Att sammanfatta...

… året som gick

Om jag skulle ha sammanfattat 2017 hade det räckt med ett enda ord

- Ensamhet

2017 var året då jag ofta kände känslan av att vara ensam i vår tvåsamhet, det var en känsla som jag då inte riktigt förstod men som fick sin förklaring mot slutet av året då det plötsligt blev så uppenbart att det var just ensam jag var, vår tvåsamhet fanns inte längre

En av oss hade utan att på något vis talat om eller visat det redan tagit ett beslut att lämna vår tvåsamhet, någon hade redan lämnat det som var vi och bakom min rygg börjat bygga en annan tvåsamhet

När 2018 knackade på dörren var det just ensamhet som var den rådande känslan men i den känslan av ensamhet föddes en vilja att kämpa

En vilja att inte ge upp utan att ha kämpat hela vägen in i mål även om det så skulle innebära att jag i kampen skulle falla så djupt att jag både tuggade grus och jord, 

att jag skulle vandra i träsk och kämpa för att hålla huvudet över ytan,

att jag med mina bara armar skulle ta mig igenom törnrossnår som rev upp stora sår

I känslan av ensamhet föddes ett beslut att inte ge upp utan att verkligen ha kämpat för vår tvåsamhet en sista gång

En beslut som gör att nu när det är dags att sammanfatta 2018 är det tre ord som dyker upp i mitt huvud och känns alldeles självklara

Kamp - Året har på många sätt och vis varit en enda lång kamp,

en kamp för kärleken, en kamp på jobbet, en kamp med mina studier men kanske framför allt en kamp för att äntligen  hitta mig själv

Vänskap - Det har varit ett år där vänskapen haft stor betydelse, både gamla och nya vänner har haft en viktig plats i mitt liv och hjälpt mig längs vägen under året som gått

Kärlek - Kärleken till mina barn. barnbarn, livet och förmånen att hitta tillbaka och fördjupa kärleken i tvåsamheten

Det finns många personer som på ett eller annat sätt betytt en hel del för mig under året

Människor som hört av sig och frågat hur jag mår,

människor som gett en kram,

ett leende,

ett uppmuntrande ord

Människor som helt enkelt visat förståelse, empati och kärlek

- ingen nämnd ingen glömd

Men så finns det  några som under året har betytt lite extra mycket för mig

Reneé - Utan dig vet jag inte hur jag hade klarat mig då när det var som mörkast.

 Din axel att gråta emot, alla otaliga koppar med kaffe vid ditt köksbord, din ork att lyssna på mitt ältande, dina kramar, känslan av att kunna skratta tillsammans mitt i eländet och kanske framför allt vetskapen av att du alltid fanns till hands när jag behövde det hjälpte mig så mycket mer än vi två någonsin kommer att förstå

Du är min vän, min syster utan blodsband

Madde - En del säger att du inte hade något annat val just då men på något sätt har vi alla ett val och du valde att tro på mig och ge mig förtroendet att ha ansvaret för Solen

Ett förtroende som har betytt oerhört mycket för mig i min personliga utveckling och ett förtroende som jag gjort mitt bästa för att leva upp till

 När någon visar att den tror på en öppnas dörrar inom en som leder till rum man aldrig varit i tidigare, rum med oanade möjligheter

Det har funnits stunder under det här året när jag känt att jag inte riktigt klarat av situationen men då har du funnits där, stöttat och gett råd men framförallt fortsatt att tro på mig och därmed fått mig att växa ytterligare

Katharina - Lite snällt kan man säga att vår vänskap började med en kraschlandning men vår vänskap är ett levande bevis på hur viktigt det är att inte döma någon efter första intrycket, att skaffa sig en egen uppfattning om människor man möter men framför allt att våga ge varandra en andra chans

Att i vår ålder hitta någon man klickar med är en underbar känsla som är få förunnad och jag är så glad över att du numera finns med som en självklar del av mitt liv, våra AW på Espresso House är guld värda och våra snabba kramar då vi möts i hissen, i trappan eller ute på gatan lyser upp och förvandlar en grå novembermåndag till en solig sommardag

Maria - Vi har på så många sätt gjort lite av samma resa, vi har haft så många och långa samtal på Messenger och även in real life (även om vi inte träffas så ofta som jag skulle vilja) och det bästa med dig är att du förstår hur jag tänker och känner även de gånger jag själv inte gör det

