Jag drömmer om....

... lugn & ro

Tänk att få tillbringa ett-två dygn helt i stillhet, sitta i en enslig stuga och bara kura i ensamhet

Ingen klocka, inga tider att passa

Bara vara i stunden, njuta av tystnaden

Sova när jag har lust, vakna när jag vill, äta när jag vill bara koppla bort alla tider att passa, slippa alla hämta-lämna, matlagning, disk, tvätt

Bara jag, tystnaden och mina tankar

Tänk att få sätta sig ner och sen sitta precis så länge som jag själv vill utan att en hund helt plötsligt kom på att hon behöver gå ut och pockar på uppmärksamhet eller ett barn som vill ha hjälp och det precis just nu eller gärna för några sekunder sen och som visserligen kan tänka sig att vänta lite men den där väntan på hjälp ligger liksom och dallrar i luften och gnuggar sig sakta in som ett stressmoment som bara måste åtgärdas. precis som den där tvätten som behöver åtgärdas, det där golvet som behöver torkas, disken som behöver tas om hand, den där tiden som måste passas...

Ett eller två dygn i lugn och ro, tid som bara är min

Ingen väckarklocka, inga tider att passa

- det låter som en dröm

På min ena axel sitter den ironiska och lätt sarkastiska sidan av mig, jag känner hur hon ger mig en klapp på kinden och sen säger med ett snett leende

- Keep on dreaming baby , det är drömmarna som håller oss vid liv...

När hjärnan...

... stänger av

* Fredag kväll - Ulf Lundell konsert i Uppsala 

* Lördag - Tävling för Linn och domarinsats av mig + kalas hos systerdottern

*Söndag -  Julmarknad + Niklas Strömstedt & Tomas Ledin konsert i Uppsala

*Måndag - Linn ledig från skolan = Leos Lekland på fm och ridning på eftermiddagen

Jag visste på förhand att helgen som var inte var helt optimal i planeringen men ibland kör det ihop sig och det är bara att bita ihop och gilla läget och efter söndagens konsert kunde jag konstatera att visst var jag trött men både kropp & framför allt knoppen kändes helt ok så när det var dags för Linn och mig att hämta upp Linns kompis för att åka mot Leos Lekland i går fm kändes det trots allt rätt ok

Precis när vi skulle åka iväg fick jag veta att min älskade mormors 98 år långa resa här på jorden nått slutstationen och att hon lungt och stilla lämnat oss kvar här på jorden för att återförenas med sin stora kärlek Ragnar och fortsätta sprida sin kärlek, sina bus, upptåg och sånger i himlen

Jag vet inte om jag just då riktigt tog in att mormor lämnat oss, timmarna på leklandet flöt på helt ok

Månda´förmiddag verkar vara en perfekt dag att besöka dessa lekland på, nästintill folktomt och väldigt lungt och stillsamt för att vara ett ställe för lek & bus

Linn och hennes kompis busade runt i lite mer än fyra timmar innan vi åkte hemåt för att svida om till stallkläderna och bege oss mot våra fyrbenta vänner

När vi väl hade hämtat in hästar och fixat iordning dom för ridturen hade det blivit båda mörkt och rätt kallt ute men det blev en mysig ridtur/promenad i mörkret och allt kändes helt ok men så,

någonstans när tjejerna höll på att fixa iordning hästarna efter ridningen så kände jag hur all energi fullkomligt rann ur mig och hur hjärnan liksom stängde av, en riktigt obehaglig känsla och allt jag ville var bara att få komma hem 

När vi klev innanför dörren hemma var det som om verkligheten kom ikapp och det gick upp för mig att mormor inte fanns hos oss längre och allt jag ville var att få sätta mig i ett hörn och bara få vara ifred en stund i tystnad 

Jag vet att Linn babblade på om allt och ingenting och att jag verkligen försökte koncentrera mig och lyssna på vad hon sa men det var helt omöjligt

 Jag har också ett svagt minne av att jag pratade med både Anna och Paul i telefon efter att vi kommit hem från stallet  men jag har ingen aning om vad vi pratade om 

Linn satt på en film och jag försökte verkligen hänga med i vad som hände men allt jag registrerade var en massa människor som rörde sig, vad dom sa eller gjorde har jag ingen aning om

Tio i nio kände jag att det var helt ohållbart och jag lyckades övertyga Linn om att det var dags för oss båda att göra kväll

 Jag har ett svagt minne av att Linn frågade om hon fick kolla lite på TV innan hon somnade, själv kröp jag ner under täcket och somnade på stört och vaknade av att väckarklockan ringde strax efter sju i morse

Efter en sån natt borde jag känna mig utvilad och på gång men tyvärr är det så långt ifrån sanningen det går att komma för hur underligt det än låter så känns det som om all energi lämnat kroppen och hjärnan har definitivt tagit semester

Jag hade tänkt att städa lite idag, förbereda inför advent men jag hann inte ens börja innan tröttheten, illamåendet och tårarna kom så även om det känns svårt har jag bestämt mig för att stunta i alla måsten och borden nu på förmiddagen och försöka ladda energi så att jag orkar eftermiddagens utvecklingssamtal och stallbesök...

Underbara och kloka...

