Tankar man aldrig borde...

... behöva tänka

 

 

I dag  "ramlade jag in" på den här bloggen

 

http://finest.se/catrinhedlund/2014/12/09/att-planera-sitt-barns-begravning/#comments

 

och vips var jag tillbaka i det där lilla rummet på Temple Street Childrens Hospital igen,

det var nästan så jag kunde känna den svala glasrutan mot min panna igen men framför allt dök alla tankarna upp igen och började snurra i mitt huvud

Jag minns att jag förbannade att vi inte låtit Linn köpa den där Elsaklänningen hon fastnat för och så högt önskade, jag minns att funderade på hur vi skulle kunna fixa fram den om det nu gick så illa så att Linn inte klarade sig så att hon skulle kunna ha den på sig i kistan

Jag minns att jag funderade över vilka blommor Linn skulle tycka om att ha som dekoration i kyrkan

Jag minns att jag funderade på vilka sånger som skulle spelas på hennes begravning att spela  hennes stora favorit "Let it go" från Frost kändes så makabert, inte kunde man på sitt barns begravning spela "Let it go" för hur sjutton skulle man kunna släppa sitt barn och låta det gå för att aldrig mer komma tillbaka ?

Att spela en av hennes andra favoritlåtar "Roar" med Katy Perry hade varit mer passande för vråla av smärta var precis det jag ville göra just då...

 

 

 

Nu lite mer än en månad senare när Linn sitter på sängen och smånynnar julsånger för sina gosedjur som har sångstund på sitt dagis så känns dom tankarna så långt borta och nästan lite overkliga, som om vi aldrig befunnit oss mitt i det kaoset som var då

Men det behövs så lite för att jag ska kastas tillbaka till den känslan, det kan räcka att som nu hamna i en blogg och läsa några rader om ett sjukt barn och vips är jag tillbaka där i Dublin igen

 

 

 

 

För även om vi föräldrar till sjuka barn tar oss igenom kriser på olika sätt och tacklar våra barns sjukdomar helt olika så har vi en sak gemensamt, vi har alla befunnit oss i känslan av total maktlöshet, vi har alla känt den där kalla handen som så obarmhärtigt och med full styrka vrider om våra hjärtan

Vi har alla funderat över hur vi ska orka ta nästa andetag, om vi ska våga följa med in i framtiden, en framtid där våra barn kanske inte längre finns med oss...

 

 

Linn, Paul & jag hade tur

Marginalerna var hela tiden på vår eller rättare sagt Linns sida och även om Linn inte är i sitt vanliga esse riktigt ännu så har vi för länge sedan lämnat den där akuta sjukdomsfasen bakom oss och är numera bara "vanligt" föräldraoroliga och så kommer vi nog att fortsätta att vara ett tag framöver

Men även om vi släppt den där paniken numera så kommer vi alltid att bära med oss minnet av hur vi kände just där och då på planet, i Limerick och i Dublin

- känslor jag aldrig någonsin mer vill uppleva