken och köksbänken/spisen eller allra helst lägga sig och vakta nedanför spisen så det är ett evigt parerande för den som ska laga mat

Plockar husse dessutom fram sina strumpluktande ostar ja då kommer Picasso som ett skott dock har Picasso bytt ut Molls dreglande vid dessa tillfällen mot små grisgrymtningar

Och precis som Molly så märker Picasso direkt när det är "avresa" på gång, börjar vi packa en väska eller liknande så förvandlas Picasso precis som Molly till vår skugga och avviker inte en millimeter för tänk om vi bara skulle smita och försvinna

När det är dags för oss att ta på jacka och skor så följer Picasso Mollys exempel och sätter sig tryckt mot ytterdörren så att vi inte ska missa att ta med henne

Som tur är så är Picasso lika lättlurad som Molly var vid dessa tillfällen, bara slänga iväg ett gäng leversnittar och vips så är Picasso fullt upptagen av dessa och vi andra kan snabbt smita ut

 

 

Men det är inte bara spår av Molly jag tycker mig se i Picasso

Min första hund Zippo var en tibetansk spaniel med otroligt stor integritet och en väldigt bestämd uppfattning om med vem och när det var läge att kelas och lite så är Picasso också

Picasso behöver sitt space och kan ibland vara väldigt sparsam med kelandet, det sker helt på hennes villkor, känner hon inte för gos och mys så blir det inget

När Picasso läxar upp Bosse när han försöker ta sig upp på soffbordet eller påtagligt visar vem som bestämmer över matskålen och även har åsikter om hur länge en katt kan tänkas behöva lapa i sig vatten  eller bara sådär rent allmänt känner att hon behöver visa katterna vart skåpet ska stå och vem som bestämmer så tycker jag mig se drag av min tervuren  Belona i henne

 

 

 

Även om Picassos tjurskallighet och envishet bara är en susning jämfört med vad mopsen Kurre kunde visa upp så har jag mer än en gång slagits av likheterna dom emelllan

I lördags kväll när Picasso kröp upp i min famn där jag satt i fåtöljen o la en tass på vardera axel och sen borrade in sitt underbara huvud i min hals och buffade på min örsnibb med sin fuktiga nos på exakt samma sätt som min underbara mops Kurre brukade kramas så blev jag alldeles varm i hjärtat

 

 



 



 



 

 Så ja, ja jag tror att det finns en mening med allt som sker

Picasso är helt underbar, det är 100 % kärlek rakt av och jag är övertygad om att hon var menad för just  oss

Om det finns en hundhimmel är jag säker på att Zippo, Kurre, Belona och Molly sitter där på ett moln och mumsar köttbullar tillsammans, myser och känner sig rätt nöjda och belåtna med att deras tassavtryck i våra hjärtan numera fått nytt liv och att dom återigen kan förmedla kärlek till oss med hjälp av  Picasso

 

 



Det blir nog...

... advent ändå

 

 

Under veckan som gått har jag på FB följt hur mina vänner laddat upp bild efter bild på nyputsade fönster där julgardinerna satts på plats, stjärnan hängts upp och ljusstakarna tänts

Själv tittar jag mig runt i huset och inser att det  än så länge inte råder någon större adventsstämmning härhemma

Tanken var att jag under veckan skulle städa och fixa inför advent men det kom två sjukgymnastikbesök, tre läkarbesök, ett besök på jobbet och en del telefonsamtal att ringa emellan plus då att det är Curling EM och därmed har Linn och jag varit nästintill solo hela veckan

I torsdagskväll bestämde jag mig för att jag under fredags förmiddagen då Linn var i skolan skulle ta itu med projektet advent men det blev just aldrig mer än en tanke utan istället tog jag en härlig skogspromenad med Picasso på morgonen och sen ägnade jag fm´s timmar åt att slå in tjugofyra paket samt vila efter en rätt jobbig vecka

Att ställa in eftermiddagens inplanerade stallbesök för att stanna hemma och städa fanns liksom inte på kartan, Linns längtan efter Prinsessan var enormt stor och därmed en icke förhandlingsbar situation

 

 

 

I dag väntar "familjemys" med middag, lite shopping, hästmössa och hästshow i Globen så inte lär jag hinna/orka fixa någon adventsstämmning härhemma idag heller

Jag kan erkänna att det känns lite trist och att jag helst av allt skulle ha velat hinna fixa iordning, ja i alla fall fått fram adventsstakarna i fönstret men samtidigt så...