... Picasso

Under de senaste veckorna har vi eller rättare sagt jag lagt ner en hel del tid på att få Picasso att inse att Juni inte är en stor hundkompis att leka utan just en häst och att det inte är så himla lämpligt att vare sig hoppa upp i Junis ansikte eller hänga sig fast i hennes svans men kanske framför allt att hon allra helst ska hålla sig på sidan av Juni och inte alldeles bakom henne 

Det har inte varit helt lätt men skam den som ger sig och Picassos lycka var total första gången hon inte blev uppkopplad och snällt stå kvar vid min sida utan istället fick hänga med Linn & Juni när dom drog iväg på sin trav och galopprunda 

Så numera har våra stallbesök förvandlats till värsta träningspasset för Picasso

Glatt hänger hon med Linn och Juni när dom ger sig iväg för att galoppera medans jag ensam får traska iväg på mina små "genvägar" för att möta upp ekipaget eller som idag, stå stilla och vänta medans gänget tog sig runt en liten slinga

Jag stod där och småfilosoferade och njöt av lugnet när Picasso plötsligt kom som skjuten ur en kanon, jag tänkte i mitt stilla sinne att hon förmodligen drabbats av lite mattelängtan så jag sa åt henne att sätta sig intill mig vilket hon först gjorde men redan efter bara en kort stund sprang hon iväg några meter åt samma håll som hon kom ifrån innan hon stannade till och tittade på mig

Jag kallade in henne och sa än en gång åt henne att sitta vilket hon gjorde - en kort stund innan hon återigen drog iväg nägra meter, stannade till och tittade på mig för att sen springa iväg ytterligare några meter åt det hållet hon kom ifrån och än en gång kallade jag tillbaka henne och Picasso hann precis fram till mig när jag ser Linn komma gåendes med Juni vid sin sida

Med ett stort leende berättade Linn att Juni hade passat på att köra sitt lilla trick, stannat mitt i ett steg och kört ner huvudet precis när dom travade över en liten stock som låg på stigen så Linn hade liksom glidit rutchkana längs Junis hals och i samma sekund som Linn landat på backen hade Picasso tvärvänt och sprungit tillbaka till mig...

Även om mitt förnuft säger mig något helt annat så vill mitt hjärta gärna tro att Picasso sprang tillbaka för att hämta mig och hur det än är med förnuft och känsla så vet jag att  Linn och Picasso har en alldeles speciell relation och om en liknande situation inträffar igen så kommer jag definitivt att följa med Picasso på en gång istället för att stå kvar och vänta...

Det finns...

... en mening med allt

Linn kämpade hårt med Prinsessan under drygt fem års tid

Att pyssla om och mysa har aldrig varit några problem med Prinsessan, med en ängels tålamod har hon snäll stått ut med Linns alla upptåg i form av balansövningar, klättrande på ryggen och andra upptåg dvs så länge det inte gällde ridning för just när det kom till ridningen hände det väldigt sällan att Prinsessan var speciellt samarbetsvillig, tvärt om

Prinsessan visade väldigt tydligt att det där med en ryttare som ställde lite krav inte riktigt var hennes melodi

Linn kämpade tålmodigt på och under de första åren åkte hon av så många gånger att vi någon gång mellan den femtionde och sextionde avramlingen slutade att räkna antalet gånger

Mer än en gång hände det att jag tyst för mig själv undrade var jag var för förälder som utsatte mitt lilla barn för en så envis och minst sagt tjurskallig ponny som Prinsessan...

... numera vet jag att åren tillsammans med Prinsessan inte var bortkastad tid, tvärtom

Allt Linn lärde sig tillsammans med Prinsessan har hon haft stor nytta av tillsammans med Juni

Juni är en helt underbar ponny - snäll, lugn, cool, samarbetsvillig mm

Ja jag skulle nog kunna rabbla upp hur många positiva omdömen som helst och alla skulle dom passa in på Juni, kort sagt vi hade vrekligen megatur som fick förtroendet att bli fodervärd till Juni

Men, det finns ett litet men...

... Juni har en liten egenhet som Linn har fått smaka på några gånger

Första gången Juni testade den på Linn hade Juni stor framgång, Linn  var totalt oförberedd och synnerligen okoncentrerad och avslappad så när Juni mitt i traven satte ner huvudet mellan benen gjorde Linn en snygg volt över Junis hals och landade med ett stort fniss på rumpan

Efter den lilla uppvisningen har Linn varit mer på alerten och känner igen Junis signaler så när den lilla divan har fått för sig att testa sitt lilla upptåg har Linn suttit där och mycket galant avstyrt det hela och helt plötsligt så insåg vi att under alla år tillsammans med en lite småbockande och busig Prinsessa har Linn lyckats få en hiskeligt bra balans och är en liten mästare på att parera små bus och upptåg

Det är långt ifrån vid varje ridtur som Juni testat sitt lilla upptåg utan det händer bara någon gång då och då och aldrig mer än en gång per ridtur och som sagt, ända fram tills idag har Juni inte lyckats överlista Linn

Men idag var det dags igen, Linn som blivit lite kaxig slapnade av lite för mycket och vid alldeles fel tillfälle och vips tog Juni chansen att busa lite men det buset är värt ett eget blogginlägg så min avslutning på det här inlägget får bli att även om allt ibland känns tungt och motigt och vi inte riktigt inser meningen med att streta på i motvind och uppförsbacke så är det nog så att allt som sker har en mening och förhoppningsvis får vi nytta av våra erfarenheter längre fram...

Jag vet ...

