Snälla kan någon förklara...

... varför det 2014 är så otroligt viktigt att få säga negerboll ?

 

 

Jag erkänner utan omsvep att jag har tillhört kategorin som suckat och minsann tyckt att det heter "negerboll" och det ligger minsann inte den minsta lilla  rasism i det ordet och det är banne mig ingen som ska bestämma över vad jag ska säga för vi lever faktiskt i ett fritt land...

 

 

 

 

Men någonstans efter vägen hände någonting, jag började fundera

Varför var det så viktigt att få säga negerboll ?

Hur jag än funderade så kom jag inte på ett enda bra skäl till det däremot poppade det upp massor av skäl till varför jag inte ska använda mig av det ordet

Nu tänker jag lämna både ordets betydelse och hela den historiska biten och även rasism aspekten helt åt sidan för när det kommer till kritan så är det egentligen ganska enkelt för min del

Om någon blir ledsen, sårad, känner sig kränkt, särbehandlad eller vad det nu kan vara av att jag använder mig av ett ord så finns det ju ingen som helst anledning till att använda det

 Speciellt inte om det dessutom är ett ord som inte på något sätt fyller en funktion och som med lätthet kan bytas ut mot ett annat ord som dessutom ger en bättre och mer riktigare beskrivning av vad det egentligen är

För mig handlar det om respekt inför andra människors  värde och framför allt andra människors känslor och för mig är det fullständigt självklart att alla har ett lika värde och att kränka eller såra andra människor är något jag försöker undvika så gott det bara går oavsett hudfärg eller härkomst och någonstans tror jag att respekt föder respekt...





Dagens komplimang...

... eller inte

 

 

När jag var klar hos en av våra kunder idag sa hen

 

- Ni i hemtjänsten är verkligen värda er vikt i guld

 

Sen tittade hen på mig uppifrån och ner och fortsatte

 

- och då kan du tänka dig hur värdefull just du är

 

 

Ja tack, med tanke på att jag snarare befinner mig och brottas i sumoklassen än boxas i flugvikt så måste ju det innebära att jag är alldeles utomordentligt värdefull

Nästan lite tur att man inte är till salu eftersom ingen ändå skulle ha råd att köpa en

Nåväl, värdefull eller ej hur som helst är det alltid en  lika skön känsla som infinner sig när man  lämnar  en nöjd och glad  kund för att kila vidare till nästa 

En kund som i det här fallet blev det ett kärt och mycket trevligt  återseende

 

 

 

 

Jag hade inte varit hos den här kunden sen i maj förra året och med tanke på hur många som hunnit passera hemma hos hen sen dess hade jag ingen större förhoppning om att hen skull komma ihåg mig men jag hann inte mer än kliva innanför dörren förens hen gav mig världens kram och sa

 

- Å så roligt, tänk jag trodde att du hade slutat... Å vad glad jag blir... Nu vill jag höra allt om bröllopet, jag har funderat och undrat så mycket

 

Helt otroligt, hen inte bara kom ihåg mig utan även att det vankades bröllop förra sommaren och nu kunde jag ju dessutom glatt berätta att det varit bröllop även den här sommaren och tack vare teknikens under - läs mobilen - så kunde vi till hens stora förtjusning titta på foton från både Anna & Magnus och Joakim & Hannas bröllop och självklart fick jag höra vilka underbart vackra barn jag har och vilka otroligt vackra brudpar det var

Vi hade så mycket att prata om att vi nästan glömde bort varför jag var där men som tur är så kan man ju både diska och göra en omläggning under tiden man pratar med varandra

Dom där femtio minutrarna jag hade hos den kunden fullkomligt svischade förbi i raketfart och efter det besöket var min arbetsdag över och än en gång har jag kunnat konstatera att tack vare våra härliga kunder har jag nog ett av det bättre jobben man kan ha

 

 





I dag är jag...

 

 

... en surkärring

 

Nej jag tycker inte att det är ett dugg charmigt med barn som

 

*Lämnas vind för våg i en affär och gör livet surt för alla andra som handlar

 

*Kör in i hälsenorna på en med sina små kundvagnar

 

*Klättrar upp och klänger på platsen där man ska ställa kasen för att packa sina varor och än mindre gillar jag barn som rotar bland mina varor och vrålar

- Mamma jag vill ha chooookllllllaaaad

och griper tag i den samma dvs min chokladbit som jag precis betalat utan att mamman som står i kön säger ett enda ljud utan låtsas leta efter något i sin egen varukorg i hopp om att någon annan än just hon ska behöva uppfostra sin unge

 

 

Och inte heller tycker jag om föräldrar som

 

*Tror att affärerna håller sig med inhyrda barnvakter så att det bara är att låta ungarna springa fritt medans man själv går runt och handlar i lugn och ro

 

