När ska jag lära mig...

... att inte göra upp en massa planer

 

 

Även om jag innerst inne visste att Linn inte skulle sova över på ridlägret utan att vi skulle bli tvungna att hämta henne framåt elva-tolv tiden så hade jag väl innerst inne en liten förhoppning om att det i år skulle fungera och därmed började jag också smida planer inför fredagen

Min första plan var en sovmorgon, bara njuta av den där känslan att inte bli väckt av någon, att få vakna helt av sig själv och på egen hand få bestämma i vilken takt dagen skulle ta sin början

För är det något jag verkligen längtar efter så är det just en sån dag, en dag där jag från början till slut helt och hållet bestämmer när-var-hur saker och ting ska ske helt utan att behöva ta hänsyn till någon annan  eller att ha en tid att passa

- när inträffade det senast ?

Typ för elva-tolv år sen eller något  sånt dvs på den tiden då Anna och Joakim åkte till sin pappa varannan helg för visst har jag mina lediga stunder men det är några timmar här, en liten stund där och hela tiden med en tid att passa dvs Linn kommer hem från skolan, det måste fixas lunch, mellis eller middag för att Linn blev hungrig just här och nu men själv hade jag med lätthet kunnat vänta en stund till eller varför inte struntat i lunchen/middagen och nöjt mig med en smörgås, lite sallad, flingor o mjölk eller något annat enkelt o snabbt

Kort sagt, den där totala "friheten" att äga en hel dag låter som rena rama lyxen i mina öron och kanske var det just därför som jag tillät mig att planera och drömma om en helledig fredag utan en massa måsten och tider att passa

 

 

 

 

Ungefär tjugo över elva nu i kväll insåg jag att just den drömmen bara var just en dröm, ett tillstånd som aldrig skulle inträffa i alla fall inte just nu

Min härligt lediga fredag då jag skulle få sova, ta en härlig morgonpromenad med Picasso, åka en sväng in till Norrtälje och köpa hem räkor, gott bröd och lite annat mumsigt som jag sen skulle avnjuta i morgonkväll samtidigt som jag njöt av ännu en underbar sommarkväll medans Linn roade sig på ridlägret och Paul jobbade förvandlades plötsligt till att bli en dag då jag istället ställer klockan för att vakna och hinna tillbaka upp till ridlägret innan det är dags för frukost och morgondagens lugna mysiga kväll blir istället en kväll då jag får anpassa min kväll och det jag gör efter hämtningen av Linn för det lär knappast bli tal om att ens försöka sova över i morgonkväll, eller rättare sagt den här gången sätter jag stopp för övernattning

Jag tänker inte tillbringa fredagskvällen i en enda lång väntan på att telefonen ska ringa utan tänker på förväg bestämma när det är lämpligt att Linn hämtas hem, ja om hon nu bestämmer sig för att åka tillbaka till ridlägret

 

 

 

Jag erkänner att när jag satte mig i bilen och åkte upp till stallet så var det allt annat än pedagogiska tankar som snurrade i huvudet, ja om sanningen ska fram så var jag både sur och förbannad

Absolut inte över att Linn hade hemlängtan och att min "fria fredag" gick om intet utan mest över att Linn inte ens gjort ett försök att sova över utan att hon gav upp redan direkt efter nattritten innan dom ens hade ätit korv och myst med chips än mindre kommit ner i sovsäcken

När Linn klev in i bilen var jag väl inte på mitt soligaste humör direkt men så fort Linn började berätta om varför hon hade velat åka hem så mjuknade jag

För första gången fick jag höra Linn säga orden

 

- Jag tror inte jag vill åka till ridlägret i morgon eftersom alla bara är så sura och tjafsar med varandra när inte Marika är med...