Vi tycker och tänker inte alltid lika men respekten för varandra finns där och jag är så glad över att du är en del av mitt liv och att du även är en viktig del av Linns liv  

Nancy & Andrea - Två kvinnor som på mycket kort tid tillfört så mycket kärlek, värme och härlig energi till mitt liv och även spännande & givande samtal som öppnat upp dörrar på glänt

Robin - Min partner in crime, vad kan jag säga? Att få jobba tillsammans med dig är guld värt, vi blandar skratt och allvar, när jag är låg lyfter du mig, när mitt humör sviktar drar du ett dåligt skämt och får mig att skratta åt eländet, ibland gör du mig vansinnig men det går inte att bli arg på någon som är snällheten själv så du får mig bara att le & vinka

En förälder sa en gång 

- Du Helen är tryggheten och Robin står för den härliga energin

och det är nog så det är, vi kompletterar varandra och väger upp varandras styrkor och svagheter och dessutom har vi båda två extremt dålig humor

Joakim, Anna & Linn - Vad vore mitt liv utan er? 

Alla hävdar att dom har de allra finaste barnen och visst är det så, mina barn är också de allra finaste man kan tänka sig

- för mig!

Ni tre gör mig oerhört stolta var och en på sitt sätt och att få vara er mamma är den finaste gåvan jag någonsin har fått, utan er skulle livet vara väldigt tomt och meningslöst

Stina, Ludvig & David - Att få vara farmor/mormor till er är en riktigt grym känsla, en sån självklar kärlek som bara finns där och växer sig starkare för varje dag som går

Ni tre är guldkanten på min vardag

Paul - Någonstans i vardagen och allt som hör därtill gick vi vilse men vi tog ett beslut att försöka hitta tillbaka till det som var vi,

att hitta vår tvåsamhet igen

Det har inte varit självklart, det har inte varit enkelt men på något vis har vi tillsammans hittat en ny gemensam stig, en stig som på så många sätt känns så mycket bättre, mer spännande och tryggare att vandra på

Förutom den kärlek du ger mig så har du under året varit ett oerhört stort stöd

Du har varit den som har peppat mig när mitt självförtroende och min ork har sviktat

Du är den som hjälpt mig att skaka av mig stressen, pressen och fått mig att fokusera på det som varit viktigt

Du har varit den som har trott på mig när jag tvivlat och känt mig som mest värdelös och även om jag kanske inte alltid visar det så  både lyssnar jag på dina råd och tar till mig det du säger

Du är den jag vill bli gammal tillsammans med

2018 året då

Kamp - Vänskap - Kärlek

var det tre orden som sammanfattade året 

2018, ett år som jag länge tänkt som ett riktigt skitår och en enda lång kamp tills en vän en dag påpekade att jag kanske borde se det som året då jag förutom att min hälsa förbättrades även gjorde en enorm personlig utveckling

Ett år då jag äntligen hade ett jobb där jag trivdes och kände att jag utvecklades

Ett år då jag trots heltidsjobb ändå lyckades klara av  att studera och även avsluta några av mina kurser med bra betyg 

Men framför allt var 2018 ett år då Paul och jag lyckades vända en kris till att hitta  tillbaka till kärleken igen och därmed rädda vår tvåsamhet och lyfta den till en ny nivå

 Ett år då jag blev farmor för andra gången

Så ja, med facit i handen så måste jag nog hålla med min vän om att 2018 trots allt var ett riktigt bra år för min del

Det är snart dags att vända blad,

2019 väntar runt hörnet

Det är dags att försiktigt, försiktigt öppna dörren för det nya året och det jag väljer att ta med mig från 2018 in i det nya året får bli

- Kärleken

Kärlek med ett inslag av lugn & ro

Jag önskar att 2019 får bli året då Kärleken går hand i hand med lugnet

Så var det det här...

… med förlåtelse

Kan man förlåta någon som aldrig bett om att få förlåtelse ?

Kan man förlåta någon som har sårat en så djupt det bara går men vederbörande på något vis aldrig riktigt visat eller sagt rent ut att hen förstår hur djupt sveket var, vilka sår det åsamkade

Kan man förlåta någon som inte vill bli förlåten?