*Tycks leva i villfarelsen att leksaksavdelningarna/leksaksaffärerna egentligen är förtäckta lekplatser där det är fullkomligt ok och naturligt att låta sina barn härja fritt och leka som om dom vore hemma i sitt eget rum med den lilla skillnaden att man inte städar undan efter sig utan gärna lämnar öppna kartonger och leksaker på golvet

 

 

 

Ja, i dag är jag som sagt en surkärring och i just det här ämnet kommer jag nog att fortsätta att vara det och jag har full förståelse för att det finns cafe/restaurangägare som väljer att ha "barnfritt"

Det är något som dagens föräldrar bäddat för själva och nu menar jag givetvis inte alla föräldrar men bra många är det som verkar ha en hel del att jobba på med sina barn och en bra start är att lära barnen att det där med respekt är inte något som kommer gratis utan det handlar om att ge och ta

Visar man respekt mot andra så möts man ( oftast ) av respekt tillbaka men väljer man att köra in i folk, tränga sig på och vara allmänt jobbig och gapa och skrika så kan man inte förvänta sig att människor man möter ska möta en med ett leende och tycka att man är det allra underbaraste som någonsin satt sin fot här på jorden... 

 

 

 

 





Vår lilla...

...  envisa trollunge

 

För nio år sedan låg jag i en säng på DS, efter att ha varit inlagd där i åtta veckor ( med några korta permissioner ) var jag lätt uppgiven och extremt less på ordet "avvakta" . Just den här dagen var en enda lång plåga och när Paul åkte iväg för att göra en kvällssändning kändes det som om hoppet var på god väg att gå och gömma sig bakom ett hörn och aldrig komma tillbaka igen .
Så kom kvällssköterskan och skulle göra dagens sista koll och lyssna på babyns hjärtljud, hon lyssnade, försökte igen, igen och igen och till slut kallade hon på läkaren som konstaterade att ett snitt skulle göras NU , babyn skulle ut
Jag lyckades få tag på Paul och idag kan vi småle åt det samtalet

 

 

 

Sen gick allt fort och jag minns fortfarande rädslan när läkaren hade lagt snittet och det var dags att lyfta ut babyn - Oj oj oj vi har en mycket mycke liten baby här.
För en hundradels sekund kändes det som om all längtan, alla undersökningar - ja att allt varit förgäves men så kom sköterskan och höll fram Linn, en Linn inlindad och där allt som syntes var det minsta lilla ansikte jag någonsin sett men med de vackraste små pepparkorn till ögon
Där och då började vår underbara resa tillsammans med Linn, idag fyller underverket 9år och även om hennes envishet ibland driver oss till vansinne så är det förmodligen tack vare den som vi har henne här hos oss idag

 

 

 

 

 



 

 

 



Det här med...

... personligt ansvar

 

 

För att få jobba hos oss måste man vara 18år dvs myndig

Vuxen, vuxen nog att ta ansvar för sig själv och sina handlingar och hur svårt kan det vara ?

Man har varit mogen nog att söka jobbet, gått introduktion, ja man har kanske t.o.m fått chansen att få ett vikariat och därmed blivit tilldelad ett schema

Under resans gång har man åtminstone  en gång informerats om hur man ska göra när man blir sjuk och inte kan komma till jobbet och det kan knappast komma som en överraskning att det ingår helgjobb så vad i hela helv*te är problemet ?

För andra helgen i rad står man där på morgonen och en ur  personalstyrkan dyker inte upp

Man ringer både en gång, två gånger, ja tre, fyra gånger utan att få något svar 

Personen ifråga är puts väck oanträffbar och inte nog med att dagen ska genomföras en man kort, det tar sin lilla tid att dels först försöka få tag på vederbörande ( för det är ju inte helt ovanligt att folk försover sig och därmed kan vara i behov av snälla arbetskamrater som ser till att man blir väckt och kan ta sig till jobbet om än något försenad )  och dels att fördela de jobb som måste läggas ut på de som tagit sitt ansvar och kommit till jobbet vilket då innebär att arbetsscheman som var tighta redan från början blir ännu tightare och dessutom med den lilla knorren att alla blivit försenade direkt på morgonen

 

 

Jo, jag vet man kan bli akut sjuk

Någon i familjen kan bli akut sjuk

Det kan hända akuta saker som gör att man helt enkelt inte kan ta sig till jobbet men och ett stort men på något sätt kan man alltid hitta en lösning så att man kan höra av sig till arbetsplatsen, antingen på egen hand eller via någon närstående

Att bara strunta i en så viktig sak är inte att vara vuxen och ta ansvar

Jag har jobbat inom vården sen jag fyllde 18 år och det här är knappast något nytt problem

Det händer allt som oftast att någon inte dyker upp och underligt nog så inträffar det i 90% av fallen just under helgerna

Varför ?