 

 

... vilan på fm igår var nödvändig och timmarna i stallet tillsammans med Linn, Prinsessan och Picasso var guld värda och en ren energipåfyllning

Och att välja mellan att städa och göra adventsfint eller  att umgås med familjen är ju inget svårt val,  jag vet vad som är prio ett för mig 

För när allt kommer omkring så är ju den allra viktigaste förberedelsen är gjord,  paketen till Linns adventskalender ligger inslagna och redo att sättas upp

Återstår bara att leta fram kalendern, den ligger i någon av de tio flyttkartongerna med julpynt men jakten på denna kalender får vänta till morgondagen för idag är programmet späckat

 

 



 



Svenska sjukvården...

... del två

 

 

Jag börjar bli trött, trött på att ha ont och trött på den totalt ologiska sk vården

Min husläkare kände att han hade gjort vad han kunde för min onda axel och remitterade mig vidare till ortopedmottagningen

So far so god

I går var det dags att träffa ortopeden som givetvis inledde med att fråga om hur länge jag haft ont och vilka besvär jag har

När jag kort dragit min axels sjukhistoria konstaterade han

 

- Oj, har du så ont att du vaknar på nätterna. Då brukar det sluta med operation...

 

 

Sen undersökte han min axel, frågade vidare om symptom, berättade därefter om hur en operation går till och avslutade med

 

- Hur tänker du ?

 

Ja hur tänker jag ? Att jag vill slippa smärtan, att jag efter drygt tre månader börjar bli väldigt less på att ha ont i stort sett dygnet runt, att det känns olustigt att ha hotet från Försäkringskassan och alla regler där hängande över sig

 

- Jag tycker att vi gör såhär, en sån här inflammation kan ta upp till ett år att läka ut så vi avvaktar lite. Du får komma tillbaka i januari/februari så ser vi hur du känner då och fram tills dess tycker jag att du ska försöka med sjukgymnastik och akupunktur och kanske att man skulle prova med kortison

 

- Jag går ju hos sjukgymnasten och har ett träningsprogram och får akupunktur och jag fick en kortisonspruta för drygt en månad sen...

 

- Jaha... Säger du det, hade han lyssnat lite bättre så hade han tagit in den informationen redan i början av vårat samtal och hade han läst remissen från min husläkare så hade han även kunnat få informationen därifrån

 

 

- Ja... men vi sätter upp en tid åt dig i januari, februari så tar vi ställning till operation då men med tanke på att du haft ont så länge utan förbättring och att du vaknar på nätterna så kommer det förmodligen sluta med operation

 

Då kunde jag inte låta bli att fråga om hur lång väntetid det sen är på att få opereras

 

- Ja, två förmodligen tre månaders väntetid är det. Hur känner du inför det här med operation ?

 

- Jag känner att jag vill bli av med min smärta men jag är ingen läkare, jag vet inte vad som är bäst

 

- Ja då kommer det nog att bli operation i slutänden, vi tar ställning till det när du kommer nästa gång

 

Lite fint frågar jag om man inte lika gärna kan skriva en operationsremiss på direkten och skulle jag behöva en operation så har vi sparat både tid och pengar med tanke på sjukskrivning och om inte så fine, då kapas operationskön med en person

Men riktigt så enkelt funkar det ju inte utan läkaren tyckte att vi skulle avvakta och då hamnade vi ju i läget om jag skulle återgå till jobbet eller ej och där fick jag ett bestämt nej

- axeln ska vila och det kan ta sin tid att jobba med ditt yrke är inte att tänka på under läkningsfasen

Men sjukskriva mig det kunde han inte, där på ortopeden sjukskrev dom bara direkt i samband med operation annars så hänvisade dom vidare till husläkaren

Logiskt ?