... att man ska blicka framåt

och det gör jag men för att orka blicka framåt behöver jag ochså få tid att blicka tillbaka

Jag behöver få älta och prata om det som hände 

Jag behöver få låta alla tankar och känslor komma och gå som dom vill

Just idag och de närmaste dagarna tänker jag tillåta mig att låta mina tankar och känslor få flöda fritt och likt ett trotsigt barn kommer jag att sätta händerna för öronen och vägra lyssna på alla kloka råd om att titta framåt och gå vidare

För ett år sedan hade vår mardröm precis startat och det var nog en evinnerlig tur att vi just där och då inte hade en aning om hur det närmaste dygnet skulle utveckla sig

Hur nära vi skulle vara att förlora vår älskade Linn

Så...

...  idag behöver jag inga goda råd om vikten av att leva här och nu

Jag behöver heller inte få höra att jag ska blicka framåt och att gårdagen är förbi och inte går att påverka

Efter det som hände förra året bär jag med mig  den lärdomen varje dag

Jag bär ochså med mig lärdomen att det finns inga rätt eller fel när det gäller att bearbeta en kris, alla har vi våra sätt att ta oss igenom livets svårigheter och den tuffa utmaningen är att hitta den vägen som är rätt för just en själv

Juni lyste...

... upp oktober

Nu har Juni varit hos oss i lite mer än fyra veckor och med facit i handen kan jag bara konstatera att Juni dök upp i precis rätt tid och lyste upp mörkret

Jag vill inte ens tänka på hur oktober hade varit om jag inte hade haft Juni som lyste upp mörkret och bara genom att finnas där hjälpte mig att orka ta nästa andetag

Det är konstigt hur ett djur med bara sin blotta existens kan skänka så mycket kärlek och energi att allt det där som känns jobbigt försvinner när man är i dess närhet

Fyra veckor är egentligen alldeles för kort tid för att kunna säga att Juni är helt rätt för oss men så här långt känns det 100 % rätt, vi hade inte kunnat hitta en mysigare ponny till Linn

Juni har visat sig vara en helt underbar ponny, visst har även denna lilla dam sina sidor men om jag skulle sammanfatta henne med ett enda ord så måste det bli just snäll med tillägget cool

Tillsammans med Juni har ridturerna helt plötsligt blivit helt underbara stunder och Linn börjar så smått få tillbaka sitt självförtroende och inse att hon kan rida

Ridturerna är inte längre en kamp och till skillnad med hur det var tillsammans med Prinsessan så blir det nu härligt långa sträckor av både trav och galopp och det utan att Linn behöver kämpa som besatt för varje steg ponnyn ska ta

Linn & Juni har även provat på att hoppa tillsammans och även där går det alldeles galant, att i trav och galopp ta sig runt en hoppbana är absolut inga problem dvs så länge inte Juni känner att hon måste "sköta magen"

I söndags var det Halloween hoppning i stallet och Linn & Juni debuterade med start i 40 och 50cm

Första rundan på 40cm gick galant, Linn valde att ta det lungt, rida tryggt och säkert och spara på krutet inför rundan på 50cm 

Den andra rundan började fint och gick bra ända tills Juni precis mitt framför ett hinder kände att just där och då behövde hon lätta på trycket och lägga en liten hög och när hon sen skulle kliva över hindret från stillastående så rev hon bommen med ena bakhoven

Linn var grymt besviken efteråt men efter att ha funderat lite så kan även Linn skratta och konstatera att "Shit happens"

Vi hade turen att hitta Juni eller var det så att Juni  hittade oss eller var det kanske ödet som än en gång spelade oss i händerna och såg till att vi var på rätt plats vid rätt tillfälle

Vad det än var så är jag glad över att pusselbiten Juni ramlade ner på vårat bord precis när vi eller rättare sagt jag behövde det som bäst och även om det är en sliten gammal klyscha så kanske det ligger något i "Det är alltid som mörkast innan det ljusnar...."

Och den här gången var det Juni som kom med ljuset

Så var det det här...

... med tolkningar av andras låtar

Jag brukar inte vara så förtjust i när andra artister tolkar mina favoriters låtar men ibland så inträffar det där undantaget som bekräftar regeln

Varför det blir så med just den här tolkningen vet jag egentligen inte

Det enda jag vet är att jag tycker otroligt mycket om den tolkningen Andreas Klereups gjorde av Niklas Strömstedts  "I morgon är en annan dag" i "Så mycket bättre"

Andreas röst, hans ord...

... det är något som går rakt in i hjärtat på mig utan att jag kan förklara varför

Det är en tolkning som är vacker, skör, en tolkning som berör och både gör ont och ger hopp

"

"Men i spegeln flimrar något jag aldrig borde sett

och jag törstar efter ditt vatten

Snälla låt mig överleva natten..."

Så var det det här...

... med drömponnyn

Under åren tillsammans med Prinsessan har vi ofta sagt 

- Nästa ponny får bli en läromästare...

Vi har haft många tankar och pratstunder om "nästa ponny" och drömmen om nästa ponny har varit det som sporrat Linn när Prinsessan haft alla sina tvärtemot och envisa dagar

Tanken på att en dag få rida en ponny där varje ridtur inte alltid innebär "de envisas kamp", att få rida en ponny som vill samarbeta och kanske mest av allt drömmen att få rida en ponny där hon får känna att hon faktiskt kan rida har drivit Linn framåt och fått henne att ta den hårda men ochså roliga kampen tillsammans med Prinsessan

 Jag vet inte riktigt om Juni lever upp till alla dessa önskemål och drömmar men en sak vet jag och det är att Linn & Juni trivs väldigt bra tillsammans 

Förra veckan var det äntligen dags för Linn att få sitta upp på Juni och ta första ridturerna i skogarna runt stallet