 

Min första tanke var att det kanske varit jobbigt för barnen på grund av värmen, att tålamodet då kanske inte varit det allra bästa men efter lite lock och pock fick jag ur Linn vad som hade hänt under dagen och vi kom överens om att Linn skulle sova på saken och se hur det känns i morgon bitti

Jag kommer absolut inte tvinga Linn att åka tillbaka till lägret om hon inte vill men jag kan inte låta bli att tycka att det är synd att Linn känner som hon gjorde nu ikväll, att de stora tjejerna som är där för att hjälpa till inte kan tygla sig och föregå med gott exempel inför ridlägerbarnen

Jag tror att det här är Linns femte eller sjätte ridläger och aldrig någonsin under dessa ridläger har Linn kommit hem och varit ledsen för att det har varit tjafs och bråk, tvärtom det har alltid varit idel glada miner och bubblande skratt när hon berättat om vad som hänt under dagen

Det här känns,,,

 

... ja faktiskt riktig tråkigt

Jag hoppas att Linn vaknar med andra tankar i morgon och att hon efter att jag har pratat med Marika känner sig sugen på att vara med på lägrets två sista dagar och att dessa två dagar kommer att bli precis så roliga och mysiga som dagarna på ett ridläger ska vara

 



 



Det var länge sen man var på bio...

... när man inte minns vilken film man såg sist

 

 

From torsdag är det övernattning på Linns ridläger

Linn är taggad och inställd på att det ska bli tredje gången gillt dvs att hon i år ska sova över på lägret och att vi inte som tidigare år ska behöva hämta henne

Själv är jag inte lika övertygad om att det hela kommer att funka men även om vi behöver göra en "HämtaLinnsomvillsovahemmautryckning" så har vi ändå kvällen fri eftersom dom ska på nattritt och hemlängtan inte brukar sätta in förens vid elvatiden då nattritten & korvgrillningen är över och det är dags att krypa ner i sovsäcken och sova

 

 

"Ledig" kväll tillsammans med maken, ett perfekt tillfälle att gå på bio och se något annat än en barnfilm tänkte jag och uppmanade Paul att kolla filmutbudet och samtidigt började vi fundera på vad vi såg senast, vem av oss som valde film sist...

 

 

... ingen av oss kunde komma på vad vi såg, än mindre när vi var på bio utan Linn sist

Filmutbudet var "sådär" och vid närmare eftertanke är vi nog egentligen rätt rörande överens om att en lugn och skön kväll hemma är minst lika okey och mysigt som ett biobesök på tu man hand

För efter några intensiva veckor tillsammans med Linn och nattningar som dragit över midnatt så gott som varenda kväll så känns det som en lyx att få sitta i soffhörnet en kväll och bara njuta av tystnaden och att kunna prata med varandra utan att bli avbrutna av ett

 

- Mamma...

- Pappa....

 

Eller ett

 

- Kan vi inte göra något...

 







Och...

... vart tog juli vägen ?

 

 

Visserligen är ju inte juli månad slut riktigt ännu men snart så, känns som om den bara swoschade förbi i raketfart och här sitter jag och undrar vad hände liksom ?

 

En snabbsammanfattning:

 

 

 

 

Linn, Picasso och jag inledde med att åka ner till Anna & Magnus i Varberg

Toppenmysiga dagar med sol, bad, promenader, obligatoriska besöket på Gekås men framför allt massor av mys, mys, mys

 

 

 

 

Mot slutet av veckan kom även Paul ner och på lördagen var det dags för sommarens stora händelse

- Hanna & Joakims bröllop

 

 

 

 

På söndagen lämnade vi Varberg och tog en sväng till Halmstad för att hälsa på Fam Skantz  över dagen och efter en natt på hotell i Halmstad var det dags att åka hem till Roslagen igen

På hemvägen stannade vi till hos svärfar & Suzanne en liten stund

 

 

 

Men hur mysigt det än är att resa iväg så är det minst lika mysigt att komma hem igen

Väl hemma igen tog vi det hyfsat lugnt, fixade lite med sånt som inte riktigt hinns med annars men vi hann även med en sväng ut till Friden för att hälsa på Maria, Peter & Frida samt en sväng till Furuvik över dagen

 

 

 

Pauls sista semesterdag firade vi med finalen i Sommarcupen, i tryckande hetta kämpade ett gäng glada och duktiga barn tillsammans med sina små shettisar

