Sagan om den...

... ljusgröna koftan

 

 

En gång för länge länge sen såg jag ett mönster till en kofta som jag tyckte såg så fin ut att jag bestämde mig för att sticka en till Linn

Jag hade nog tänkt mig att sticka den i vitt eller kanske möjligtvis lila men Linn var med när jag köpte garnet och hon ville absolut ha den i ljusgrönt och vis av tiden lät jag henne få som hon ville

Jag insåg nämligen det menlösa i att sticka en kofta i en färg hon från början inte var nöjd med, det skulle knappast höja oddsen för att hon skulle använda koftan liksom

 

Jag började glatt sticka på koftan, halva bakstycket gick hur bra som helst sen kom det en handoperation emellan och stickningen blev liggandes ett tag men efter ett par månader tog jag upp stickningen igen och det höll i sig så pass att bakstycket blev färdigt och jag hann påbörja ena framstycket innan axeln med bestämdhet sa ifrån och i väntan på den operationen var det liksom bara att lägga ner hela projektet...

 

 

 

 

... stickningen blev liggande i över ett halvår och när jag väl kunde börja sticka hade lusten att sticka just den koftan försvunnit för länge sedan och stickningen blev mest bara ett jobbigt dåligt samvete som inte blev lättare av att Linn gång på gång undrade när hennes kofta skulle bli klar

 

 

 

 

Ärligt talat kändes det ibland som om den aldrig någonsin skulle bli färdigt, varje cm kändes som ett evighetsgöra och jag hittade liksom aldrig stickglädjen i just det arbetet igen utan koftan blev ett enda stort tvång

Ett tvång som kändes både trist och totalt menlöst eftersom jag på förhand visste att det slutfärdiga resultatet inte skulle bli något jag kände mig speciellt stolt över utan snarare tvärtom

Eftersom koftan stickats under så lång tid och vid olika tillfällen så är stickningen allt annat än jämn och fin, den är rent ut sagt katastrofal och ser ut som rena rama nybörjarprojektet

 

 

Den senaste månaden har det dessutom dykt upp en hel del andra  "vill sticka" projekt så koftan har känts än mer trist att ödsla tid på men till slut bestämde jag mig för att få den eländiga koftan färdig en gång för alla så jag kunde lägga den åt sidan och låta stickorna dansa genom betydligt roligare alster

Sagt och gjort, nu under julhelgen har jag greppat stickningen och med en dåres envishet och tjurighet lyckades jag äntligen få den färdig

 

 

Är jag nöjd med slutresultatet ?

Inte det minsta, jag får rysningar och kalla kårar bara jag tittar på koftan

Koftan har ju som sagt tagit ovanligt lång tid att sticka och under den tiden har Linn vuxit så koftan är dessutom precis på gränsen att bli för liten så sannolikheten att Linn kommer att använda den mer än sådär en tre-fyra gånger är relativt liten

Men, men...

 

 

... koftan är klar, Linn är nöjd och äntligen kan jag sätta händerna i ett nytt arbete, jag ska bara bestämma mig för om jag ska sticka en mössa, kanske ett par raggsockor eller varför inte ge mig på att sticka ett par spetsmönstradesockor som jag varit så sugen på att sticka ett tag nu

Det menlösa med just det projektet är att dom förmodligen aldrig skulle bli använda eftersom jag avskyr att ha strumpor på fötterna och i princip aldrig använder raggsockor odyl

Men det är morgondagens problenm nu nöjer jag mig med att njuta av att den hemska koftan äntligen är i hamn och bara så ni vet

 

- Det var inte jag som valde knapparna...