torsdag 28 februari 2013

Nerräkning...

... pågår
 
 
Om dryga halvtimme kommer Paul hem och det känns rätt skönt att ana slutet på två dygns  helvete kanske är  helvete ett starkt ord men ändå rätt beskivande för hur jag upplevt det hela
Självklart skulle jag pricka in influensa/lunginflamation i samband med att Paul hade två långa arbetsdagar efter varann och lika självklart var ju att Linn i samma veva som jag insjuknade gick från stillsamt influensasoffhäng till sitt mera normala jag som vilken annan sjuåring som helst
 
Den här veckan är det ingen ide att jag ens funderar på att ansöka om titeln "veckans mamma"
Jag tror inte att mina vinstchanser är så enormt stora med tanke på att jag de senaste två dygnen
 
* Mer eller mindre befunnit mig halvsovandes
 
* Inte orkat göra så mkt mer än att sitta/ligga i soffan och möjligtvis slösurfa korta stunder när Ipren/alvedon haft som mest effekt
 
* Serverat det arma barnet nudlar till lunch två dagar i rad
 
* Serverat pulvermos och uppvärmd korvstroganoof respektive hamburgare till middag
- ve och fasa tänk om hamburgaren innehåller spår av hästkött
 
* Däremellan låtit henne klara sig mer eller mindre på egen hand beträffande mellanmål o dyl.
 
* Ordet nej har nog inte existerat i mitt vokabulär utan försvann ungefär samtdigt som feberdimman nästlade sig in vilket då inneburit att vårt vardagsrum förvandlats till
- pysselverkstad
- Stall
- Barbieboende
Eller helt enkelt bara till total oigenkännlighet och att vissa saker helt plötsligt blivit tillåtna bara för att jag helt enkelt inte orkat säga nej eller rent krasst bara velat vila vidare
 
* Det stackars barnet har haft fri tillgång till tv/dvd tittande vilket haft som följd att jag två dagar i rad tvingats genomlida timslånga Scooby Doomaraton och i ärlighetens namn så vete sjutton om det är febern eller ScoobyDoo filmerna som varit allra värst
 
 


Men nu anar jag ljuset i tunneln och med lite tur och om inget oförutsätt inträffar så går våra planer inför morgondagen i lås
Då tar Paul med sig Linn till Jobbet och jag ska bara sova, sova , sova och inte göra något annat än just bara sova
Med risk för att låta tjatig så
- jag kan inte minnas när jag var så här dålig sist
Två dygn med ipren/alvedon växelvis och en enda gång har feber varit nere under 38
Varje andetag gör ont, bara att resa sig och gå på toa är en ansträgning som kan jämföras med att springa ett maratonlopp och trots preparering med bricanyl precis innan jag reser mig så känns det som att andas genom ett sytrådstunt sugrör
Jag hade faktiskt glömt att man kan må så här nedrans illa och jag har bara en liten förhoppning och det är att det kommer att dröja många, många år innan jag blir så här sjuk igen
Men om jag nu skulle bli det så hoppas jag att jag den gången synkar in det hela och blir sjuk samtidigt som Linn och varför inte gärna under en av Pauls lugna jobbarperioder så att man för en gångs skull helhjärtat kan ägna sig åt att vara just bara sjuk och inget annat



2 kommentarer:

  1. Hmmmmm kan det kanske vara såhär att lyssnar man inte i tid på sin kropp om vad det gäller ordentlig vila och nervarvning så straffar den med utvisning deluxe?

    Nä men allvarligt, vila och ladda batterier. Försök och få i dig lite energi också... köp hem mkt vätska med energi i så du iaf boostar kroppen att orka jobba för att bli frisk.
    Nypon, blåbär, frukt, saftsoppor blir ju lite som mat också.

    KRYA PÅ DIG

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fredagen avslutades med ambulans in till sjukhuset där dubbelsidig lunginflamation konstaterades så det blev ett dygn på med.avd. med antibiotika intravenöst och dropp men nu är jag hemma i TVsoffan igen och fortsätter att vila mig frisk...

      Radera