Att lägga energi...

... på ett icke problem

 

 

När jag åkte bil i morse lyssnade jag på en diskussion om något så banalt som den lilla "pinnen" man lägger på bandet före / efter sina varor i kassakön

Först smålog jag lite för mig själv när jag hörde hur folk verkligen gick banans över andras oförmåga att göra rätt, dvs att placera pinnen efter sina varor när man lagt upp dom på bandet

Men efter en stund fastnade liksom leendet och jag kunde inte låta bli att känna att det egentligen var rätt tragiskt att något så banalt som en liten pinne kan framkalla så otroligt starka känslor

Att människor kan lägga så mycket negativ energi på något som egentligen är ett "icke problem"

 

 

 

 

 

Själv har jag nog aldrig ägnat den där pinnen någon större tanke, jag menar hur svårt kan det vara ?

Om kunden framför mig i kön har plockat upp alla sina varor och pinnen inte ligger där på bandet ja då tar jag pinnen och lägger dit den utan att reflektera och börjar sen plocka upp mina varor utan att känna mig vare sig kränkt eller speciellt irriterad och arg

Och handen på hjärtat, det har nog hänt både en, två och fler gånger att jag av någon anledning inte placerat pinnen efter mina varor när jag plockat upp dom på bandet och anledningarna till det kan ha varit många men en sak är jag säker på och det är att det aldrig har varit för att djävlas med kunden bakom mig i kön utan helt enkelt för att det inträffat något som gjort att jag helt enkelt "glömt bort" den lilla pinnen

 

 

Det är ganska tragiskt att vi lever i en värld där människor väljer att lägga så mycket energi på det negativa i tillvaron istället för att ta det för vad det är, dvs ingenting

Hur svårt kan det vara ?

Den lilla ynka energin som går åt till att lyfta pinnen och placera den på bandet är ju som en droppe i havet jämfört med all energi som går åt till att bli irriterad, förbannad och i vissa fall tydligen även kränkt av att behöva lyfta den lilla pinnen bara för att man själv anser att kunden framför borde ha gjort det men tydligen struntade i det enbart för att djävlas med den bakom i kön

 

 

Till alla er som känner igen er i den arga, irriterade & kränkta kunden har jag ett litet tips

 

- Nästa gång du står i kassakön och kunden framför glömmer att placera ut pinnen ta då ett djupt andetag, tänkt på något trevligt och lyft sen handen och ta tag i pinnen, lägg den på sin plats och när du sen går ut från affären kan du gärna prova att le mot de människor du möter

Om du har tur kanske du får både ett och två leenden tillbaka och du kommer förmodligen att känna dig betydligt mer tillfreds och glad inombords än om du låter irritationen och ilskan ta över hand

Som man bemöter andra blir man själv bemött och personligen så föredrar jag att smittas av ett leende istället för att möta någon med en arg, frustrerad och irriterad blick...





 

 

 

 

 

 

I nöden...

... prövas vännen

 

 

Ja det där med nöd är ju kanske lite att ta i men det är skönt att veta att man har vänner som finns där när det krisar sig

Nu har det gått ett par veckor sen jag blev sådär akut sjuk men vad sjutton hade vi gjort utan alla snälla och omtänksamma vänner som utan att tveka ställde upp

Först min syster Malle och Catja som alldeles självklart tog hand om Linn & Picasso och fixade med allt praktiskt  när det var som allra mest akut

Sen underbara grannanra Anki & Gutte som ställde upp och promenerade med Picasso både under de dagar jag låg på sjukhus och under mina första dagar hemma

Även Linns bonus Farmor Renee ställde upp och hämtade Linn på fritids och tog med henne hem den dagen Paul hade kvällsjobb

 

 

 

 

 

Sen har vi Marika i stallet som höll ett öga på Prinsessan de dagar vi inte kunde åka upp till stallet och som  nu även låter Linn rida med lektionsgrupperna på uteritterna för att Prinsessan ska hålla sig i form nu när jag inte klarar av att gå med Linn & Prinsessan ut på deras ridturer

Och även Öhnfeldtsligan som med glädje låter Linn och Prinsessan hänga med deras underbara gäng ut på ridturer

Ovärderlig hjälpför min del och till stor glädje för Linn som tycker att det är helt underbart med trevligt ridsällskap istället för att bara muppa runt med mig i skogen

 

 

Och inte att förglömma all omtanke som visats genom telefonsamtal, sms, FB och mail

Det känns både tryggt & skönt att veta att man har vänner som finns när det verkligen gäller

Vem vet, kanske är det den berömda karman som slog tillbaka...



 

 

 



Det är med stickning...

