Årets sista...

... dag

 

 

Det är väl nu man ska luta sig tillbaka och reflektera över året som gått och vid en första snabbsammanfattning skulle man ju kunna använda sig av två ord: Sjukdom & Sjukhus

2014 inleddes med en ständigt värkande axel och i väntan på operation av den kryddade jag tillvaron i slutet av mars med en dubbelsidig lunginflammation som slutade med ambulanstransport till Växjö sjukhus, ett par dygn på intensiven där och slutligen ambulansflyg hem till Norrtälje sjukhus

I maj blev det så äntligen dags för operation av min axel med efterföljande sjukskrivning som avslutades med fyra veckors semester och sen var det dags att börja jobba igen

Jag hann väl jobba någon vecka innan jag vred till ryggen hos en av våra kunder = sjukskrivning

 

 

Så när vi i oktober var framme vid vår hett efterlängtade semesterresa till Orlando kändes det verkligen som att det var dags för en "omstart"

Nu skulle vi verkligen få njuta av att vara tillsammans och under våra äventyr och upplevelser där ladda batterierna  och återvända hem pigga, glada & fulla av energi

Ja, det var ju vad vi trodde...

 

 



 

 

Vi hade helt underbara dagar i Orlando, vi njöt av solen, alla härliga upplevelser och framför allt av att vara tillsammans och visst kändes det lite snöpligt att Linn den sista dagen var lite off och började känna sig sjuk och inte riktigt orkade njuta av den sista dagen i Orlando

I efterhand kan man väl säga att det var en evinnerlig tur att vi hade laddat batterierna fulla under dagarna i Orlando, den energin skulle vi sannerligen komma att behöva under resten av året

För inte ens  i vår vildaste fantasi hade vi kunnat fantisera om vilken mardröm vi skulle kastas in i under vår resa hem till Sverige igen

 

 

Carpaltunnelbesvär, trasig axel, dubbelsidig lunginflammation och astmabesvär var ju bara små västanvindar i jämförelse med vad Linn skulle komma att gå igenom och jag hoppas innerligt att vi aldrig mer kommer att behöva gå igenom något liknande igen

Dom där timmarna på planet, dagen på sjukhuset i Limerick och framför allt den fruktansvärda dagen på Temple Street Childrens Hospital i Dublin då vi var så nära, så nära att förlora Linn är stunder vars minnen får mitt hjärta att knytas ihop i kramp och fortfarande snart två månader efteråt kan jag vakna alldeles kallsvettig av känslan att vara tillbaka i det där lilla rummet igen där vi väntade medans läkarna kämpade för att rädda Linns liv...

 

 

 

 

... så, ja vid en snabb återblick kan 2014 kännas som ett svart och mörkt år men när de första tankarna lagt sig så smyger sig ljuset in

För även när det var som allra mörkast så fanns där små ljus i tunneln, ljus som vi aldrig hade klarat oss utan, ljus som mitt i eländet gav hopp

Jag kan ju välja att fokusera på sjukdomarna, värken och eländet när jag tänker tillbaka på året som gått eller så kan jag välja att fokusera på det positiva

Mitt i allt mörker så har vi haft varandra, vi har haft våra familj, vår släkt , våra vänner och alla andra som kommit i vår väg och som sträck ut sina händer och öppnat sina famnar för oss

Jag har förändrats, jag har omvärderat mycket och känner en djupare tacksamhet numera och framför allt ser jag på min allra närmaste familj på ett helt nytt sätt, jag tar inget för givet längre

En del relationer har förändrats och blivit djupare på ett sätt som kanske inte hade skett om inte oron kring Linn fört oss närmare varandra

 

 

Så, ja även om årets elva första månader mest levererade jämmer och elände så väljer jag nog att lämna den delen kvar i 2014 och in i det nya året tar jag med mig alla positiva upplevelser och då framför allt kärleken och värmen som jag har fått uppleva från både väntat och oväntat håll

 

Det där med nyårslöften är inte riktigt min grej så just den där biten med löfte skippar jag och överlämnar åt andra

Men jag har en önskan, en önskan att jag i år ska bli bättre på att leva här och nu och verkligen ta vara på stunden men framför allt ska jag bli bättre på att vara snäll mot mig själv

