Kärlek varm...

... som ylle

I går firade Paul & jag "ylle" dvs vår sjunde bröllopsdag

Dagen vi gifte oss visade sig hösten från sig allra bästa sida,

höstens alla färger sprakade i den varma höstsolen och hela dagen var en enda stor varm känsla av kärlek

En av de absolut lyckligaste dagarna i mitt liv...

... samtidigt är det med ett visst vemod som jag tänker tillbaka på den tiden

Vårt bröllop eller rättare sagt det som hände runt omkring blev ju den där kilen som till slut ledde till brytningen med några av mina nära anhöriga

Såhär sju år efteråt är det ingen ide att leta syndabockar eller älta vem som sa vad

Vi gjorde ett försök att hitta tillbaka till varandra

Från min sida var det ett ärligt försök men den rakhet och ärlighet jag utlovades var inte mer än tomma ord och falskspel

Jag kom till ett vägskäl där jag var tvungen att bestämma mig för om det hela var värt det

En relation bör fungera som en vågskål där det man ger och tar hela tiden håller vikten jämt fördelad

Jag kände hur min vågskål sakta gröptes ur utan att få någon påfyllning

Glädjen och det spirande hoppet om att ha hittat tillbaka avtog och blev till slut en börda som kändes alltför tung att bära och i det läget valde jag att ta ett kliv tillbaka

Det har gjort ont

 Det finns en del inom mig som är tom

 Det finns en saknad som gör  ont

En dröm, en längtan efter hur saker och ting hade kunnat vara

Men jag har bestämt mig för att se till det jag har istället för att sörja det jag mist

Jag har mina tre underbara barn

Jag har min älskade Paul

Jag har kärleksfulla släktingar

Jag har underbara vänner som finns där i vått och torrt

Jag har...



... jag har allt jag behöver 

 När allt kommer omkring så känner jag innerst inne att det inte är jag som gjort den största förlusten

Den största förlusten har nog de som valt att leva kvar i det förflutna gjort

Man kan aldrig få det gjorda ogjort men man kan ta lärdom av det som varit,

ta erfarenheten med sig in i framtiden och se till att man inte uprepar sina misstag