Vad man svarar och...

... vad man egentligen vill svara

 

 

Den senaste tiden har jag rätt ofta fått frågorna

 

- Hur är det ? Hur mår ni ? Hur mår du ? Hur går det ?

 

Och så gott som varenda gång har jag svarat

 

- Det är bra

 

- Vi mår bra

 

- Jag mår ok

 

- Det går toppen, vi är tillbaka i vardagen igen...

 

 

Dvs säga de svar som känns lättast att leverera, svar som kanske just då i den stunden kändes helt rätt men om jag bara hade tagit ett djupt andetag, känt efter och svarat ärligt hade svaren förmodligen låtit helt annorlunda

 

- Det är lite sådär, vi har nog inte riktigt hittat vardagen ännu

 

- Vi mår lite olika alla tre...

 

- Jag mår rent ut sagt skit, ena minuten känns allt ok och i nästa minut är allt ett svart hål. Jag sover dåligt, har svårt att koncentrera mig, svårt att ta mig för även små banala saker...

 

- Vardag ? Ja jag kämpar som f*n för att ta mig igenom den på bästa sätt, ibland känns det som om jag bara vill lägga mig ner och gråta eller helt enkelt bara dra täcket över huvudet

 

 

Men någonstans inom sig vet man ju att nio av tio som frågar vill ju bara vara snälla och artiga och förväntar sig att få de förstnämnda svaren så att dom sen snabbt kan byta samtalsämne

De sistnämnda svaren är liksom inte svar man förväntar sig att få serverade sådär pang på rödbetan Det är ju inte bara att ruska på axlarna och lämna  dessa svar hängandes i luften och sen fortsätta prata väder och vind som om inget har hänt

Och dessutom är det ju så att dom där äkta svaren är ju svar som är ganska jobbiga att sätta ord på och svar jag helst håller inom mig själv för hur det än är så är det lättare att hålla fasaden uppe och spara dom där ärliga svaren till de personer som jag vet inte ryggar tillbaka, personer som vet vad dom ska säga men framför allt vet vad jag behöver och helt enkelt bara öppnar sin famn, personer som finns där och som lyssnar och det allra bästa med just dom personerna är att dom egentligen aldrig behöver ställa frågorna, dom märker hur det är fatt ändå...



 

 

 



 



När förnuft, känslor och kropp...

... inte samarbetar

 

 

Den berömda "väggen" har jag ju hört talas om och att folk "Gått in i väggen" är ju inget nytt påfund direkt utan något man hör/läser om relativt ofta och läser man om symptomen så är det nog så att jag i dagsläget kan pricka av x antal av dessa punkter och nicka igenstämmande  förutom när det gäller en sak och det är just det där med "väggen"

Det känns inte som att jag brakat in i någon väggen eller ens är på väg i full fart mot en

Däremot känns det som om jag sprungit uppför ett högt och brant berg och nu står där högst upp på toppen och balanserar framför en brant nerförsluttning och vänder jag mig om så är vägen tillbaka raserad och stängd

Branten är min enda väg tillbaka till vardagen

 

 

 

 

Stundtals känns det dom om jag står där och har rätt bra koll på läget och jag kan t.o.m njuta lite av utsikten och kikar jag riktigt noga kan  jag skönja  en väl upptrampad stig där jag sakta men säkert skulle kunna ta mig ner till den trygga vardagen igen

Men så i nästa sekund känner jag snålblåsten och hur  jag förlorar fotfästet och balansen och är på väg att ramla nerför branten men precis när jag ska till att falla så lyckas jag få tag i något och hålla mig kvar och återfå balansen igen...

 

 

 

 

... så, ja den berömda väggen är nog i mitt fall en brant

Spelar roll liksom, vägg eller brant det är en jobbig känsla

Det jobbigaste är att känna att kroppen och alla känslorna just nu lever sitt eget lilla liv och inte riktigt vill låta sig styras

Förnuftet säger däremot åt mig att chilla, att  ta´t lugnt och bara  njuta

Det finns ju inget att oroa sig över - Linn är pigg, frisk och allt har ju gått bra

Det borde ju bara vara att slå bort alla tankar och alla dumma om och men, dom finns ju inte längre men förnuftet är inte riktigt i takt med känslorna och kroppen i övrigt

Eller rättare sagt just nu är inte förnuftet tillräckligt starkt för att kunna styra dessa två viljor

Och jag ?