Ridturer som varit otroligt roliga och där inte bara Linn lyst som oktobersolen utan även Juni sett ut att trivas finemang tillsammans med sin lilla ryttare

Första dagen blev det en hel del skritt och lite travande, andra dagen visade Juni att hon gärna ville ta några galoppsprång och Linn var inte den som sa nej

Under veckan har Linn och Juni bekantat sig med skogen, provat på skritt, trav & galopp och även travat lite över några små "naturhinder" och Juni har visat sig vara en otroligt snäll, hygglig & pigg liten dam som verkar stortrivas med att få "skogsmulla" tillsammans med Linn

Juni har även flyttat över till stora flocken på lösdriften, en flytt som gick smärtfritt och även om Juni kanske  inte riktigt funnit sin plats i flocken ännu så verkar hon trivas tillsammans med resten av gänget och förhoppningsvis är Juni lika glad och nöjd med sitt nya liv tillsammans med oss och gänget i Syninge som vi är med vårat liv tillsammans med henne

Linn & Juni...

... ljuset i oktobermörkret

Juni kom in i vårt liv precis när vi behövde henne som mest

Vi behövde något som bröt den neråtgående spiralen och plötsligt stod hon där mitt framför oss och sken som sommarsolen

Att få vara i stallet tillsammans med Linn & Juni och även Prinsessan, Monia & Picasso har blivit min räddning de här senaste veckorna

I stallet står tiden stilla och den där hinken med energi som varit som ett läckande såll börjar äntligen så sakteliga fyllas på igen

Även om det fortfarande finns svarta moln på himlen börjar jag ana att det finns ett hopp om att hitta tillbaka till vardagen där lusten, orken & energin finns närvarande igen

Livet är...

... som ett pussel

Ett paket som levereras med en mängd bitar i olia färger och former men kartongen bitarna levereras i är vit, helt blank utan någon som helst väglednig till hur det slutgiltiga resultatet ska se ut

Alla har vi våra olika sätt att bygga pussel på, en del börjar med ramen, andra väljer att koncentrera sig på att bygga detalj för detalj men hur vi än bygger vårt pussel så strävar vi alla efter samma mål

- att nå fram till slutresultatet 

Vägen till den färdiglagda pusslet kan vara lång och kantas av en del svårigheter

Ibland kärvar bitarna, ibland upptäcker man att de två pusselbitar man sammanfogat inta allls hör ihop och det är bara att sära på bitarna och bygga vidare med andra bitar

Har man riktig otur kan det hända att något inträffar som raserar det man byggt upp och alla bitarna ligger återigen i en enda stor hög mitt framför oss och i det läget har vi två val att välja mellan

Antingen reser vi oss och går, lämnar bitarna i ett kaos och trevar oss fram eller så sätter vi oss ner och börjar om att lägga pusslet bit för bit igen

Just nu känns det som om mina pusselbitar ligger stödda lite överallt och att jag stundtals gör allt för att rädda dom från att dras ner i ett stort svart hål... 

Första veckan...

... med Juni

Första veckan tillsammans med Juni har varit lugn och stillsam

Juni har fått "landa" i sin nya miljö, hon har under veckan gått i "foderhagen" och i lugn och ro och i olika omgångar fått stifta bekantskap med bla Prinsessan, Saga, Mozart, Storm och Nicke samtidigt som hon har kunnat spana in resten av gänget på lösdriften från ett lagom avstånd

Linn & jag har ägnat stunderna i stallet till att borsta och pyssla om Juni samt tagit promenader tillsammans allt för att i lugn och ro lära känna varandra

Juni är helt underbar - lugn, trygg och till synes helt tillfreds med sitt nya hem och följer oss som en trogen hund på promenaderna

Så här långt har det gått nästan lite för bra, det är nästan så att man vill nypa sig i armen emellanåt för att se om man är vaken eller om allt är en dröm

Linn längtar efter att få börja rida Juni och jag tror att även Juni längtar efter att få komma ut på lite längre sträckor och upptäcka mer av världen runt stallet och kanske framför allt att få trava ur sig lite av all härlig energi hon har i kroppen

Jo, jag tror på...

... kärlek vid första ögonkastet

Även när det gäller en liten ponny och en 10 årig tjej

Jag tror på personkemi, att en del helt enkelt är "rätt" för varandra

Att det finns något som länkar ihop två varelser och skapar en unik känsla

Jag tror att Linn & Juni har den kemin, det finns något mellan dom två som det inte går att ta på 

Känslan bara fanns där från första stund

Inbillning ?

Ja kanske, det får framtiden utvisa

Ett gott skratt...

... förlänger livet

Egentligen hade jag tänkt bevara den här lilla storyn för mig själv men så tänkte jag - vad sjutton ett gott skratt förlänger livet och varför inte bjuda på sig själv och sina tillkortakommanden

Som en liten bakgrund kanske man ska ha i åtanke att min kropp och knopp inte riktigt samarbetat med mig den senaste tiden

Min hjärna och mitt s.k känsloliv har ju tagit lite timeout och håller så sakteliga på att leta sig tillbaka till sitt normaltillstånd igen och dessutom hade min kropp kryddat det hela med att dra på sig en höstförkylning av den manliga modellen dvs den allra värsta sorten

Lägg därtill en nästintill sömnlös natt och en måndagsmorgon from hell med inslag av stopp i avloppet och en Linn som ventilerade sin oro över att jag var sjuk genom att visa upp sina allra värsta sidor på en och samma gång

Efter att ha lämnat Linn i skolan var det dags för ett besök på VC för min del, ett besök som pga av provtagning tog lite drygt två timmar i anspråk och som avslutades med att läkaren ( försökte ) titta lite strängt på mig medans han sa

- Du är sjuk Helen, du har en kraftig virusinfektion i kroppen det är egenvård i hemmet som gäller för din del. Du ska sitta i soffan med en kopp the och bara ta det lugnt...

