Vuxna som...

... väljer att inte se

 

 

För ett par veckor sedan såg jag en amerikansk dokumentär om mobbning

Det är väldigt sällan som någon TVprogram griper tag i mig och påverkar mig rent fysiskt men den gången gick det liksom inte att värja sig

Det riktigt högg i hjärtat när de utsatta barnen och ungdomarna berättade om vad dom blev utsatta för

Vissa berättelser berörde så starkt att jag att jag mådde fysiskt illa

Dom känslorna var ändå ingeting emot den ilska jag fylldes av när man ställde rektorer, skolpersonal och föräldrarna till de barn som utsatte sina kamrater för mobbing mot väggen och undrade varför man ingenting gjorde och svaren blev

 

- Men vi vet ju inte vad som har sagts eller gjorts

- Alla vet väl hur pojkar är

- Det är bara på skoj, lite får man väl tåla

- Det finns alltid två versioner av vad som hände

 

Osv osv i all oändlighet och det konstiga är att det var alltid förövrarna som klarade sig

Offren stod där ensamna utan att bli trodda, utan vuxenstöd

För alla vet väl hur barn är och speciellt då pojkar

Ingen vill ju vara elak, allt är ju bara på skoj och man ska inte ta åt sig av allt

 

Några av barnen i dokumentären orkade inte stå emot utan såg som enda lösning att göra slut på lidandet och avsluta livet

Att se smärtan i deras föräldrars ögon, att höra deras förtvivlad berättelser var fruktansvärt

Ingen förälder borde behöva utsättas för att mista sitt barn

Sorgen och saknaden kan aldrig mätas eller jämföras men någonstans känner jag att förlora ett barn i sjukdom eller genom en olycka är något man inte kan påverka det sker just pga av en olyckshändelse eller ett sjukdomsförlopp men att ens barn väljer att ta sitt liv för att andra utsett det till hackkyckling, för att vuxna inte tagit sitt ansvar måste kännas så,,,

 

... ja jag hittar inget annat ord än meningslöst

Jag har funderat mycke på just den dokumentären och framför allt på varför vuxna är så  och oförmögna att ta sitt ansvar, varför det alltid är så synd om förövaren

 

Dokumentären jag såg handlade om barn och ungdomar i USA men dom senaste dagarna har det varit en hel del nyhetsrapportering om en trettonårig flicka som valde att ställa sig framför ett tåg

En ung tjej som inte längre orkade med trakasserierna, mobbingen och en än en gång känner jag smärtan,  hopplösheten och undrar

- var finns dom vuxna ?

Hur kan man som vuxen leva med vetskapen att man kanske hade kunnat förhindra det hela ?

Hur kan man förlåta sig själv för att man inte tog varningssignalerna på allvar ?

Hur i hela friden kan vuxna välja den enkla vägen och lägga skulden på offret ?