Långsamt...

... framåt

 

 

Det går sakta men säkert framåt, efter nio dagar med antibiotika börjar lungorna så smått inta ett mer normalt tillstånd

Visst det är fortfarande rena kraftansträngningen att äta, bara att gå några meter känns som ett maraton, hostan och kramperna i luftrören som stundtals sätter till är inte roliga men jag anar ljuset i tunneln

Kanske borde vi aldrig ha åkt till Småland, kanske borde jag ha träffat läkaren redan på fredagen istället för att skjuta upp det till måndagen, kanske...

 

 

 

 

Ja, det är lätt att vara efterklok men det fanns ju ingenting som tydde på att det hela skulle utvecklas och bli så akut

Visst, jag hade haft rätt jobbigt med andningen under torsdagen men med tanke på att det var rena rama skitvädret så trodde jag att det berodde fukten - precis som det brukar göra

Jag kände mig inte alls "sjuk" så när feberfrossan där på lördagen slog till som en blixt från klar himmel kom det som en fullständig överraskning

Jag minns att vi åkte till Börjes i Tingsryd, jag minns att jag satt och halvslumrade i bilen, frossade och hörde på när Malle, Catja & Linn skojade och busade

Jag minns lite dimmigt att vi gick till fiket och att jag slog mig ner vid ett bord medans dom andra fixade fikat men allt är bara som i en dimma

 

 

Jag vet att jag valde att sätta mig i bilen medans dom andra gick in på "Börjes" och handlade

Jag frossade som jag aldrig gjort tidigare och andningen blev bara jobbigare och jobbigare och jag har ett svagt minne av att jag ringde 1177 bara för att kolla läget och där fick rådet att åka in till akuten i Växjö så fort som möjligt

Efter det har jag inte så mycket koll på vad som hände

Malle, Catja & Linn kom tillbaka till bilen och dom insåg rätt snart att läget var riktigt akut så C ringde 112 och fixade så att en ambulans mötte upp oss på väg in mot Växjö

 

Det enda jag har riktigt koll på såhär efteråt var att det var så in i hel*** kallt, att det hela tiden kändes som om jag skulle storkna varje gång jag andades

Även ambulanskillarna måste ha ansett att läget var akut för på väg in till sjukhuset larmade dom "akutteamet" så när vi anledde till sjukhuset stod det runt tio pers på rad och väntade på mig och full aktivitet utbröt på direkten

En kollade hjärtat med ultraljud, en lyssnade på lungorna, en annan försökte ta prover och en fjärde förberedde för att sätta kateter

Efteråt har jag fått berättat för mig att jag var blå om både läppar och fingertoppar, att det skummade ur munnen på mig och att jag var gul/grå i ansiktet

 

 

 

 

Ett dygn, ytterligare provtagningar, lungröntgen  & en skiktröntgen av lungorna  senare kunde man konstatera att de värsta farhågorna angående propp i lungan kunde strykas och byttes istället mot diagnosen dubbelsidig lunginflammation

Att förloppet blev så akut och allvarligt berodde på att jag förmodligen har en kronisk bronkit

Efter ett och ett halvt dygn på övervakningen på AVA blev jag flyttad till vårdavdelningen och på tisdagen blev det ambulansflyg hem till Norrtälje sjukhus

AVA på Växjö sjukhus kontra Avd 4 på Norrtälje sjukhus var som två skilda världar och efter ett halvt dygn på Norrtälje sjukhus tyckte läkaren att jag kunde skrivas ut utan att han överhuvudtaget hade pratat med mig än midre frågat hur jag mådde utan jag var feberfri och det räckte

 

- Det är bättre för dig att vara hemma än att ligga här bland alla baciller

 

 

Yes box liksom, att jag under natten behövt inhalera två gånger samt både innan frukosten och lunchen för att överhuvudtaget kunna äta var av mindre betydelse

Jag skulle tro att kaoset och överbeläggningarna på avdelningen hade större betydelse för utskrivningen än vad mitt tillstånd hade

Eftersom jag hade läst journalen som skickades med från Växjö frågade jag om det skulle göras en vidare utredning med tanke på att jag mått så dåligt under så lång tid men fick till svar

 

- Nej, nu har du fått antibiotika så nu kommer du att bli frisk, ytterligare utredning behövs inte

 

Det finns vård och sen finns det vård på Norrtälje sjukhus och det är väl inte för intet som sjukhuset fått öknamnet "Bårhuset"

Mitt förtroende för läkarna på det sjukhuset är lika med noll och en sak är säker att blir jag sjuk igen kommer jag inte att åka till akuten på Norrtälje sjukhus utan vända mig till Danderyd även om väntetiderna där är betydligt längre

 

Nu är det vila som gäller och på torsdag ska jag till vårdcentralen för "uppföljning"

Tyvärr hade min husläkare ingen ledig tid förns om ngr veckor men han fixade en tid hos sin "adept" och som han själv uttryckte det hela

 

- Jag informerar honom om läget och sen ser jag till att han och jag har kontakt så jag har koll på vad som händer...

 

Så långt känns det tryggt, min husläkare är typ en av de få jag för tillfället har förtroende för inom vården