Jag vet inte,

jag vet bara att jag vill förlåta

Jag vill gå vidare,

jag vill försöka förstå

Men för att kunna förstå,

för att kunna gå vidare

För att kunna förlåta fullt ut behöver jag få höra ett

- Förlåt

Jag behöver få höra ett 

- Jag ångrar mig

Kan man förlåta någon som aldrig bett om förlåtelse?

Nej, troligen inte

Varför skulle man ?

Varför skulle man säga att något är okey, att något är förlåtet när den som orsakat skadan inte ens visar att hen vill ha ett förlåt....

  

Att bli...

… hel igen

Nu är det snart ett år sen mitt hjärta gick sönder

Jag skulle ljuga om jag sa att jag blivit hel,

Något som en gång gått sönder och slagits i bitar kan aldrig bli helt igen

Men något som gått sönder behöver inte kastas bort,

man kan ta sig tid att laga det som är trasigt

 Man kan sammanfoga bitarna igen, förstärka det som blivit svagt

Det är snart ett år sedan,

ett år som stundtals varit grymt tufft

Det har funnits dagar då jag gråtit,

Dagar då jag velat sopa upp alla skärvor, slänga dom i soptunnan och bara lämna allt och gå

Det har funnits dagar av skratt,

närhet

Dagar då det varit så glasklart varför jag har fortsatt att kämpa

Det är snart ett år sedan och livet är fortfarande en känslomässig berg & dalbana men dom djupa dalarna är numera betydligt färre

Visst händer det att jag trillar ner i de där djupa mörka dalarna igen lite då och då men numera går det betydligt snabbare att ta sig upp därifrån

Visst kommer det tankar av tvivel och oro men dom tankarna gror inte längre lika djupt in och etsar sig fast och får sitt grepp om mig

Visst finns det stunder då allt sköljer över mig och jag känner att jag bara vill sätta mig och gråta

Det är snart ett år sedan och äntligen känner jag glädje igen

Äntligen kan jag slappna av och låta glädjen bubbla runt i kroppen

Ja under dom senaste dagarna har jag t.o.m kommit på mig själv med att gå runt och le

Ja, jag har till och med tagit ett litet danssteg av lycka när ingen sett

Det är snart ett år sedan och äntligen vågar jag tro att vi kämpat oss igenom det här tillsammans,

att vi varsamt har lagat det som gick sönder och på något sätt byggt något nytt,

något mer hållbart

Det är snart ett år sedan och jag är glad över att vara där jag är idag tillsammans med dig

  

Ont...

... det gör ont

Mitt knä och jag har inte varit riktigt överens under den senaste tiden eller om man ska vara riktigt ärlig så är det väldigt länge sen vi hade en bra relation med varandra mitt knä och jag

Jag har ju haft viljan och lusten att röra på mig, springa, gå på Mi Fiesta eller helt enkelt bara ta långa promenader men mitt knä har på olika sätt talat om för mig att det helst vill ta det lungt och i ärlighetens namn så har jag varit rätt dålig på att lyssna på budskapet mitt knä har förmedlat

Jag har helt enkelt bara kört på med en dåres envishet och i takt med envishetens intensitet så har knäts protester ökat och till slut hamnade jag i ett läge där knät protesterade typ dygnet runt och lagom till höstlovet och vår visit nere på västkusten var vår relation så smärtsam att mitt knä störde mig även om natten och där någonstans insåg jag att jag var besegrad och att det enda nog var att ta det lilla lugna ett tag så joggningen och Mi Fiestan fick vila lite

Med betoning på lite, 

två veckors vila från både Mi fiesta och från intensiva promenader med inslag av löpning

Mitt knä tackade med att iallafall sluta störa mig om nätterna men så blev det då tisdag igen och förra veckan tog jag mig ( äntligen ) iväg till Mi Fiestan,

hade en helt underbar timme och njöt som bara den men redan på väg ut till bilen kände jag att vår relation började svaja betänkligt igen så den planerade uppstarten av löpningen fick helt enkelt läggas på is till förmån för vila

I dag kom jag helt plötsligt på

- Jag har inte haft ont i knät på två dagar!!!

