Lyckliga gatan...

... finns inte mer

Mariebergsgatan finns förvisso kvar men där det tidigare stod ett hus som för sådär en 28 år sedan tjänstgjorde som personalbostäder ska det nu byggas ett modernt vård & omsorgsboende som förutom 100 lägenheter kommer att innehålla cafe, bibliotek, vinterträdgård, butikslokaler mm

För lite drygt 28 år sedan började jag jobba på Stockholms sjukhem och efter ett par månader som anställd där bestämde jag mig för att flytta hemifrån och då passade personalbostäderna alldeles ypperligt som ett första stopp på resan in i vuxenvärlden

Det var en otroligt rolig tid där på Mariebergsgatan och jag minns med både glädje och värme alla tokiga upptåg vi hade för oss

I huset bodde väl sådär runt 30 personer i åldrarna 18 till 25, många kom från Norrland o Finland och hade lämnat familj och kompisar för att jobba på Sthlms Sjukhem och personalbostäderna fungerad som ett första avstamp i den nya världen

 Några av oss blev ett väl sammansvetsat gäng som inte bara delade arbetsplats utan även stor del av fritiden

Jag minns med glädje hur vi samlades över en kopp the och att vi långt in på nätterna  hade sådär underbart djupa diskussioner om livet som man bara kan ha när man är runt tjugo år och känner sig så otroligt mogen och  tror att man besitter svaren på alla livets stora frågor 

- den där "mognaden" som man numera småler åt eftersom man insett hur otroligt naiv man då var dvs innan man insåg att visheten till stor del kommer med åren

Jag minns ochså våra partykvällar på Tyrol, Gröne Jägaren, Cafe Opera och div. andra ställen som så gott som alltid avslutades med "stor träff" hemma hos den som kunde erbjuda snabbmakaroner

Många av våra partykvällar avslutades nämligen med att vi kokade en stor kastrull snabbmakaroner och sen satt/låg vi på golvet och åt direkt ur kastrullen allihopa medans vi gick igenom kvällens bravader

Sommarkvällarna då vi i samlad trupp gick ner till "Rålis" för att spela vinbrännboll, våra små relativt korta infall av hurtighet då vi promenerade över Västerbron, längs Södermälarstrand, genom Gamla Stan och sen längs Norrmälarstrand hem samtidigt som vi pratade om allt som hör livet till

- allra mest kärleksbekymmer, alltid var det någon som hade något på gång eller något som höll på att avslutas som behövde dissikeras in i minsta lilla detalj under promenaderna

28 år senare i något som känns som ett helt annat liv på enn annan planet bestämde Linn och jag att vi skulle kliva av t-banan en staton tidigare och promenera sista biten ner till Pauls jobb
När vi passerade Stockholms Sjukhem blev Linn akut törstig och behövde lite vätskepåfyllning så hon släcka törsten sittandes på en stenmur där  hennes mamma så många gånger suttit på på väg till eller från något eller kanske väntandes på någon

28 år...

... tiden går och både vi människor och världen vi lever i förändras

Ibland är det skönt att tänka tillbaka på det som varit, le åt alla glada minnen från en tid som känns så avlägsen och så långt ifrån den tillvaro jag befinner mig i just och samtidigt känna mig tillfreds med att  de minnena tillhör dåtiden,

en dåtid som på olika sätt format mig och varit en byggsten till den jag är just nu

Även om jag ibland kan känna en liten liten längtan tillbaks till det där otvugna livet där "här och nu" var ledstjärnan och det enda ansvar jag hade var ansvaret över mig själv så skulle jag aldrig vilja resa tillbaka dit

Var sak har sin tid, för 28 år sedan delade jag en kastrull snabbmakaroner med ett gäng kompisar men numera delar jag en burk Findus Köttfärssås med världens goaste lilla 6åring och många gånger är nog Linn betydligt klokare och säger mer tänkvärda saker än vad jag och mina kompisar gjorde då för 28 år sedan...