Linn & Monia gjorde fem starter tillsammans och placerade sig i alla fem klasser

Gladast och stoltast var Linn över de två segrarna i Klass 5B & D som även innebar att hon knep hem Sommarcupen i just den klassen

I den ridna agilityn var Linn och Monia endast ett fel ifrån vinst även där men som Linn glatt konstaterade

 

- Det gör inget det är bara kul att även Vera fick vinna i Sommarcupen

 

 



 

 

I måndags klämde vi in ett Gröna Lunds besök

Linn & Julia utrustades med varsitt åkband och kastade sig ivrigt in i kön till Eclips och alla andra roliga attraktioner medans Paul och jag drog oss bort till lilla scenen och lyssnade på Niklas Strömstedt och Erik Bazilian

 

I går började Linns första ridläger, de två första dagarna är hon där mellan 9-17 och from torsdag är det helinkvartering som gäller

Igår var Linn helt slut och somnade strax före elva vilket kändes lite halvskumt eftersom standard nu under juli har varit runt midnatt - i bästa fall 

I dag börjar jag min semester, efter snart ett år av värk, väntan på operation och rehab är min axel nu i arbetsbart skick och det känns riktigt skönt

Den 25 augusti är det dags att börja jobba igen men fram tills dess tänker jag NJUTA !

 

-

 

 

 



Den mentala förberedelsen...

... har börjat

 

 

På tisdag åker Linn och jag ner till Varberg - alldeles solo, eller alldeles duo och det med bil

*gulp*

Jag må ha haft körkort i sexton år men jag har inte gjort fler långkörningar än att jag kan räkna dom på handens ena fingrar och dessutom få fingrar över

Jag och långkörningar är liksom inte direkt bekväma med varandra eller rättare sagt jag och körning på okända vägar är inte riktigt vänner

Jag vill ha full koll på läget när det gäller bilkörning och därför tycker jag allra bäst om att köra gamla invanda rutter typ som hemmet - Rimbo eller hemmet - Norrtälje och thats it

Ja till syrran är det väl heller inga problem att köra men ska jag åka någon annanstans så går hjärnan på högvarv och jag går och funderar och memorerar i ett par dagar innan

Just därför är den här Varbergsresan hur läjligt det än låter ett väldigt stort steg för mig att ta

Jag har åkt vägen ett par gånger tidigare men då har det varit Paul som kört förutom den gången då jag syrran, Miriam och Linn gjorde en liten roadtrip med mig vid ratten och syrran som kartläsare och sällskap

Den här gången får jag förlita mig helt på mig själv för Linn och Picasso lär inte vara till någon större hjälp i det sammanhanget

 

 

 

 

Jag vet ju innerst inne att jag kommer att klara av det, varför skulle jag inte liksom men ändå måste jag kolla karta och vägbeskrivning några gånger varje dag

Fundera över var vi ska pausa, om jag behöver tanka och i så fall vart eftersom även tankning är en av mina akilleshälar när det kommer till bilkörning

Hur ser det ut på macken ? Är det trångt ? Måste man backa och ha sig ?

Osv osv osv i all oändlighet

 

 

 

 

En sak vet jag dock med bestämdhet och det är att när vi väl kommit fram till Varberg kommer jag att ringa Anna och be henne komma ner och fickparkera

Jag har en gräns för vad jag utsätter mig för och den går vid fickparkering

- det finns liksom inte på min karta och jag har inga som helst ambitioner att lära mig det

Finns det inga andra alternativ än fickparkering så sk*ter jag helt enkelt i att parkera där även om det innebär att jag måste gå en kilometer

Egentligen vet jag inte varför jag har sån ovilja mot just fickparkering men jag antar att grunden till oviljan planterades under tiden jag övningskörde

Jag minns att jag hatade allt vad backning hette när jag övningskörde, det sket sig fullkomligt direkt från start

Jag kan än idag bli alldeles kallsvettig när jag tänker på alla de gånger då det skulle backas runt gathörn, in i p-rutor, fickparkering och f*n och hans moster

 

 

 

 

Även om jag undviker backning in i det längsta så måste man ju backa ibland men numera gör jag det på mitt sätt dvs enbart med hjälp av back & sidospeglarna

Det finns inget i världen som kan få mig att backa på det sättet jag fick lära mig på körskolan

"Lägg höger arm kring nackstödet på passagerarsätet, glid snett i sätet över på höger skinka och vrid nacken och titta bakåt...."