*yippey*

Så när Linn ikväll ville ha sällskap under ridturen hängde jag mer än gärna på och började så smått planera för att öka på promenadtakten så fort vi kom till elljusspåret

Det var bara det att vi liksom inte riktigt hann fram dit innan det sket sig igen

Någonstans där i mörkret på väg till spåret hände det som inte fick hända

- Smal stig, lite brant nerförsbacke, små rötter lite här och var på stigen & en hund som absolut skulle gå så nära det bara gick att gå, ja helst mellan fötterna på mig och vips så hade jag snubblat till och i samma sekund som jag snubblade kände jag

"Hoppsan"

Här hände det något med knät men den där lilla envisheten som fått vila ett tag letade sig fram och manade på

"Har du bestämt dig för en promenad så har du, det är ingen fara...."

Ja, nu sitter jag här en och en halv timme senare och känner jag att jag och mitt knä har en hel del att jobba med i vår relation

På något sätt har vår relation hamnat i ett alltmer smärtsamt läge, 

nu är det inte bara baksidan av knät som gör ont utan nu har smärtan spridit sig och involverar även insidan av låret och baksidan av underbenet och där på baksidan av knät där det tidigare kändes som att en kniv som stuckits in har någon nu stuckit in ytterligare en eller kanske t.o.m två knivar som vederbörande  dessutom vrider runt om och om igen och jag inser att den där träningsappen som jag så optimistiskt startade om idag får jag helt enkelt sätta på paus ett tag till och därmed förhoppningsvis få vår relation såpass smärtfri att vi kan vara med på MiFiestan nästa vecka

Det är den...

… tiden på året nu

Den tiden då minnena gör sig påminda,

minnen som jag helst skulle vilja glömma

Minnen som påminner om det som försiggick bakom min rygg,

minnen som såhär efteråt förklarar så mycket av det jag då inte förstod

Minnen som påminner och gör ont

Det är den tiden på året nu,

den tiden då minnena dyker upp och kramar om mitt hjärta med en järnklo

Minnen som får pusselbitarna att falla på plats,

minnen som får mig att förstå saker jag inte förstod då

Minnen som påminner om hur något jag längtat efter och sett framemot så mycket inte alls blev den upplevelse jag hade trott och hoppats på att den skulle bli men just där och då kunde jag liksom inte förstå varför

Nu vet jag varför och därför blir minnena en smärtsam påminnelse om hur mycket den tiden förstörde för mig, för oss som familj

Egentligen vet jag inte vad som gör mest ont

Minnena av det som hände eller vetskapen av att den där människan fanns med i vårt liv och utan min vetskap var med på vår resa och med sin existens förstörde och påverkade det vi upplevde tillsammans och därmed även bidrog till att den resan inte blev den resan jag hade hoppats på, längtat efter och sett framemot

Det är den tiden på året nu,

den tiden då minnena poppar upp  och slår mig som ett hammarslag i huvudet och hjärtat lindas in i taggtråd och river upp alla sår som så smått hade börjat läka

Det är den tiden på året nu och det är bara att inse att det är något jag måste ta mig igenom

Det är bara att inse att jag måste låta det göra ont,

jag måste få bearbeta allt det som hände på mitt sätt

Jag måste ta mig igenom hösten, ta mig igenom julen och ut på andra sidan för hur det än är, hur ont det än gör, hur tufft det än är, hur hopplöst det än känns och  även om jag ibland undrar varför jag kämpar och utsätter mig för smärtan så vet jag någonstans långt därinne att i slutänden är det värt smärtan och allt det jobbiga eftersom det i slutänden är jag som har förlorat minst och vunnit mest

Inget ont som inte har något gott med sig, även jag kanske förlorade några matcher så är det jag som tack vare min kamp, min kämpaglöd och styrka nu leder tabellen och även om det kanske låter konstigt så har den här kampen gjort både mig och vår kärlek starkare

Det är den tiden på året då minnena gör sig påminda och gör ont men det är också den tiden på året som påminner mig om vad jag har tagit mig igenom, vilken styrka jag har men framför allt påminner mig om att aldrig ge upp, att aldrig sluta kämpa för det man tror på...

Man får vad...

