Årets sista...

... dag

 

 

Det är väl nu man ska luta sig tillbaka och reflektera över året som gått och vid en första snabbsammanfattning skulle man ju kunna använda sig av två ord: Sjukdom & Sjukhus

2014 inleddes med en ständigt värkande axel och i väntan på operation av den kryddade jag tillvaron i slutet av mars med en dubbelsidig lunginflammation som slutade med ambulanstransport till Växjö sjukhus, ett par dygn på intensiven där och slutligen ambulansflyg hem till Norrtälje sjukhus

I maj blev det så äntligen dags för operation av min axel med efterföljande sjukskrivning som avslutades med fyra veckors semester och sen var det dags att börja jobba igen

Jag hann väl jobba någon vecka innan jag vred till ryggen hos en av våra kunder = sjukskrivning

 

 

Så när vi i oktober var framme vid vår hett efterlängtade semesterresa till Orlando kändes det verkligen som att det var dags för en "omstart"

Nu skulle vi verkligen få njuta av att vara tillsammans och under våra äventyr och upplevelser där ladda batterierna  och återvända hem pigga, glada & fulla av energi

Ja, det var ju vad vi trodde...

 

 



 

 

Vi hade helt underbara dagar i Orlando, vi njöt av solen, alla härliga upplevelser och framför allt av att vara tillsammans och visst kändes det lite snöpligt att Linn den sista dagen var lite off och började känna sig sjuk och inte riktigt orkade njuta av den sista dagen i Orlando

I efterhand kan man väl säga att det var en evinnerlig tur att vi hade laddat batterierna fulla under dagarna i Orlando, den energin skulle vi sannerligen komma att behöva under resten av året

För inte ens  i vår vildaste fantasi hade vi kunnat fantisera om vilken mardröm vi skulle kastas in i under vår resa hem till Sverige igen

 

 

Carpaltunnelbesvär, trasig axel, dubbelsidig lunginflammation och astmabesvär var ju bara små västanvindar i jämförelse med vad Linn skulle komma att gå igenom och jag hoppas innerligt att vi aldrig mer kommer att behöva gå igenom något liknande igen

Dom där timmarna på planet, dagen på sjukhuset i Limerick och framför allt den fruktansvärda dagen på Temple Street Childrens Hospital i Dublin då vi var så nära, så nära att förlora Linn är stunder vars minnen får mitt hjärta att knytas ihop i kramp och fortfarande snart två månader efteråt kan jag vakna alldeles kallsvettig av känslan att vara tillbaka i det där lilla rummet igen där vi väntade medans läkarna kämpade för att rädda Linns liv...

 

 

 

 

... så, ja vid en snabb återblick kan 2014 kännas som ett svart och mörkt år men när de första tankarna lagt sig så smyger sig ljuset in

För även när det var som allra mörkast så fanns där små ljus i tunneln, ljus som vi aldrig hade klarat oss utan, ljus som mitt i eländet gav hopp

Jag kan ju välja att fokusera på sjukdomarna, värken och eländet när jag tänker tillbaka på året som gått eller så kan jag välja att fokusera på det positiva

Mitt i allt mörker så har vi haft varandra, vi har haft våra familj, vår släkt , våra vänner och alla andra som kommit i vår väg och som sträck ut sina händer och öppnat sina famnar för oss

Jag har förändrats, jag har omvärderat mycket och känner en djupare tacksamhet numera och framför allt ser jag på min allra närmaste familj på ett helt nytt sätt, jag tar inget för givet längre

En del relationer har förändrats och blivit djupare på ett sätt som kanske inte hade skett om inte oron kring Linn fört oss närmare varandra

 

 

Så, ja även om årets elva första månader mest levererade jämmer och elände så väljer jag nog att lämna den delen kvar i 2014 och in i det nya året tar jag med mig alla positiva upplevelser och då framför allt kärleken och värmen som jag har fått uppleva från både väntat och oväntat håll

 

Det där med nyårslöften är inte riktigt min grej så just den där biten med löfte skippar jag och överlämnar åt andra

Men jag har en önskan, en önskan att jag i år ska bli bättre på att leva här och nu och verkligen ta vara på stunden men framför allt ska jag bli bättre på att vara snäll mot mig själv

Jag ska helt enkelt försöka att sluta vara den där snälla, rara och gulliga typen som alltid fixar och ordnar för allt och alla utan att dessa personer egentligen uppskattar det utan helt enkelt bara  tar det för givet just för att det alltid har varit så

Den formen av ensidig energi dränerar en till slut och gör en bara ledsen  och tom inuti så den energin och den omtanken ska jag istället enbart ösa över de personer som inte tar mig för given utan som har insett att i en relation både får och ger man men att man framförallt så ser man varandra och behandlar varandra med respekt och som tur är så har jag några såna i min närhet och dessa personer kommer jag att vara lite extra rädd om från och med nu...