Ett moln...

... utan minnen

 

 

Ja det är inte utan att jag ibland känner som Ulf Lundell när han sjunger

 

"Ibland önskar jag att jag var
ett moln utan minnen
som driver som dom här
helt utan innehåll
Ingen framtid, ingen gårdag
bara nuet, inga minnen
Alltihop tillsammans bara
ett underbart noll..."

Så mycket enklare det då vore att bara skaka av sig en besvikelse och gå vidare, att inte behöva känna en ledsamhet över en utebliven ursäkt eller en avsaknad av ett uteblivet förlåt utan helt enkelt bara leva här och nu i en teflonvärld där allt bara rinner av och inte lämnar några spår

 

 



Å andra sidan vore livet rätt tråkigt utan minnen så jag fortsätter nog att leva tillsammans med mina minnen och föresatsen att behandla andra som jag själv vill bli behandlad

- dock utan att för den skull bli trampad på eller utnyttjad

För någonstans har även jag en gräns för vad jag anser vara okey

Det finns ju  även ett omvänt ansvar, om man inte behandlar andra med respekt kan man knappast förvänta sig att bli respektfullt bemött tillbaka i långa loppet...