Bra fråga, den som har svaret på den gåtan får gärna förmedla det till mig

Och under alla dessa år som jag jobbar och folk av en eller annan anledning inte dykt upp så är det aldrig någon som tex råkat ut för en olycka och pga detta inte kunnat höra av sig

Utan folk har helt enkelt valt att likt strutsen stoppa huvudet i sanden och hoppas på att andra tar ansvar åt en

Irriterande som f*n och mest av allt blir jag irriterad på att man helt enkelt sk*ter i att man sätter  både kunderna och sina arbetskamrater på pottan, att man så totalt förlitar sig på att "alla andra" tar ansvar så att man själv kan fortsätta glida runt i sin egen lilla bubbla och bara tänka på sig själv

För är det något jag är riktigt trött på så är det just bristen på förmågan eller kanske vilja att ta ett personligt ansvar, det är alltid någon annans fel eller någon annans huvudvärk...

 

 

Som ett litet PS får jag väl tillägga att jag har ingen aning om varför människan ifråga inte dök upp i morse och dessa tankar var inte riktade till hen personligen utan är tankar om "eget ansvar" i största allmänhet. Händelsen i morse blev bara en utlösande faktor...





 



Så var det...

... det här med föräldramöten

 

 

Häromdagen sa Linn

 

- Mamma det är ganska bra att ha en pappa som sysslar med politik

 

- Jaha, varför då ?

 

- Jo då kan man säga att han ska på politikermöte när det är föräldramöte och att du inte hade någon barnvakt till mig...

 

 

 

Kanske inte så snyggt men ändock kanske lite bättre än att säga att den här mamman efter tre barn på dagis/förskola/skola numera är rätt less på allt vad föräldramöten heter

Det har blivit en hel del föräldramöten genom åren och  vart eftersom åren har gått så har intresset  mattats av och entusiasmen har fått allt mer svårt att infinna sig

För med handen på hjärtat kan jag säga att de föräldramöten som gett något har varit lätträknade, tragiskt nog så kan jag räkna dom på handens ena fingrar och få fingrar över

Så när lappen om höstens föräldramöte dök upp konstaterade jag snabbt - tisdag = ridning för Linns del = inget föräldramöte

 

 

 

 

 

Det är mycket möjligt att detta ointresse för föräldramöten starkt drar ner mitt betyg som engagerad förälder  men det kan jag leva med och jag hoppas att det övervägas av det  faktum att vi

 

*ser till att gympakläderna är med de dagar det är gymnastik

*Skickar med matsäck/frukt när vi uppmanas till det

*Ser till att läxorna blir gjorda

*Skickar med biblioteksböckerna på rätt dag

*Alltid sjukanmäler och ser till att Linn jobbar ikapp det hon missat när hon varit sjuk

*Att vi inte stadigvarande begär ledigt för semesterresor varje termin utan visar respekt för hur viktig  tiden i skolan är  -  de fyra dagarna hon behöver ledigt för höstens resa är ett undantag

*Varje dag frågar vad som har hänt i skolan, både i klassrummet/på rasterna

*Aktivt pratar om hur man uppträder som en bra kompis - något som varit ett problem under hösten i klassen, dock inte beroende på Linn

*Alltid hör av oss via mail/kontaktboken - av respekt för lärarens fritid - så fort det händer något eller vi undrar över något

osv.

 

 

 

Kort sagt, trots vårt helt uppenbart iskalla intresse för föräldramöten så upplever jag att vi är engagerade föräldrar som bryr oss om vår dotters skolgång så jag kommer även i fortsättningen att utebli från dessa trista föreställningar som aldrig leder någon vart.... 

 

 

 

 

 

 

 

 





Dagens ...

... goda råd

 

 

I går hade vi möte på jobbet, ett möte där det mesta handlade om ekonomi, vikten av att logga, logga, logga  och hot om nerläggning av hemtjänsten och istället låta någon annan aktör ta över

I såna stunder känns jobbet så där lagom inspirerande och tankarna eller rättare sagt drömmen om ett litet cafe  eller varför inte en  tyg & garnbod dyker upp i skallen

Men så kommer dagar som idag då det på arbetsschemat finns härliga kunder som bjuder in till mysiga samtal och man går från jobbet med en glad känsla i magen

 

 

En av kunderna jag besökte idag berättade om hur glad hen var över sin kärleksfulla barndom och hen kunde inte förstå att inte alla barn fick chansen att växa upp så

 Innan jag skulle gå sa hen till mig

 

- Gå nu hem och överös din dotter  med kärlek och när det svämmar över trycker du dit  lite till för du vet man kan aldrig få för mycket kärlek som barn och ju mer kärlek du ger till ditt barn ju mer kan hon sen ge vidare till de som kommer att behöva den och det finns många som behöver kärlek därute i världen...

 

 

 

 

Så sant så sant och jag ska fortsätta att göra vad jag kan i det fallet och hitintills tror jag att vi har lyckats rätt bra med att pumpa in kärlek i Linn men som sagt

- man kan aldrig ge för mycket kärlek !