Inte ett dugg

 

Mitt läkarintyg går ut i morgon så i morse var det bara att ringa vårdcentralen

Först fick jag prata med en väldigt trevlig och förstående sköterska som såg till att min husläkare ringde upp, efter ett kort samtal bestämde han sig för att klämma in mig i sitt redan mer än fullspäckade dagsschema så i eftermiddag är det dags för ännu ett läkarbesök och vill jag vara lite lustig och se det från den humoristiska sidan så kan jag konstatera att mitt frikort gick ut den 19 november men att jag redan är på god väg att fixa mig ett nytt, med dagens läkarbesök kommer jag att på nio dagar ha lyckats samla ihop 900:- , bara 200:- kvar till frikort...







Jag upphör aldrig...

... att förvånas

 

 

Linn tyckte att det var alldeles för länge sen som vi tog en runda i spåret vilket hon hade alldeles rätt i så vi byltade på oss kläder och trotsade eftermiddagsmörkret och kylan

Precis som vanligt pladdrade Linn på om allt och ingenting och helt plötsligt började hon fråga om ögonbryn och vad som menas med att ögonbrynen växer ihop

Eftersom det är ett ämne vi aldrig någonsin diskuterat här hemma blev jag lite nyfiken på varför hon undrade detta och fick då till svar

 

- Jo när jag åt hemma hos X en gång så sa Y till mig att mina ögonbryn höll på att växa ihop och att jag skulle tänka på det

 

Ärligt talat jag blev rätt paff, hur i hela världen kan en vuxen människa ens komma på tanken att säga nåt dyligt till en sjuåring ?

Att vi lever i en utseendefixerad värld kommer inte som någon nyhet precis men just därför är det extra viktiga att låta våra barn vara just barn och slippa behöva få sånt slängt i ansiktet

Vad blir nästa grej man väljer att påtala för barnet ?

 

 

Först blev jag lite paff över att man överhuvudtaget kan kläcka ur sig nåt sånt till en sjuåring men nu en timme senare är jag mest smått irriterad eller rent ut sagt rätt förbannad

Med vilken rätt har en vuxen människa att tala om för en sjuåring hur hon ska se ut ?

Är det underligt att tjejer på låg och mellanstadiet bantar ?

Vem är det som sätter upp reglerna för vad som är snyggt och inte snyggt ?

Och varför i hela friden behöver man trycka upp det i ansiktet på små barn

För liten är just vad en sju åring är

Som tur är så är min ( numera ) åttaring betydligt smartare än människan som kläckte ur sig den dumma kommentaren

Efter att vi pratat en stund om det hela avslutade Linn med

 

- Det spelar faktiskt ingen roll om ögonbrynen växer ihop på en, det är mycke viktigare att man är snäll och inte säger dumma saker till varandra

 

 

 

 

 

 

 

 

Sådan fader...

... sådan dotter

 

 

Igår kväll drog Paul iväg för att ha en sändning och då började Linn och jag att lite smått plocka inne i badrummet för att förbereda flytten av byrån i hallen dit in

Vi roade oss med att sortera lådan där Linns strumpor och trosor förvaras och kunde vi en snabb räkning konstatera att den lilla damen har fjorton par ridstrumpor plus att vi rensade bort en rejäl hög med trosor i storlek 98/104, det var väl sådär ett-två år sedan hon hade den storleken i underkläder

Till slut hade vi i alla fall röjt korgarna under bänkskivan och även ovanpå bänkskivan så det återstod bara att lyfta bort den
Nnågot jag givetvis inte kunde tänka mig att vänta med tills maken har tid

Jag försökte "haka av" den men den satt stenhårt fast och medans jag höll på att trixa och böka säger Linn med exakt samma tonfall som sin far

 

- Och den där skivan väger bara ett kilo typ...

