Vår lilla...

...  envisa trollunge

 

För nio år sedan låg jag i en säng på DS, efter att ha varit inlagd där i åtta veckor ( med några korta permissioner ) var jag lätt uppgiven och extremt less på ordet "avvakta" . Just den här dagen var en enda lång plåga och när Paul åkte iväg för att göra en kvällssändning kändes det som om hoppet var på god väg att gå och gömma sig bakom ett hörn och aldrig komma tillbaka igen .
Så kom kvällssköterskan och skulle göra dagens sista koll och lyssna på babyns hjärtljud, hon lyssnade, försökte igen, igen och igen och till slut kallade hon på läkaren som konstaterade att ett snitt skulle göras NU , babyn skulle ut
Jag lyckades få tag på Paul och idag kan vi småle åt det samtalet

 

 

 

Sen gick allt fort och jag minns fortfarande rädslan när läkaren hade lagt snittet och det var dags att lyfta ut babyn - Oj oj oj vi har en mycket mycke liten baby här.
För en hundradels sekund kändes det som om all längtan, alla undersökningar - ja att allt varit förgäves men så kom sköterskan och höll fram Linn, en Linn inlindad och där allt som syntes var det minsta lilla ansikte jag någonsin sett men med de vackraste små pepparkorn till ögon
Där och då började vår underbara resa tillsammans med Linn, idag fyller underverket 9år och även om hennes envishet ibland driver oss till vansinne så är det förmodligen tack vare den som vi har henne här hos oss idag