Den käre Ulf Lundell...

... gjorde det igen

 

Han bjöd mig på en av de bästa konsertupplevelser jag har haft

Sist jag såg Ulf Lundell var på Cirkus i Sthl 2008, den konserten var helt outstanding ja den kunde sammanfattas med två ord

- Magi & Kärlek

 

I går var det så dags igen, den här gången i Uppsalas Konserthus och även gårdagens konsert kan sammanfattas med orden kärlek & magi även om den där speciella  magin kanske inte var helt närvarande hela tiden

Men det spelar liksom  ingen större roll eftersom helheten var fantastisk och flera gånger under konserten kände jag den där otroligt härliga känslan i kroppen som man bara kan göra när livet är sådär alldeles perfekt och man helst av allt bara vill stoppa tiden och befinna sig här och nu hur länge som helst

Lite grann kändes det som att cirkeln slöts lite när han spelade både min allra första favorit "Snön faller" och även båda mina favoriter från senaste plattan "Är vi lyckliga nu" och "Moln utan minnen"

Det är lite häftigt att Lundell varit med mig i så många år

 När jag gick i sjuan klädde jag in min engelskabok med en affisch på Ulf Lundell och då pratar vi om 1978/79

- skrämmande nog trettiofem år sedan

 

Efter det har Uffe liksom funnits med i mitt liv och hans musik och då kanske framför allt texterna har många gånger fúngerat som små "ventiler" eller hur man nu ska uttrycka det

Den käre Uffe sätter ord på de tankar och upplevelser som finns inom mig och för en del låter det kanske helt uppåt väggarna medans andra förmodligen nickar igenkännande men för mig har hans texter många många gånger fungerat som tröst, vägvisare och kraftkälla

Så att än en gång få uppleva en Ulf Lundell konsert och live få uppleva "Moln utan minnen" "Jag saknar dig" "Chans" "Stackars Jack""Hon gör mig galen" och många andra favoriter var helt enkelt tre timmar av total lycka och en lyckoenergipåfyllare som kommer att räcka länge länge

Att han dessutom är en rätt klok man med en hel del humor visade han prov på även om jag är ganska övertygad om att en del i publiken förmodligen tyckte att det var både jobbigt och pinsamt

Första gången var när han efter att ha spelat "Jag saknar dig" tog sig tid och  gjorde ett litet men ack så rappt och träffande mellansnack

 

- Jag la märke till en sak när jag spelade låten.... Iphones.... det är inte okey.... Att dessutom sitta på första raden med en Iphone i luften... ja då har man helt tappat greppet

 

Och sen körde han igång nästa låt och konserthallen som tidigare lysts upp av dessa IPhones blev helt plötsligt märkligt mörk och visst har han rätt den käre Ulf

Ja det är nästan lite tragiskt att vi numera är så ivriga att dokumentera allt vi gör att vi liksom inte har känsla att bara stanna upp och njuta av här och nu

Ja, jag skriver vi för även om jag igårkväll hade vare sig Iphone eller kamera uppe så vet jag ju med mig att jag väldigt ofta i vardagslivet har kameran till hands och att jag ibland kan komma på mig själv med att själva dokumenterandet ibland blir viktigare än själv händelsen men det är något jag jobbar på dvs att ibland bara vara och njuta all in och att ibland låta kameran vara med och få ta uppmärksamhet från det som sker

 

Andra gången Ulf tog till orda och "läxade" upp publiken var efter en av de sista låtarna, i princip all publik stod upp och diggade loss ja förutom ngr tråkiga själar på första bänk

Ulf undrade lite ironiskt om han inte jobbade hårt nog och  gjorde skäl för lönen, talade om att de på första raden är ju de enda han ser och att dessa därmed är representanter för hela publiken och att det givetvis är ok att sitta ner på en konsert men att sitta så här - Uffe ställde sig med armarna i kors och tjurade - är inte okey

Och på nå´t sätt kan jag hålla med honom, första raden är oerhört attraktiva platser för alla fans

 Många av oss längre upp i salen hade nog bra gärna velat sitta därframme och se allt på nära nära håll och alla behöver verkligen inte älska Uffe, givetvis kan man gå på en konsert "bara för att" men om man ändå är uttråkad kan man väl vara utrråkad lite längre bak...