 

 

Ett kilo är vad jag får bära/lyfta med vänster hand just nu och visst sjutton hade ungen rätt, skivan vägde nog lite mer än ett kilo så på sätt och vis var det nog bra att den satt stenhårt inkilad vid listen

Det var bara att lägga ner projektet en stund och sätta sig framför TVn

Men som alltid när jag fått en ide så har jag svårt att bara slöppa det så medans Linn roade sig med att fnissa till Solsidan, Partaj och Cafe Bärs så funderade jag på hur jag skulle kunna lösa det hela

 

 

Att vänta tills maken får tid är liksom inget alternativ just nu, curling EM har precis dragit igång och därmed kan Linn och jag räkna bort hans sällskap de närmaste dagarna/kvällarna eftersom han drar till sitt "vanliga" jobb på Skandia vid sju tiden på morgonen och sen avslutar dagen eller rättare sagt kvällen på Eurosport för att sen dyka upp härhemma runt midnatt

Så...

 

 

... jag tror att jag har kommit på en lösning

En lösning som jag presenterade för Linn i morse då hon förväntansfullt frågade när vi skulle fortsätta med vårat lilla projekt så att vi kan få fint i hallen

 

- Mamma, lova att inte lyfta bänkskivan förens jag kommer hem, jag kan hjälpa dig lite

 

- Ja, jag väntar tills du kommer hem så hjälps vi åt

 

- Och det tror du på själv, svarar den lilla skruttungen med ett leende och exakt samma tonfall som hennes far skulle ha använt

Vad ska man säga liksom ?

Min man och min dotter känner mig rätt bra helt enkelt och det är ju skönt att dom båda älskar mig trotsa att jag kanske inte alltid gör som dom vill...





Fota barn = svårt, Fota hund = svårt...

... fota barn & hund = nästintill omöjligt uppdrag

 

 

I går tog Linn, Picasso och jag en promenad ute på fältet, givetvis hade jag kameran med mig och gjorde ett försök att få lite bra bilder men insåg snabbt att det där med att fota en valp och en åttaåring på bus och klätterhumör inte var det allra lättaste

Oftast såg det ut såhär...

 

 

... dvs bortvända både från varandra och kameran i jakt på nya stenar att klättra på

Det var liksom ingen större ide att försöka få vilddjuren att samarbeta med mig milt sagt var dom totalt ointresserade av att bli fångade på bild

Av drygt 130-140 tagna foton blev det kanske 4-5 stycken som var ok men absolut inte mer än ok

 

 

 

 

Men man ska inte ha så stora krav för innerst inne så vet man ju att dom allra bästa bilderna tar man ju när man som av en händelse råkar ha kameran i närheten vid rätt tillfälle och dessutom har turen att trycka på avtryckaren i exakt rätt sekund och just det inträffar ju inte alltför ofta

Bra foton eller ej, en mysig och rolig stund på fältet hade vi iallafall





Ibland är jag...

 

 

 

... mer än lovligt korkad

 

Frågar man min man så skulle han nog byta ibland mot ofta men vi har helt enkelt lite olika måttstockar i just det här fallet

Efter en vecka med grått regnigt novemberväder kom så lördagen med några minusgrader och sol så vi passade på att vara ute på förmiddagen

Paul ägnade sig åt att kratta löv och till en början roade jag mig med att träna lite sitt/stanna kvar med Picasso men när vi tröttnat på det så grabbade jag en kratta och började peta lite bland löven

Jag fick onda ögat av min man som mumlade något om att det räckte om jag höll honom sällskap

Men det kändes rätt ok både i handen och axlarna så jag krattade på en liten stund och kände mig nöjd med att kunna bistå med lite arbetskraft i trädgården för en gångs skull

 

 

Och det är verkligen betoning på lite arbetskraft, min insats var väldigt ringa och det rörde sig max om sådär en tio minuter en kvart

Men den ringa arbetsinsatsen och de larviga minutrarna betalar jag dyrt för nu ikväll

Min axel som känts rätt ok den senaste tiden känns inte så ok just nu och handen gör lite mer ont än vad den gjort innan så nu blir det total vila igen och jag vill inte höra något "vad var det jag sa"....