Ja vart befinner jag mig i mitt i alltihopa ?

Jag har faktiskt ingen aning

Ena minuten känns allt ok och jag kan känna glädje över livet och tillvaron i stort men i nästa minut känns det som om jag bara faller rakt ner i ett mörkt hål och hur jag än anstränger mig så kan jag inte hitta minsta lilla solglimt att känna glädje över

 

 

För hur det än är, vad kroppen och känslorna än försöker spela mig för spratt så viskar förnuftet att solen och glädjeämnena finns därute någonstans och väntar på mig, det är bara det att just nu är förnuftets röst bara små tunna viskningar som drunknar i känslostormarna

Men stormarna kommer att bedarra, frågan är bara när...

 

 



Dagens hemläxa ...

... blir nog en utmaning

 

 

I dag var jag på mitt andra "krishanteringssamtal", en tuff men samtidigt skön och välbehövlig stund

Det är både intressant och nyttigt att få sitta ner och helt enkelt bara låta alla tankar vandra iväg lite som dom vill utan att behöva ge plats och ta hänsyn till någon annan, att någon satt mitt emot och lyssnade men framför allt ställde frågor och kom med tips/råd om hur cirkeln ska brytas och visade på lämpliga verktyg för att underlätta vandringen in i framtiden

 

 

Dagens hemläxa eller snarare utmaning blir att öva på att släppa det där med "Kan själv" och istället våga/orka säga "Jag vill ha hjälp" och den biten hänger lite ihop med den andra delen av "läxan" dvs att bli lite mer egoistisk eller snarare snäll mot mig själv och släppa den där tanken om att om alla andra runtomkring mig mår bra så mår jag bra

Men det känns som en stor läxa som definitivt kommer att ta tid att bearbeta och förmodligen stundtals kännas rätt jobbig för i grund och botten handlar det ju om vem jag är, varför jag är den jag är och hur jag vill att den sidan av mig ska se ut i framtiden

Går det att bryta gamla invanda mönster och bygga ett nytt bra pussel som man känner sig tillfreds och trivs med ?

Går det att hitta en bra balans mellan att vara snäll och omtänksam mot andra och utan att samtidigt tappa bort sig själv och sitt eget välmående ?

 

 

Den viktigaste och mest akuta delen av hemläxan var dock att se till att få sömn, sömn och åter sömn

Det blev en stor röd flagga när jag berättade om min sömn eller kanske bristen på sömn

Det hela började med att jag berättade om mina drömmar dvs att jag i stort sett varje natt på ett eller annat sätt drömmer om det som hände på planet, på Irland och hur alla tankar och känslor åker berg & dalbana i hjärnan och att jag vissa nätter kan vakna både kallsvettig, illamående, med magont och ibland med något som skulle kunna liknas vid lätt panikångest

Vi gled in på hur jag sov innan allt det här hände och när vi väl började prata om det så insåg jag att min sömn och jag levt ett underligt liv tillsammans i över ett års tid dvs samtidigt som problemet med min axel började och värken gjorde att nattsömnen blev mer eller mindre störd

Visst finns det nätter då jag sovit nonstop utan vare sig värk eller konstiga drömmar/tankar men de nätterna är under det senaste året extremt lätträknade och även om jag vissa dagar "sovit ikapp" det jag missat under natten så har energin sakta, sakta dränerats ur och sömnkontot ligger hela tiden på minus, ett minus som inte är hälsosamt i längden

 

 

Så vad göra ?