... som med matlagning/bakning

 

 

Man ser ett mönster/recept, läser igenom det

Kanske provstickar/tillreder man efter ursprungs mönstret/receptet en gång och sen funderar man ett varv till och gör sin egen lilla version av det hela

 

 

 

 

I dag kom tanten inom mig fram och jag köpte en veckotidning, största anledningen till att jag köpte den var att det var ett mönster på en stickad kyckling

Efter att ha stickat x antal mössor kände jag att jag ville göra något annat och Linn har länge velat haft en stickad fågel så varför inte liksom

Mitt första försök blev allt annat än lyckat och såg mest ut som en elefant muterad till kyckling

 

 

 

 

Men senare under kvällen gjorde jag ett nytt försök

Ändrade lite i mönstret och gjorde kycklingen lite större, en egen variant på kammen och fötterna och vips hade jag skapat mig en egen liten påskkyckling som jag var betydligt mer nöjd med

Men ännu är jag inte helt nöjd, några småjusteringar till så kanske jag är i hamn

 

 

 

 



Att sova...

... sig frisk

 

 

Ja det är nog banne mig medicinen tror jag

Både fredag och lördag sov jag en hel del - både dag och nattetid och när jag vaknade strax efter nio i morse kände jag mig för första gången på länge lite pigg

Firade piggheten med att starta en maskin tvätt, plocka ner och vika torr tvätt, diska lite och sen började den där piggheten så smått ebba ut så det blev lite soffhäng för att fylla på energiförrådet igen för att under em orka med både en snabbtur till Flygfyren för att handla lite, vara ute på tomten en stund med Paul, Linn & Picasso och innan jag slutligen sjönk ner i TVsoffan igen hann jag med att hänga ytterligare en tvätt och ta hand om ännu lite disk

 

 

För en normalt pigg & frisk människa låter det ju inte som någon actionfylld dag direkt men för min del kändes det alldeles lagom och är nog det mesta jag gjort på två veckor och även om jag är rätt trött i både knopp och kropp just nu känns det ändå skönt att känna att det har vänt och att jag sakta men säkert blir piggare och piggare

- det finns hopp om livet !



Själv är...

... bäste dräng

 

 

Linn har länge undrat om jag inte skulle kunna sticka en Minionmössa till henne och idag när vi var på Flygfyren hittade vi garn i rätt gul nyans så när vi kom hem gjorde jag ytterligare ett försök att googla fram ett mönster men som vanligt dök det bara upp virkmönster och jag och virkning är inte riktigt kompisar med varandra så jag fick gnugga mina grå hjärnceller lite och en och en halvtimme framför Partaj & Cafe Bärs kunde jag konstatera att jag nog är på rätt väg i alla fall

 

 

Linn kommer med all säkerhet att bli supernöjd och själv känner jag att får jag bara göra några små justeringar på mönstret så kan det nog tänkas att även jag blir nöjd så småingom

Hur som helst var det roligt att sticka en ny variant av mössa

Den senaste tiden har det blivit en och annan mössa så lagret med mössor börjar bli ganska stort numera

- det är med andra ord alldeles för få bebisar/barn i omgivningen

 

 





När små vardagliga ting...

... känns som maratonlopp

 

 

Det är lite underligt att så simpla och självklara saker som att äta, duscha, klä på sig mm kan kännas som ett maratonlopp att ta sig igenom

Jag sitter här och "återhämtar" mig efter att ha duschat, helst av allt skulle jag vilja lägga mig på soffan och sova en stund men det finns det liksom inte tid till eftersom jag måste få i mig lite frukost innan det är dags att åka till VC och jag kan säga att redan nu längtar jag efter att få lägga huvudet på kudden och sova, sova, sova

 

 

 

 

Det går sakta framåt och någonstans långt borta anar jag ett ljus i tunneln

Som jag längtar efter att kunna äta utan att bli helt slut, att kunna gå i trappan härhemma utan att behöva stanna halvvägs och hämta andan, att kunna gå på en promenad utan att flåsa som en  telefonsexsäljare på övertid

Men mest av allt längtar jag efter att hostan och kramperna i luftrören ger med sig så att Linn får lite lugn och ro

Varje gång jag hostar eller "kippar" efter andan ser jag hur Linn liksom stelnar till och måste kolla läget genom att fråga

 

- Går det bra mamma ?

 

Om jag kunde skulle jag vrida klockan tillbaka och förhindra att hon var med och fick se och uppleva när det var som mest kritiskt för mig, som åttaåring är det inte helt lätt att sortera känslor och tankar efter en sån upplevelse

Men det går inte att göra om och göra rätt men jag ska göra vad jag kan för att hon ska slippa vara med om det igen



Långsamt...

... framåt

 

 

Det går sakta men säkert framåt, efter nio dagar med antibiotika börjar lungorna så smått inta ett mer normalt tillstånd

Visst det är fortfarande rena kraftansträngningen att äta, bara att gå några meter känns som ett maraton, hostan och kramperna i luftrören som stundtals sätter till är inte roliga men jag anar ljuset i tunneln

Kanske borde vi aldrig ha åkt till Småland, kanske borde jag ha träffat läkaren redan på fredagen istället för att skjuta upp det till måndagen, kanske...