Javisst skulle jag göra det, jag skulle ju bara åka förbi stallet en snabbis för att kolla hur Juni mådde efter sin första natt i Syninge och sen skulle jag åka hem och lyda hans råd...

Det sista vi gjorde innan vi lämnade stallet på söndagen var att flytta Prinsessan & Juni till rymmarhagen, inte för att Juni är någon rymmare utan pga att Jocke skulle sanda i foderhagen där det är tänkt att Juni ska gå medans hon så sakteliga introduceras för resten av flocken

Marika hade sagt att hon skulle flytta tillbaka hästarna när Jocke hade sandat och att hon ev tänkte låta Juni gå tillsammans med någon av de andra hästarna så jag reagerade inte nämnvärt när jag kom upp till stallet och såg att rymmarhagen var tom utan jag parkerade bilen och gick ner mot foderhagen där tre ponnysar stillsamt gick och betade

Jag gick in i hagen, fram till "Juni" och började gosa lite och kunde inte låta bli att tänka

"Shit vad stor hon känns idag...." "Hmmm, undrar hur hon har kunnat få så mycket halm i manen, var kommer den halmen ifrån...."

Jag stod där och gullade och småpratade en stund, fotade lite med telefonen och gick sen till bilen för att åka hem till den väntade soffan för att få vila lite
Innan jag startade bilen och gled iväg gjorde jag ett snyggt fotocollage av bilderna jag tog och slängde upp ett inlägg på FB...



... jag hann inte många meter med bilen innan jag fick se Prinsessan och Juni som stillsamt stod och åt i foderhagen, snabbt svängde jag ner och parkerade bilen
Började hysteriskt småfnittra för mig själv och med blixtens hastighet plockade jag fram mobilen för att snabbt plocka bort mitt inlägg i en stilla förhoppning om att ingen i stallet hade hunnit se mitt urtjusiga collage på Mozart
För nej, Juni hade inte teleporterat sig tillbaka till rymmarhagen utan det var ju snarare så att Prinsessan och Juni stått lite bakom de stora stenarna i hagen och att jag därmed missade dom när jag gled förbi med bilen
- so far so good

Under tiden som jag stod och småmyste med Prinsessan och Juni kunde jag inte annat än att garva åt mig själv
- Hur sjutton kunde jag missta mig så kapitalt ?
- Hur kunde jag förväxla Mozart och Juni ?
Hallå....

Där i hagen var jag helt på det klara med att jag aldrig, aldrig skulle berätta för någon om min lilla - tja okey då rätt stora - fadäs utan att det skulle få förbli en pinsam hemlighet men när Linn kom hem från skolan berättade jag den lilla storyn för henne
Linn fnissade lite och försvann sen ut för att leka lite men redan efter ett par minuter kom hon in igen och frågade

- Mamma, är det verkligen sant ? Trodde du att Mozart var Juni ?

När jag svarade ja på den frågan började hon fnissa helt hysteriskt och konstaterade

- Mamma, du är inte riktigt klok....

Nej , när allt kommer omkring så är jag är nog inte det
Dessutom är det  nog lite av ett kinderägg över mig - brunett utanpå men blond inuti eller så är det helt enkelt så att jag ibland har lite otur när jag tänker
Hur som helst så är det ju en rätt rolig story som jag förmodligen kommer att få äta upp många, många gånger men jag tror att jag kan leva med det om inte annat kanske jag kan få någon att dra lite på mungiporna och vad är väl trevligare än att kunna bjuda någon på ett skratt och ett leende...

Jag hoppas...

... och tror

Att dom här två tjejerna kommer att ha en massa roligt tillsammans

Idag börjar Linn & Junis resa tillsammans, ja egentligen började den väl redan vid första provridningen men from idag står Juni i "vårat" stall,  from idag är det vi som ska se till att Juni har det så bra hon bara kan ha det och vi ska absolut göra vårt allra bästa

En ny...

...kamrat

Nu har vi hälsat på och provridit Juni vid tre tillfällen och för Linns del var det kärlek vid första ögonkastet och efter första provridningen hade Juni helt klart flyttat in i Linns hjärta

Nu är det ju helt omöjligt att bilda sig en uppfattning om en ponny efter endast tre korta besök men magkänslan känns himla fin så det är med spänning vi ser fram emot måndagen då vi ska träffa Junis ägare och skriva ett fodervärdsavtal och efter det kan vi börja planera flytten till Syninge

Det har...

... gått fort på slutet

I oktober har vi haft Prinsessan i fem år,

fem år ?

Helt sanslöst, vart har tiden tagit vägen ?