Tja, till en början kanske försöka hitta rätt i sömndjungeln med hjälp av de tips jag fick idag och när den pusselbiten fallit på plats så kanske det finns ork att ta itu med resten av hemläxan men just nu finns det inte så mycket ork kvar, den lilla energi som finns går åt till att bara vara, att få vardagen att fungera så gott det går men framför allt till att få Linn att må bra

Även om jag ska öva mig på att sätta mig själv i första hand så är Linn prio ett i nuläget och även när det gällde just den aspekten så var vi rörande överens under vårat samtal i dag, det är Paul och jag som har det största ansvaret för den biten, det är vi som känner Linn bäst och som allra bäst - med viss hjälp utifrån - kan hjälpa henne längs vägen men i takt med att vi "läker" Linn  så kommer utrymme att frigöras för oss två att ta hand om både oss själva och varandra och det är där som hemläxan ska kicka in för min del för att allt ska bli så bra som möjligt...





 



När rätt...

... blir fel

 

 

Jag tycker att det är jättesvårt att köpa presenter/julklappar till Paul

Jag menar - han är en man i sina bästa år som har det han behöver och  när han upptäcker att något fattas i tillvaron så köper han det

Så när det vankas födelsedag eller julafton kör jag på gamla invanda spår dvs en skjorta eller något annat praktiskt och inte speciellt personligt mer än just tanken bakom

Lite då och då brukar Paul tipsa mig via mail om böcker, filmer o dyl som han önskar sig

Oftast brukar jag läsa mailet och tänka - Det där ska jag komma ihåg och...

 

 

.. ja sen när det närmar sig jul/födelsedag så har jag givetvis glömt bort vad det var för någonting

Men så i början av augusti fick jag ett mail från Paul med ett "tips" om lämplig present och den här gången var jag lite smart och lät mailet ligga kvar som oläst så att jag inte skulle tappa bort det

Där blev mailet sedan liggande om en påminnelse varje gång jag kollade min mail

Strax före jul kom jag mig äntligen för att beställa den önskade boken, pengarna drogs från mitt konto och dagen efter beställningen kom ett mail om att boken var skickad

Jag var lite sent ute men hoppades lite på att de fyra vardagarna som återstod fram till julafton skulle vara fullt tillräckliga för att boken skulle hinna levereras

Julafton kom, dessvärre hann ingen bok levereras men jag ställde mitt hopp till mellandagarna och tänkte att en försenad julklapp är bättre än ingen alls

Ingen bok dök upp, däremot upptäckte jag att pengarna hade kommit i retur in på mitt konto så jag drog slutsatsen av att något hade hänt och  att boken inte skulle dyka upp vilket kändes lite trist eftersom jag för en gångs skulle tyckte att jag hade överträffat mig själv och tagit till mig tipset från Paul och kände att Paul förmodligen skulle ha blivit både glad och överraskad över julklappen och visst är det tanken som räknas men ibland känns enbart tanken rätt fantasilös

Men så hamnade vi inne på Akademibokhandeln och jag fick se boken, visserligen hundra spänn dyrare än i SF bokhandeln men den hundralappen kändes inte så viktig just då utan jag köpte boken och kände mig lite glad och nöjd...

 

 

 

... dvs ända tills vi kom hem och jag hittade avin från DHL i brevlådan

- boken hade äntligen kommit , sex vardagar efter att den hade skickats från bokhandeln

Man brukar ju säga bättre sent än aldrig men just den här gången hade jag nog föredragit aldrig om jag ska vara ärlig

Nåja, Paul fick sent omsider sin julklapp och nu har vi dessutom en present som ligger och väntar på att få komma till ett nytt hem

 

 

 





 



Två månader...