Hallå !

Käre bilskollärare du hade missat en detalj, jag är rätt kort och när jag vred mig bakåt som han ville så hände det tjusiga att kontakten med gaspedalen endast skedde med tåspetsen, dessutom har min nacke aldrig varit särskilt bekväm med att vridas alltför mycket åt ena sidan och sträckas ut så efter ett part sekunder i denna sits slår värkalarmet igång direkt och stelheten är ett faktum

När jag påtalade dessa problem  för bilskolläraren bara fnös han och sa kargt att det var så man backade punkt slut

Tur för mig att jag hade en pappa som upplyste mig om att det fanns andra sätt att backa på

 

 

 

 

 

Fredag idag, snart tisdag

Äsch, det är väl bara att le och vinka eller rättare sagt ta´t lugnt och tuta och köra

Fram kommer man ju alltid på ett eller annat sätt...

 



 

 

 

 



Livskvalite...

... en helt vanlig tisdag

 

 

Gårdagen var en sån där dag man helst vill styrka ut almanackan och efter morgonens besök hos sjukgymnasten hade jag inget större hopp om att den här dagen skulle bli bättre

När klockan ringde i morse hade jag en liten "att göra lista" att bocka av

 

*Ringa ortopeden om sjukskrivningen

*Besök hos sjukgymnasten

*Stallet & ridning

*Städa Linns rum

*Ringa jobbet

 

 

Jag gick bet direkt eftersom ortopeden ändrat sin telefontid nu under sommaren så samtalet fick vänta tills på eftermiddagen mao hade jag kunnat sova en halvtimme längre

Besöket hos sjukgymnasten gick som förväntat, hon tyckte vi skulle öka på övningarna och efter genomgången hos henne talade axeln om att hen inte riktigt var med på det

*yippey*

Ont i axeln och sommarlovsledig Linn är väl inte direkt  en drömkombo

Men väl hemma kryddade jag den lite sena frukosten med två Alvedon665

Linn var på ett strålande humör och vi enades om att vi skulle softa en liten stund så att värktabletterna hann göra sitt innan vi åkte upp till stallet

 

 

 

 

 

 

Väl uppe i stallet blev det först en tur med Linn på Prinsessans rygg och jag på min tvåhjuliga gröna springare

Prinsessan som varit ett PMSmonster den senaste tiden var som förbytt och helt plötsligt hade vi en supertrevlig ponny med oss ut som med spetsade öron både skrittade, travade och galopperade med stor iver och utan att tjorva det minsta

Linn och jag bara tittade på varandra och undrade om någon hade bytt ut vår ponny

 

 



 

 

Efter Prinsessan var det Monias tur att få komma ut på lite bus och mys tillsammans med Linn

Den här gången lät jag cykeln stå kvar på stallbacken och Picasso fick hänga med oss ut istället

Som den hyggliga ponny Monia är så bjöd hon Linn på en sagolikt mysig ridtur trots att hon tycker att det är lite halvunderligt att ge sig ut i skogen helt solo utan några hästpolare

Det skulle liksom aldrig falla henne in att trilskas och dumma sig utan är hon är verkligen en helt underbart snäll ponny som lyssnar på sin lilla ryttare  

 

 

 

Efter stallet åkte vi bort till Jaktstugan vid grusgropen

Linn hade ett önskemål om att få gå på lite upptäcktsfärd där och jag låter bilderna därifrån tala för sig själva

 

 

 

Vi lyckades landa hemma lagom till ortopedens telefontid och jag som förberett mig på "Då får du ringa VC...." möttes av en mycket trevlig sköterska som direkt skulle gå och prata med den läkare som hade opererat mig och be honom ringa upp mig

Ja sen var det då samtalet till jobbet, där möttes jag av en telefonsvarare som berättade att vederbörande var på semester fram till 21 juli så efter det återstod bara en sak på "to do listan"

- städa Linns rum

Ja, vi kan väl säga såhär - jag började i alla fall

Två och en halv timme höll jag på och plockade och grovt räknat behövs det nog minst lika mycke till men sommaren är ju lång så...