När Prinsessan kom till oss var Linn nyss fyllda fem och Linn var så liten att  hennes fötter inte nådde  ner under sadelkåporna

Där och då började deras långa vandring tillsammans, en vandring som skulle kunna sammanfattas med två ord - Envishet & Kärlek

De envisas kamp startade, en kamp där Prinsessan till en början radade upp seger efter seger men i takt med att Linn växte och lärde sig allt mer om det här med ridning och hantering av små envisa ponnisar så fick Prinsessan allt oftare se sig som besegrad  och numera är det Linn som bär titeln "Envisast vinner" med stolthet men vägen dit har varit lång och hård och kantad av en och annan tår men som väl är så har tårarna blåsts iväg med massor av kärlek och mys och genom åren har det visat sig att Prinsessan är lika snäll och tålmodig som hon är envis och en härlig kamratskap har vuxit fram mellan Linn & Prinsessan 

Numera når Linn långt nedanför sadelkåporna, så långt ner att den dagen då hon inte kan rida Prinsessan längre närmar sig med stormsteg men en bästa vän släpper man ju inte bara sådär utan självklart hittar man nya sätt att umgås på tillsammans med sin bästa kompis och en liten ponny kan man göra mycket annat skoj med än att bara rida
Att tömköra/köra är ett ypperligt sätt att ha kul tillsammans på och det är något som både Linn och Prinsessan provat på tidigare, både tillsammans och var för sig 



Och för att Linn & Prinsessan ska få ut så mycket som möjligt tillsammans i framtiden bestämde vi oss för att börja från grunden så idag kom Carina Mattsson från  www.fyrspann.se och  och höll en lektion för Linn och Prinsessan
Prinsessan inledde med att visa sig från sin allra sämsta sida, dvs hon spelade upp hela sitt register av "jag tänker inte lyssna på er utan göra som jag själv vill" och jag började lite smått desperat titta mig om efter en skämskudde att gömma mig bakom men som tur var så insåg Prinsessan att hon inte hade så mycket att sätta emot och samarbetade så gott hon kunde utan att helt förlora sin heder
Linn lyckades hålla koncentrationen lektionen igenom och lyssnade noga på Carinas alla råd och tips och efteråt kände sig Linn riktigt laddad och redo för att börja jobba mot nya mål tillsammans med Prinsessan för även om vi så smått börjat titta efter en ny ponnykompis att rida på så har Prinsessan och Linn ( förhoppningsvis ) ha många roliga år tillsammans framför sig

Så nära...

... men ändå så länge sen

För ett år sedan längtade vi och förberedde oss som bäst inför vår hett efterlängtade resa till Orlando

Resan som vi sett fram emot så länge, äventyret som äntligen skulle bli av

Aldrig hade vi då kunnat föreställa oss att resan skulle få ett avslut som är varje förälders mardröm

Så längesen men fortfarande ändå så närvarande i min vardag då ett litet ord, en lukt, en filmsekvens, en hostning eller vad det nu kan vara hastigt kastar mig tillbaka till paniken på flygplanet, den där fruktansvärda förmiddagen på Irland då Linn kämpade för sitt liv, den lilla lättnaden och känslan av hopp som infann sig när Palle & hans team kom till Irland och gav oss en tro om att Linn skulle överleva

Så många minnen - både tunga och jobbiga men allra mest ljusa minnen av all den kärlek och omtanke vi möttes av både ombord på planet, av personalen på sjukhusen på Irland, okända människor i väntrummen, taxichauffören som körde oss till flygplatsen, den underbara personalen på ECMO, Kristina på Lekterapin, Linns underbara lärare Evelina, alla klasskamrater & deras föräldrar, lärarna & rektorn på Linns skola och framför allt av vår närmaste familj, våra släktingar och alla våra vänner

Snart ett år sedan, så längesen men ändå så närvarande och det är så det kanske måste få vara

Allt som händer oss kanske måste få vara närvarande i våra liv på ett eller annat sätt

Det är våra erfarenheter som formar oss till den vi är och den vi kommer att bli i framtiden

Även om det många gånger har känts tungt och efterdyningarna har varit jobbiga så är jag på något vis tacksam över att jag har fått den här erfarenhet för hur det än är så ur det hemska föddes ett hopp och en tro på medmänniskorna

- det finns så mycket kärlek där ute i världen, det gäller bara att stanna upp, se den och kanske framför allt att våga ta emot den...

Ett litet ps, artikeln om Linn i tidningen Land finns att läsa här

https://land.se/linn-9-nara-doden-pa-flyget-raddades-mirakulost/

Så var det det här med...

... vem man ska lyssna till

Eller kanske snarare vad man ska lyssna till

Hjärtat som säger en sak, magkänslan som säger något helt  annat eller hjärnan som befinner sig någonstans mittemellan och analyserar och serverar både logiska och ologiska förklaringar

Det är svårt och det enda jag med all säkerhet vet är att vem/vad jag än väljer att lyssna på så spelar det egentligen ingen roll eftersom man visserligen kan göra allt för att påverka men när det kommer till kritan så kan man aldrig styra någon annan än sig själv...

Om du inte är intresserad av svaret...

... ställ då inte frågan

Jag vet att många av ren artighet frågar - Hur är det ?

Men hur artigt är det att ställa frågan när man inte bryr sig det minsta lilla om hur personen man ställer frågan till mår ?

Hur artigt är det att ställa frågan och sen bara vifta bort svaret eftersom det inte var det svaret man förväntade sig att få ?

Hur artigt är det att ställa frågan om man sen inte har tid att lyssna ?

Jag har rent ut sagt dj*vligt svårt för folk som ställer frågor av artighet men som inte är det minsta lilla intresserade av ett ärligt svar

Jag kan liksom inte se artigheten i det hela, tvärtom jag tycker att det är grymt oartigt att vifta bort ett "Det är sådär" eller  ett "nte så bra" med ett leende och säga "Nu blir allt bättre..." eller varför inte den slitna klyschan "Bara du tittar framåt så..."