Jag ska helt enkelt försöka att sluta vara den där snälla, rara och gulliga typen som alltid fixar och ordnar för allt och alla utan att dessa personer egentligen uppskattar det utan helt enkelt bara  tar det för givet just för att det alltid har varit så

Den formen av ensidig energi dränerar en till slut och gör en bara ledsen  och tom inuti så den energin och den omtanken ska jag istället enbart ösa över de personer som inte tar mig för given utan som har insett att i en relation både får och ger man men att man framförallt så ser man varandra och behandlar varandra med respekt och som tur är så har jag några såna i min närhet och dessa personer kommer jag att vara lite extra rädd om från och med nu...





 

 





Sagan om den...

... ljusgröna koftan

 

 

En gång för länge länge sen såg jag ett mönster till en kofta som jag tyckte såg så fin ut att jag bestämde mig för att sticka en till Linn

Jag hade nog tänkt mig att sticka den i vitt eller kanske möjligtvis lila men Linn var med när jag köpte garnet och hon ville absolut ha den i ljusgrönt och vis av tiden lät jag henne få som hon ville

Jag insåg nämligen det menlösa i att sticka en kofta i en färg hon från början inte var nöjd med, det skulle knappast höja oddsen för att hon skulle använda koftan liksom

 

Jag började glatt sticka på koftan, halva bakstycket gick hur bra som helst sen kom det en handoperation emellan och stickningen blev liggandes ett tag men efter ett par månader tog jag upp stickningen igen och det höll i sig så pass att bakstycket blev färdigt och jag hann påbörja ena framstycket innan axeln med bestämdhet sa ifrån och i väntan på den operationen var det liksom bara att lägga ner hela projektet...

 

 

 

 

... stickningen blev liggande i över ett halvår och när jag väl kunde börja sticka hade lusten att sticka just den koftan försvunnit för länge sedan och stickningen blev mest bara ett jobbigt dåligt samvete som inte blev lättare av att Linn gång på gång undrade när hennes kofta skulle bli klar

 

 

 

 

Ärligt talat kändes det ibland som om den aldrig någonsin skulle bli färdigt, varje cm kändes som ett evighetsgöra och jag hittade liksom aldrig stickglädjen i just det arbetet igen utan koftan blev ett enda stort tvång

Ett tvång som kändes både trist och totalt menlöst eftersom jag på förhand visste att det slutfärdiga resultatet inte skulle bli något jag kände mig speciellt stolt över utan snarare tvärtom

Eftersom koftan stickats under så lång tid och vid olika tillfällen så är stickningen allt annat än jämn och fin, den är rent ut sagt katastrofal och ser ut som rena rama nybörjarprojektet

 

 

Den senaste månaden har det dessutom dykt upp en hel del andra  "vill sticka" projekt så koftan har känts än mer trist att ödsla tid på men till slut bestämde jag mig för att få den eländiga koftan färdig en gång för alla så jag kunde lägga den åt sidan och låta stickorna dansa genom betydligt roligare alster

Sagt och gjort, nu under julhelgen har jag greppat stickningen och med en dåres envishet och tjurighet lyckades jag äntligen få den färdig

 

 

Är jag nöjd med slutresultatet ?

Inte det minsta, jag får rysningar och kalla kårar bara jag tittar på koftan

Koftan har ju som sagt tagit ovanligt lång tid att sticka och under den tiden har Linn vuxit så koftan är dessutom precis på gränsen att bli för liten så sannolikheten att Linn kommer att använda den mer än sådär en tre-fyra gånger är relativt liten

Men, men...

 

 

... koftan är klar, Linn är nöjd och äntligen kan jag sätta händerna i ett nytt arbete, jag ska bara bestämma mig för om jag ska sticka en mössa, kanske ett par raggsockor eller varför inte ge mig på att sticka ett par spetsmönstradesockor som jag varit så sugen på att sticka ett tag nu

Det menlösa med just det projektet är att dom förmodligen aldrig skulle bli använda eftersom jag avskyr att ha strumpor på fötterna och i princip aldrig använder raggsockor odyl

Men det är morgondagens problenm nu nöjer jag mig med att njuta av att den hemska koftan äntligen är i hamn och bara så ni vet

 

- Det var inte jag som valde knapparna...