 

 

 

 

 

 

 

Som man ropar...

... får man svar

 

 

I kväll var det premiär för  Allsång på Skansen med Petra Marklund som allsångsledare

Vad jag tyckte om hennes insats ikväll ska jag tala tyst om men jag kan ju iallafall skriva att jag hoppas att hon snabbt blir varm i kläderna och får ordning på sitt mellansnack

Nåväl kvällens snackis och anledning till folks upprördhet tycks ha varit Loa Falkmans

 

- Är du dum i huvudet....

 

Ok, kanske inte var det allra bästa han kunde säga men å andra sidan så tror jag det får sorteras in i facket  "som man ropar får man svar"

Jag menar vad förväntar man sig för svar när man ställe frågan

 

- Jag vill se på opera, hur gör jag ?

 

 

 

 

 

 

 



Att bli...

... tagen för given

 

 

Vare sig det gäller släkt eller vänner är den känslan aldrig rolig att känna men tyvärr känner jag den rätt ofta och jag kan inte låta bli att undra varför det blir så

Kanske har jag mig själv att skylla ?

Jag kanske skulle sluta vara den där som alltid finns till hands och lyssnar, ställer upp som barnvakt, alltid fixar en tårta, tar med mat, bjuder på en fika, lunch eller vad det nu kan vara

- kort sagt sånt som för mig är alldeles självklart att göra men som till slut lätt tas för givet och helt plötsligt blir man den där personen man liksom inte behöver anstränga sig för att bry sig om eftersom man vet att jag finns där ändå så istället behandlar man mig som ett andrahandsval 

 

 

 

Hur fånigt det än låter så blir jag ledsen när jag inte blir behandlad med respekt

Jag blir ledsen när mitt sällskap inte är mer värt än att duga när ingen annan finns till hands

Jag blir ledsen när jag bestämt att träffa någon och mitt sällskap inte är mer värt än att man kan rikta sin uppmärksamhet på annat/andra

Nej, det är inte så att jag kräver 100% uppmärksamhet men kanske att det vore trevligt att få känna känslan "vad kul att du är här och att vi har tid att umgås" istället för att snällt sitta/stå bredvid och känna att man lika gärna kunde befinna sig någon annanstans eftersom mitt sällskap ändå inte är tillräckligt roligt/intressant för att duga

 

 

Jag kanske är känslig och överreagerar men det är mer än en gång jag känt känslan av att inte vara tillräckligt intressant, att vara tagen för given, att duga tills någon annan dyker upp

Det är ingen trevlig känsla att  prata med någon och dennes intresse försvinner så fort någon annan sätter sig bredvid eller kliver in i rummet

Det är inte roligt att sitta runt ett kaffebord och känna känslan av att vara osynlig och att ingen bryr sig om vad man säger

 

 

 

 

Kanske är jag som sagt känslig, kanske överreagerar jag eller så är det så enkelt att vissa människor  helt enkelt inte tycker att jag är tillräckligt intressant och rolig att umgås med

Som tur är så har jag några vänner där den känslan aldrig infinner sig, vänner som  både ger och tar och sprider värme omkring sig

Vänner som får mig att må bra, vänner som får mig att känna att dom verkligen uppskattar mitt sällskap och tycker att det är roligt att träffas, vänner som lyssnar på vad jag säger och som inte glömmer bort mig bara för att någon intressantare dyker upp

Kanske är det dags att helt enkelt sluta lägga krut och energi  på alla dom som tar en för given och istället lägga allt det krutet på de som faktiskt bryr sig...