Ibland önskar jag...

... att jag var en man

 

 

Nu menar jag absolut inte att alla män är på det här viset men påfallande många män - betydligt fler än kvinnorna i alla fall -  i min bekantskapskrets har en förmåga att inta "döende svanen positionen"  och verkligen pausa livet när dom blir sjuka medans vi kvinnor istället väljer att blunda, koppla in en växel till och köra på som om allt var som vanligt eftersom vi någonstans inom oss har inbyggt att hur illa vi än mår så måste världen fortsätta snurra och vardagen fungera och det gör den inte om ingen ( dvs vi )  finns där och styr upp det hela

Vad som är rätt och fel råder det säkerligen delade meningar om och kanske vore en mix av båda dessa egenskaper det mest ultimata

 

När jag hade lämnat Linn vid skolan i morse var det som om all luft eller snarare energi fullkomligt flög sin väg och bara att ta sig hem den korta biten var en stor utmaning i sig

Jag hade bestämt mig för att inleda dagen med en långpromenad men när jag kom hem fanns det ingen som helst energi till det och även om jag längst inne i hjärnkontoret visste att jag förmodligen skulle ha mått betydligt bättre efter en promenad så kändes det rätt skönt när Picasso visade med största tydlighet att hon inte hade någon som helst lust att ge sig ut och promenera just då så jag bestämde mig för att skjuta lite på promenaden och helt enkelt ägna förmiddagen åt ingenting och helt enkelt bara vara

 

 



 

 

Egentligen har jag några måsten som jag borde ta tag i idag men energin finns inte och dom kan eller rättare sagt får lov att vänta tills i morgon

I dag tänker jag vara ego och tänka på mig själv i första hand, det känns som om det är nödvändigt om jag inte ska halka tillbaka på ruta ett igen

Lärdomen från förra veckan får bli att jag nog måste bli bättre på att lyssna på mig själv och de signaler både kropp och knopp sänder ut till mig...