Äntligen på ...

... väg hem

 

Det här med att Paul är ute och reser lite nu och då är inget nytt direkt och man kan ju tycka att jag efter tolv år borde ha vant mig men det är snarare tvärt om

Tidigare har jag tänkt att det säkert är nyttigt att vara ifrån varandra, att få sakna och längta lite men jag kan inte påstå att jag numera ser någon större charm i just den detaljen

Jag menar det är ju inte så att vi direkt går och skaver och nöter ut varandra i vardagen precis utan helt vanliga veckor på hemmaplan finns gott om utrymme att sakna och längta så jag känner inget större behov av att den känslan behöver mer utrymme

 

 

Iofs är jag ganska säker på att Paul förmodligen tyckt att det varit rätt skönt att få avsluta dagen med att få ligga ifred och läsa utan att ideligen bli störd av mig som helt plötsligt kommer på något viktigt att säga och  förmodligen har han tyckt att det varit riktigt skönt att få lägga ifrån sig boken och sen somna utan att "någon" helt plötsligt känt att det varit läge att prata om livets väsentligheter som Linns läxor, morgondagens middag, något kul Picasso gjort eller något så viktigt som vad vi ska hitta på till helgen - ämnen som absolut måste diskuteras runt midnatt

Ja ibland är vi lite osynkade min man och jag, speciellt runt midnatt men det är väl olikheterna som på något sätt utgör charmen i ett förhållande

 

 

Jag har i alla fall saknat våra kvällsstunder och mest av allt har jag saknat det där allra sista jag gör när jag väl släckt lampan och ska sova

- att få smyga in min hand intill honom och känna värmen

För även om Picasso under husses frånvaro flyttat fram sin position i sängen och numera har övertagit husses plats så är det inte riktigt samma sak att sträcka ut handen och mötas av värmen från hennes päls...