 

 

 

 



Smart, smartare...

... Linn

 

 

Linns rum har den senaste tiden sett ut som en mindre naturkatastrof

Det har varit prylar "all over the floor" milt uttryckt

Linn och jag har x antal gånger sagt

 

- Vi hjälps åt att städa rummet.... I morgon...

 

 

Men efter frukosten idag fick Linn ett ryck och började städa och detta utan att be om hjälp eller sällskap

Hon höll på inne i sitt rum bra länge och pausade lite motvilligt för att följa med ut på en promenad

Så fort vi kom hem igen fortsatte hon att städa och till min stora förvåning gjorde hon det riktigt bra

Till slut var allt upplockat och det som återstod var att sortera Schleishästarna och alla tillbehör och då frågade hon snällt om jag hade lust att hjälpa till vilket jag givetvis hade

Vi sorterade hästarna och fixade lådor åt tillbehören, figurerna, staketen, hindren mm så att allt skulle finnas lättillgängligt när det var lekdags

 

 

När vi kände oss klara med rummet satte sig Linn och började leka med hästarna och jag passade på att ta en powernap på soffan

Efter drygt en timme vaknar jag av att Linn pratar med Paul

 

- Pappa... Skulle jag kunna få köpa lite star coins till StarStable nu när jag varit så duktig och städat mitt rum... Snälla....

 

 

Till saken hör att just extra "Star coins" till spelet var en av de ( få ) saker Linn hade på sin önskelista till jul och som hon inte fick och hon har vid ett par tillfällen de senaste dagarna frågat om hon inte kunde få köpa lite extra "star coins" men vi har envist sagt nej och hänvisat till att det precis har varit jul och att hon redan  fått så mycket

Men, jag har sagt det förut och kommer förmodligen att säga det igen

- Linn är smart

Och vill Linn ha något ser hon till att få det på ett eller annat sätt och den här gången hade hon nog räknat ut att med charm och tjat skulle det inte dimpa ner några extra coins till spelet utan det krävdes något extra utöver det vanliga och att städa sitt rum utan hjälp är absolut något utöver det vanliga när det gäller Linn och ska jag vara riktigt ärlig så var det helt klart värt 99:- att slippa hjälpa till med den saken den här gången och grejen är att när allt kommer omkring så kanske det inte var så himla smart drag av Linn den här gången för nu vet vi ju att hon klarar av att städa sitt rum på egen hand alldeles galant så nästa gång det är dags för röjning är det inte alldeles säkert att mamma hjälper till...







Egentligen behöver det ...

... inte vara så märkvärdigt

 

Ibland kan det liksom räcka med att bara vara och ta stunden som den kommer och det är väl lite den filosofin vi har levt efter den senaste veckan

Vi bara är helt enkelt, sover länge, äter sen frukost - ja somliga skulle nog kalla det lunch - tar en promenad, ser på en film, pysslar lite, är uppe sent...

 

 

 

 

... kort sagt gör lite som vi känner för och kanske är det just precis det vi behövde efter den här hösten

Lite tid tillsammans, tid att bara vare utan en massa måsten eller tider att passa

Ibland kan jag tänka att vi kanske borde skärpa till oss och vända tillbaka på dygnet men i nästa sekund tänker jag

- Varför ?

Uppenbarligen trivs vi rätt bra med att sova länge om mornarna och nattuggla tillsammans framåt småtimmarna

Varför helt enkelt inte bara luta sig tillbaka och njuta här och nu och av förmånen att kunna ta stunden lite som den kommer

Nästa vecka är det vardag igen, då är det slut på lediga dagar,  långa sovmornar och sena kvällar

Då är det dags för jobb och skola igen och jag vet med bestämdhet att vi alla tre kommer att sakna våra mysiga sovmornar...

 

 

 

 

 







Äpplet faller...