Jo tack, jag vet att allt blir bättre men just nu är det allt annat än bra och för tillfället känns det där "bättre" väldigt långt borta

Jo tack jag är väl medveten om att man ska blicka framåt men när ryggsäcken är packad till bristningsgränsen och lite till blir det lätt bakvikt och huvudet har en tendens att följa med kroppens rörelse och liksom falla bakåt och därmed låta blicken stirra upp i tomma intet och för att kunna och orka titta framåt krävs det att man får lite hjälp med att packa om ryggsäcken lite och det kan ta sin lilla tid innan man gjort sig kvitt med det man inte behöver och fått resten av packningen sorterad och lagd i ordning igen

Så du, nästa gång du möter någon och känner för att ställa frågan

- Hur är det ?

Tänk efter före, är du beredd att höra svaret ?

Är du beredd att kanske stanna upp och ge några minuter av din tid ?

Om inte, skippa artigheten och nöj dig med ett "Kul att ses" eller vad som helst istället för att slentrianmässigt ställa en fråga du inte orkar eller vill höra svaret på

Ibland behöver man bara få höra...

...  att allt kommer att bli bra igen

Ibland behöver man bara att någon  lyssnar på vad man säger, att någon förstår och förklarar att det finns inga rätt och fel

Att någon säger att det är helt ok att tänka och känna som jag gör och att även om det känns tufft emellanåt så kommer allt att bli bra men att det måste få ta sin tid

Ibland kan man behöva att någon säger att det är okey att bara släppa allt, att det är okey eller ett måste att skala bort så mycket som möjligt runt omkring och bara ta hand om sig själv och familjen, att allt annat får läggas åt sidan och vila

Ibland behöver man att någon ruskar om en lite och talar om att der är helt ok att vara lite egoistisk, att sätta sig själv i första rummet

Ibland kan känslan av att någon verkligen förstår göra att man längst bort i tunneln anar ett ljus

Ett ljus man gärna vill närma sig...

 

Så var det det här...

... med lycka

Såg att en av mina vänner på Facebook hade antagit utmaningen att varje dag i tre dagar skriva tre saker som gjorde henne glad & lycklig

Under morgonpromenaden tillsammans med Picasso började jag fundera på den utmaningen och vad som just idag gjorde mig lycklig

Det som först dök upp var att jag kände mig glad över att det var så fint väder med tanke på att Linn och hennes skolkamrater tillbringar både i dag och i morgon vid Lejdet och ska hitta på en massa roliga utomhusaktiviteter tillsammans

Det andra som dök upp var att jag kände mig glad över att Pauls resa till Serbien i morgon eftersom jag vet hur roligt han tycker att det är både att träffa sina curlingvänner och det arbetet dom gör tillsammans och när jag ändå var inne på det där med resor så kände jag en glädje över att det snart är dags för mina två "systrar" att åka till Sicilien, en resa dom båda ser fram emot och en resa dom är väl värda
Det är absolut inget fel att kunna glädjas med andra, tvärtom det är fantastiskt att kunna dela andras lycka men det som slog mig att just där och då var att jag inte kunde komma på något som gör mig personligen lycklig och glad just nu
Det känns som om vemodet vidrört varenda känslokula i förrådet och lagt en lätt nedstämd dimma över tillvaron och jag skulle verkligen behöva att någon svepte in och blåste bort dammet
Men på något sätt inser jag att denne någon aldrig kommer att svepa in och släppa in vårsolen igen utan att den detaljen måste jag ta hand om alldeles själv och på något sätt vet jag att det kommer att gå , jag vet att solen kommer att hitta in genom fönstret igen och sprida ljus och bädda in vemodet i kärlek och värme men just idag vet jag bara inte hur...

Skillnaden mellan män & kvinnor...

... är priset på deras leksaker

I alla fall i den här familjen

Maken drömmer om en Jaguar XE och själv drömmer jag om en ny rockard till Prinsessan

Det man kan säga om våra drömmar är att dom är lika på det viset att bådas drömmar har hjul och att dom drivs av hästkrafter men någonstans där tar likheterna också slut och skillnaderna börjar uppenbarar sig och det är väl kanske även just där någonstans som priset på "leksaken" kommer in

Makens leksak kostar i runda slängar någonstans runt 350.000:- medans min lilla leksak håller sig till mer jordnära runt 10.000:- och än så länge är det rättvist på det sättet att det är just en dröm för oss båda två och drömmar behöver man för att krydda vardagen lite och sen ligger det ju en viss tjusning i att se vem av oss som får sin dröm uppfylld först och beträffande just den lilla detaljen har jag en svag aning om att det inte kommer att vara priset som är den avgörande faktorn...

Bilderna är lånade från Jaguar & Driveouts hemsidor

Julafton i ...

... augusti

 

 

Förra veckan inleddes på allra bästa sätt när jag på måndagsförmiddagen fick veta att jag vunnit veckans Tomas Ledins #livslevandetävling på Instagram

Tävlingen gick ( går ) ut på att man ska ladda upp en bild och sen skriva en textrad från någon av Tomas Ledins låtar

Fotot i sig var absolut inget mästarfoto men antingen så var konkurrensen liten just den veckan eller så gillade dom helt enkelt mitt bidrag

 

 

 

"Ljuvliga minnen, ljuvliga dar

Barndomens bilder dröjer sig kvar..."