... har gått

 

 

I dag är det på dagen två månader sen den där fruktansvärda förmiddagen i Dublin då vi befann oss i det där lilla rummet på Temple Street Childrens hospital och inte kunde göra annat än att vänta, vänta och åter vänta medans läkarna kämpade för Linns liv

 

Den där förmiddagen då tiden tycktes stå stilla, när varje minut kändes som en timme

Den där förmiddagen då jag tänkte tankar jag aldrig någonsin vill tänka igen

Den där förmiddagen då känslor jag aldrig varit i närheten av tidigare rusade genom kroppen genom kroppen i expressfart

Den där förmiddagen då jag lutade min panna mot den svala fönsterrutan, tittade ut och undrade hur folk så oberört kunde stå där nere i rökrutan och skratta och prata med varandra när vår dotter låg därinne och kämpade för sitt liv

Den där förmiddagen då jag såg solen lysa över Dublin och först tänkte att det var ett dåligt omen, att solen lös för att Linn var på väg mot himlen...

 

 

 

 

 

... hur jag sekunden efter beslöt mig för att istället se det som ett gott tecken

Solen lös givetvis för att allt skulle vända, för att Linn skulle bli frisk igen

Den där förmiddagen ...

 

 

... ja listan kan göras hur lång som helst men det var den där förmiddagen som förändrade våra liv

Det var den där förmiddagen - och givetvis det som skett innan och skedde efteråt - som gjorde mig mer ödmjuk, mindre fördömande men framför allt så otroligt tacksam över allt jag har i mitt liv

Det var den där förmiddagen då Linn valde livet och visade vilken fighter hon är

 



 



Våra...

... helgnöjen

 

 

Pingvinerna från Madagaskar på bio häromdagen, besök på Junibacken idag och Disney On Ice på Globen i morgon

Behöver jag säga att det inte är Paul och jag som bestämmer över familjens helgnöjen ?

Det är nästan så att det börjar kännas dags för lite vuxnare underhållning

 

 

Familjemys i all ära men en biofilm med lite mer vuxenkaraktär, en middag på tu man hand eller en teaterföreställning börjar kännas som väldigt lockande alternativ till den senaste tidens underhållning

Jag vägrar att ta det - i mina öron - fjantiga ordet egentid i min mun utan ser det helt enkelt som att det känns som det snart är läge för lite Helen & Paul tid tillsammans

Nej, jag önskar mig ingen weekendresa på tu man hand, inte ett dygn på SPA utan helt enkelt bara en liten stund där vi två för en gångs skull kan få vara huvudpersonerna utan att behöva ta hänsyn till någon annan när vi väljer underhållning eller restaurang

 

 

 

 



 



Tillbaka på...

... jobbet

 

 

Inledde det nya året med att återvända till jobbet efter vabbandet med Linn

Att börja jobba igen kändes helt ok för hur det än är så tycker jag om mitt jobb och trivs med jobbet hemma hos kunderna och ännu roligare blir det när några av dom faktiskt har saknat en och undrat vart man har hållt hus någonstans 

 

 

 

 

Däremot var jag inte riktigt beredd på min egen reaktion

Redan i bilen på väg till jobbet började tankarna snurra och av någon anledning så fullkomligt forsade det fram minnen, tankar, känslor i ett enda stort virrvarr

Varför liksom ?

Det är två månader sen det hände, Linn har återhämtat sig och är mer eller mindre sitt helt vanliga jag igen det finns ju ingen anledning att älta alla dessa om och men längre kan man tycka men ändå kommer dom här "skoven" med tankar som bara mal och mal och idag blev det påtagligt rent fysiskt då jag helt plötsligt började må illa och bara kände att jag ville sätta mig i ett hörn och gråta en stund

Men riktigt så funkar det ju inte här i livet, speciellt inte om man är på jobbet

Då är det liksom bara att skärpa till sig, koppla på jobbsmajlet och vara så ubertrevlig som man bara kan typ "Le & vinka" och bara vänta på att allt känns normalt igen

 

 

För normalt blir det ju efter en stund när jag tagit ett djupt andetag och koncentrerat mig på tanken att det inte finns några om och men utan bara ett

- Linn klarade det !

Förmodligen är det väl så att alla tankar helt enkelt måste tänkas och hitta sin väg ut ur skallen och att  nu när Linn mår bra igen och inte kräver lika mycket känslomässigt engagemang kring det som hände finns det liksom tid för mig själv att hinna känna efter och tänka och ge plats åt den processen