... inte långt ifrån trädet

 

 

När vi var och handlade sist ville Linn köpa strössel eftersom hon skulle baka en vintersockerkaka

Efter att ha varit ute i det underbara vädret på fm i går så bestämde sig Linn för att baka en sockerkaka

 

 

 

 

Linn läste receptet, mätte och gjorde allt på egen hand

När jag inte höll i kameran fick jag sitta på mina händer för att inte vara där och pilla och fixa för att göra det på "rätt sätt" dvs mitt sätt

När kakan var färdiggräddad och hade svalnat var det dags att dekorera den vintrigt

 

 

Senare på kvällen bjöd Linn på sin sockerkaka

Själv åt hon ingenting

 

- Jag gillar ju inte sockerkaka men jag tycker om att baka man blir liksom så himla glad och känner sig så bra och mysig när man bakar

 

Yes, that´s my girl

Hon må ha fått sitt minne och sin enorma kunskapstörst efter Paul men kärleken till bakning och känslan för vilket härlig "terapi" det är att baka har hon definitivt fått från mig och det arvet delar jag med mig av med stolthet

 



 

 

 



Hur definierar man...

... ordet ensam ?

 

 

Har ni firat jul ensamma ?

Nej, ensamma har vi inte varit för det hörs ju liksom på ordet ENsamma och vi är ju faktiskt tre i familjen så ENsamma har vi inte varit

Däremot har vi firat julen för oss själva jag, Paul och Linn och det har varit hur mysigt som helst och nu kan jag förvisso bara tala för mig själv men jag kände mig långt ifrån ensam på julafton så jag har lite svårt att förstå att jag under dagarna innan jul möttes av höjda ögonbryn och ett och annat

- Jaha, så ni ska vara ensamma på julafton...

 

 

 

 

Det finns en och annan fördel med att fira med den lilla familjen

- man får göra precis som man vill, hur man vill och när man vill

Man behöver inte kompromissa och ta hänsyn till andras viljor i all oändlighet vilket är rätt skönt, speciellt om man som jag är en person som oftast är den som drar kortaste strået eller rättare sagt oftast är den som är mest flexibel och benägen att vilja kompromissa och därmed också är den som får ger vika för mina önskemål  i såna lägen

 

 

Sen är det ju så att bara för att man firar jul tillsammans med hela familjen och tjocka släkten så är det ju ingen garanti för att man inte ska känna sig ensam

Jag tror inte att jag är ensam om att ha suttit på en julafton tillsammans med familj/släkt och trots den gemenskapen känt mig ensam

Många gånger kan man känna sig oändligt mer ensam tillsammans med andra människor än när man är just alldeles ensam

För när det kommer till ensamhet så handlar det inte om hur många människor man har runt sig utan hur de människorna man har runt sig får en att känna sig och när jag är tillsammans med Paul & Linn är ensam det allra minsta jag känner mig

 

 

 



Ja, så blev det...

... jul i år också

 

 

För första gången i mitt vuxna liv har jag inte jobbat rätt in i kaklet med julförberedelserna utan för en gångs skull haft läget under kontroll och det mest fantastiska av allt - dagen har varit totalt stressfri och redan vid halvelva nu ikväll  avslutade vi dagen med att se tre avsnitt av serien Nashville 

Jag som tidigare år brukar kämpa med städning, paketinslagning och alla andra förberedelser långt in på småtimmarna

Jag önskar att jag kunde säga att årets stressfria julförberedelser beror på noggrann planering men det är nog snarare så att det beror på att vi samarbetar så bra Paul och jag och att vi  - läs jag - i år har stressat ner och kapat en massa måsten eller helt enkelt omprioriterat vad jag tycker är viktigt och inte numera och det känns himla skönt

 

 

Nu är allt klart inför morgondagen

I Linns julstrumpa - som inte är en strumpa utan en tomte - ligger några chokladpraliner och en bok och under julgranen ligger att antal julklappar och bara väntar på att få öppnas

Det är ganska gott om paket under granen i år och utan överdrift kan jag nog skriva att sådär en 95% av dom är Linns och jag tror att vi prickat av det mesta på önskelistan

Ja förutom den där Friserhästen då,  en frieser brukar vara en rätt kostsam historia så den får nog vänta några år men jag tror nog att Linn kommer att somna nöjd i morgonkväll ändå