 

What ever liksom, jag blev i alla fall superglad över att ha vunnit och såg fram emot att få priset - som skulle vara några cdskivor, en turneaffisch och en tygkasse - skulle komma med posten och igår när vi kom hem låg det äntligen en avi eller ja rättare sagt två avier i brevlådan och självklart så var jag helt enkelt bara tvungen att ta en extratur in till Rombo för att nyfiket hämta ut paketet

I bilen på vägen hem tänkte jag att det förmodligen var två kanske tre cd skivor så jag blev verkligen glatt överraskad när jag öppnade paketet och hittade inte mindre än sju ( otroligt snyggt ) signerade cdskivor och det allra bästa var att jag bara hade två av dom sen tidigare - detta trots att jag varit ett inbitet fan sen 1979 men de senaste åren har det mest blivit radio-spotify-Youtube lyssnade för min del och lite extra glad blev jag över att "Höga kusten" cdn var med  bland vinsterna eftersom det är en platta som inte blivit införskaffad trots att jag funderat på det ett flertal gånger

Den signerade turneaffischen ska ramas in och trots att maken nog inte är så förtjust i det så ska jag nog hitta en lämplig ålats för den här i huset

 

 

 

Kort sagt, det kändes riktigt varmt o skönt i mitt lilla Tomas Ledin hjärta och nu ska jag nog roa mig med att lyssna lite extra på skivorna så jag är riktigt redo den 21 augusti då det är dags att se honom på Gröna Lund

 

 

 

 

 

 



Så var det...

... äntligen semester

 

 

I måndags började så äntligen min semester, förmodligen finns det en och annan i min omgivning som förvånat höjde på ögonbrynet och i sitt stilla sinne undrade om jag inte hade varit ledig hela sommaren och för den som följt mig på FB eller Instagram så förstår jag att det har framstått som om min sommar varit en enda lång semester men riktigt så har det ju inte varit utan det beror väl snarare på att jag någonstans gjorde ett medvetet val att inte "outa" min sjukskrivning utanför min allra innersta krets av den enkla anledningen att jag helt enkelt inte orkade med vare sig att berätta varför eller för all del ta del av goda råd framförda i all välmening

Jag kände helt enkelt att jag behövde få låta allt falla på plats i lugn och ro helt i min egen takt och på mitt sätt

 

 

 

Och bitarna har fallit på plats, svaren har kommit, lugnet har lagt sig och för första gången på mycket mycket länge känner jag att vardagen och livet så smått hittat tillbaka till sin vanliga stilla lunk igen och dom där sömnlösa nätterna, panikattackerna och alla konstiga tankar dyker upp alltmer sällan

Dvs allt det där som jag valt att inte skriva om på FB, allt det där jobbiga som jag valt att hålla för mig själv och istället valt att berätta om Linns & mina stunder i stallet, våra små turer till badstranden, resan till Linköping tillsammans med barnen, turen till Mariehamn med mina "bonussystrar", Gröna Lunds besöket...

 

 

... ja listan kan göras lång med allt som jag till synes har roat mig med den här sommaren

Men bakom dessa foton och små inlägg om min till synes "lediga" sommar har det funnits en annan verklighet, en sommar som ibland känts allt annat än som en ledig och härlig sommar

Den där knölen i bröstet som jag upptäckte i april/maj ryckte undan mattan totalt under mina fötter och alla tankar och funderingar i väntan på provsvaren  rev upp sår som inte hade hunnit läkas ordentligt och det har funnits dagar då jag gått med sprängande huvudvärk, nätter då jag inte sovit en blund, nätter då jag sovit men vaknat i panik både en, två, tre, ja till och med fyra gånger pga av både helt suspekta  mardrömmar om allt och ingenting och även mardrömmar med återblickar från flygresan då Linn blev sjuk, dygnen på Irland, tiden på ECMO mm

Det finns dagar då jag till en början mått riktigt bra men så har ett TV-inslag, en tidningsartikel, en låt på radion eller en sekvens i en film plötsligt kastat mig tillbaka till de där outhärdiga timmarna på planet eller den där fruktansvärda dagen i Dublin då jag var helt övertygad om att vi skulle förlora Linn för alltid och alla tankar och känslor som jag hade trott var placerade i sitt lilla minnesfack har plötsligt spritts ut i minnet igen och ställt till oreda

Ja, det finns gånger då jag helt utan anledning börjat gråta både i ren panik eller av tacksamhet

Kort sagt, den här sommaren har varit en sommar ganska så olik någon annan sommar jag upplevt

 

 

 

Så bakom dom där mysiga FB & Instagram uppdateringarna så har det funnits en annan verklighet

Bakom ett "En mysstund i stallet" kan det ha legat flera timmars förberedelser för att samla ork nog att ta sig till stallet, bakom den där bilden av ett kvällsdopp i sjön kan det ha legat en dag med både huvudvärk och panikkänslor som guppat inombords osv i all oändlighet

Jag förstår att en och annan kanske tänker att orkar man göra si eller så så orkar och ska man också jobba och ska inte vara sjukskriven men livet är inte svart eller vitt utan en hel palett av nyanser och ibland blir livet så kaotiskt att alla nyanser flyter ihop i en enda röra och man behöver få tid till att stanna upp och reflektera, låta kroppen vila och göra ett försök att få struktur på paletten igen och eftersom vi alla är olika har vi alla våra olika sätt att göra det på

 

 

 

 

Den här sommaren har varit en resa i känslornas tecken och stundtals har det känts som både en berg & dalbana och fritt fall men nu äntligen känns det som om jag lämnat nöjesfältet bakom mig och att jag istället har tagit klivet in på en lummig skogsväg och om jag får bestämma så skulle jag vilja fortsätta vandra på den här stigen ett tag och bara njuta av lugnet och harmoni men kanske framför allt njuta av livet...