När små vardagliga ting...

... känns som maratonlopp

 

 

Det är lite underligt att så simpla och självklara saker som att äta, duscha, klä på sig mm kan kännas som ett maratonlopp att ta sig igenom

Jag sitter här och "återhämtar" mig efter att ha duschat, helst av allt skulle jag vilja lägga mig på soffan och sova en stund men det finns det liksom inte tid till eftersom jag måste få i mig lite frukost innan det är dags att åka till VC och jag kan säga att redan nu längtar jag efter att få lägga huvudet på kudden och sova, sova, sova

 

 

 

 

Det går sakta framåt och någonstans långt borta anar jag ett ljus i tunneln

Som jag längtar efter att kunna äta utan att bli helt slut, att kunna gå i trappan härhemma utan att behöva stanna halvvägs och hämta andan, att kunna gå på en promenad utan att flåsa som en  telefonsexsäljare på övertid

Men mest av allt längtar jag efter att hostan och kramperna i luftrören ger med sig så att Linn får lite lugn och ro

Varje gång jag hostar eller "kippar" efter andan ser jag hur Linn liksom stelnar till och måste kolla läget genom att fråga

 

- Går det bra mamma ?

 

Om jag kunde skulle jag vrida klockan tillbaka och förhindra att hon var med och fick se och uppleva när det var som mest kritiskt för mig, som åttaåring är det inte helt lätt att sortera känslor och tankar efter en sån upplevelse

Men det går inte att göra om och göra rätt men jag ska göra vad jag kan för att hon ska slippa vara med om det igen