 

 

 

 

Ja, det är lätt att vara efterklok men det fanns ju ingenting som tydde på att det hela skulle utvecklas och bli så akut

Visst, jag hade haft rätt jobbigt med andningen under torsdagen men med tanke på att det var rena rama skitvädret så trodde jag att det berodde fukten - precis som det brukar göra

Jag kände mig inte alls "sjuk" så när feberfrossan där på lördagen slog till som en blixt från klar himmel kom det som en fullständig överraskning

Jag minns att vi åkte till Börjes i Tingsryd, jag minns att jag satt och halvslumrade i bilen, frossade och hörde på när Malle, Catja & Linn skojade och busade

Jag minns lite dimmigt att vi gick till fiket och att jag slog mig ner vid ett bord medans dom andra fixade fikat men allt är bara som i en dimma

 

 

Jag vet att jag valde att sätta mig i bilen medans dom andra gick in på "Börjes" och handlade

Jag frossade som jag aldrig gjort tidigare och andningen blev bara jobbigare och jobbigare och jag har ett svagt minne av att jag ringde 1177 bara för att kolla läget och där fick rådet att åka in till akuten i Växjö så fort som möjligt

Efter det har jag inte så mycket koll på vad som hände

Malle, Catja & Linn kom tillbaka till bilen och dom insåg rätt snart att läget var riktigt akut så C ringde 112 och fixade så att en ambulans mötte upp oss på väg in mot Växjö

 

Det enda jag har riktigt koll på såhär efteråt var att det var så in i hel*** kallt, att det hela tiden kändes som om jag skulle storkna varje gång jag andades

Även ambulanskillarna måste ha ansett att läget var akut för på väg in till sjukhuset larmade dom "akutteamet" så när vi anledde till sjukhuset stod det runt tio pers på rad och väntade på mig och full aktivitet utbröt på direkten

En kollade hjärtat med ultraljud, en lyssnade på lungorna, en annan försökte ta prover och en fjärde förberedde för att sätta kateter

Efteråt har jag fått berättat för mig att jag var blå om både läppar och fingertoppar, att det skummade ur munnen på mig och att jag var gul/grå i ansiktet

 

 

 

 

Ett dygn, ytterligare provtagningar, lungröntgen  & en skiktröntgen av lungorna  senare kunde man konstatera att de värsta farhågorna angående propp i lungan kunde strykas och byttes istället mot diagnosen dubbelsidig lunginflammation

Att förloppet blev så akut och allvarligt berodde på att jag förmodligen har en kronisk bronkit

Efter ett och ett halvt dygn på övervakningen på AVA blev jag flyttad till vårdavdelningen och på tisdagen blev det ambulansflyg hem till Norrtälje sjukhus

AVA på Växjö sjukhus kontra Avd 4 på Norrtälje sjukhus var som två skilda världar och efter ett halvt dygn på Norrtälje sjukhus tyckte läkaren att jag kunde skrivas ut utan att han överhuvudtaget hade pratat med mig än midre frågat hur jag mådde utan jag var feberfri och det räckte

 

- Det är bättre för dig att vara hemma än att ligga här bland alla baciller

 

 

Yes box liksom, att jag under natten behövt inhalera två gånger samt både innan frukosten och lunchen för att överhuvudtaget kunna äta var av mindre betydelse

Jag skulle tro att kaoset och överbeläggningarna på avdelningen hade större betydelse för utskrivningen än vad mitt tillstånd hade

Eftersom jag hade läst journalen som skickades med från Växjö frågade jag om det skulle göras en vidare utredning med tanke på att jag mått så dåligt under så lång tid men fick till svar

 

- Nej, nu har du fått antibiotika så nu kommer du att bli frisk, ytterligare utredning behövs inte

 

Det finns vård och sen finns det vård på Norrtälje sjukhus och det är väl inte för intet som sjukhuset fått öknamnet "Bårhuset"

Mitt förtroende för läkarna på det sjukhuset är lika med noll och en sak är säker att blir jag sjuk igen kommer jag inte att åka till akuten på Norrtälje sjukhus utan vända mig till Danderyd även om väntetiderna där är betydligt längre

 

Nu är det vila som gäller och på torsdag ska jag till vårdcentralen för "uppföljning"

Tyvärr hade min husläkare ingen ledig tid förns om ngr veckor men han fixade en tid hos sin "adept" och som han själv uttryckte det hela

 

- Jag informerar honom om läget och sen ser jag till att han och jag har kontakt så jag har koll på vad som händer...

 

Så långt känns det tryggt, min husläkare är typ en av de få jag för tillfället har förtroende för inom vården