… man betalar för

I över tio årstid har jag klippt mig på en och samma salong 

Visst har jag haft min favoritfrisör där men eftersom jag har benägenheten att skippa allt det där med framförhållning när det gäller att boka tid så har jag helt enkelt bokat tid hos den som haft en tid ledig när jag har fått infallet och bestämt mig för att det är dags att klippa sig här och nu, ja helst redan igår  vilket då inneburit att jag klippt mig hos både de som haft erfarenhet men även en del gånger blivit klippt av någon av deras "Trainees"

Den gemensamma nämnaren har dock varit att jag alltid har lämnat salongen helnöjd efter att ha blivit omhändertagen på allra bästa sätt med allt från ett trevligt bemötande, kaffe, dricka och för all del bubbel när det har varit fredag till det allra viktigaste ett väl genomklippt hår och en frisyr som håller sig på plats

Nu i veckan hamnade jag i läget att jag var i stort behov av klippning och det på dagen!

Eftersom jag jobbar inne i Stockholm och min favoritsalong som befinner sig i Norrtälje inte hade några lediga tider som passade mig innan min lilla tripp ner till Linköping & Varberg nu på höstlovet insåg jag att jag helt enkelt var tvungen att hitta en annan lösning

Trots att min magkänsla vrålade högt Nej Nej Nej började jag leta efter en salong inne i Stockholm där jag snabbt kunde få en tid

Om min magkänsla redan innan hade ropat nej så började den vråla Nej när jag såg att tidsåtgången för varje klippning var 30 min

Redan där borde jag ha insett att jag inte skulle boka någon tid utan ha lite is i magen och stå ut med mitt vildvuxna hår tills jag hittade en passande tid på Kikide

Men just då var jag så desperat trött på mitt vildvuxna hår att alla varningssystem slutat att fungera

Min magkänsla gjorde ett sista försök att avstyra det hela även när jag hade satt mig i stolen på salongen och hon som skulle klippa mig frågade mig hur jag ville ha håret klippt och efter att jag hade talat om det svarade hon

- Nej, det brukar aldrig bli bra att ha det uppklippt i nacken och sådär flikat framåt. det är bättre att klippa en rak bob och kanske klippa lite etapper i den...

Nähe, det är typ så jag har klippt mig de senaste gångerna och varit hur nöjd som helst men vart eftersom hon klippte förstod jag varför hon svarat så

Den klippningen jag ville ha var förmodligen helt utanför hennes kunskapsområde och framförallt för tidskrävande för att utföras på just den här salongen

Drygt tjugo minuter efter att hon satt kammen i mitt hår stod jag vid kassan för att betala och jag vet att jag borde ha talat om vad jag ansåg om klippningen och hur grymt missnöjd jag var men mesig som jag är betalade jag 450:- och gick därifrån med vetskapen om att jag aldrig, aldrig någonsin kommer att sätta min fot inne på Hårcenter på Olof Palmes gata inne i Stockholm igen

Varje gång jag går förbi en spegel känns det som om jag bara vill gråta

Vid första anblicken ser det säkerligen helt ok ut men jag som är van vid att ha ett hår som är noggrant genomklippt vilket har gjort att håret faller som det ska och frisyren hållit i sig dag efter dag har numera en typ hjälm på skallen som måste fixas till varje morgon för att jag överhuvudtaget ska vilja passera en spegel

Det lustiga i det hela är att så många av mina vänner har tyckt att salongen där jag klipper mig i vanliga fall är sååååå dyr, dvs jag har betalt strax under 700:- för en klippning

För ca 11.60 per minut har jag alltså  blivit klippt av en frisör som lyssnat på mina åsikter, en frisör som kunnat sitt jobb och varit extremt noggrann, jag har fått håret tvättat, fått hårbotten masserad och dessutom har jag bjudits på kaffe, dricka, bubbel  på fredagar och jag har alltid lämnat salongen nöjd och med en känsla avden där  lyxiga känslan av att ha blivit omhändertagen och fått bra service

För 22.50 per minut blev jag slarvigt klippt, otrevligt bemött av en frisör som överhuvudtaget inte kände något behov av att vara serviceminded för fem öre och som dessutom inte ens tog sig tid att tvätta håret

- Ditt hår känns hyfsat rent....

Nästa gång någon säger något om att Kikide i Norrtälje är dyra ska jag bara le och tänka

- Du får vad du betalar för

Och numera vet jag att jag även fortsättningsvis kommer att klippa mig hos Kikide även om jag så ska behöva vänta en månad på en tid som passar in i mitt schema

Nu väntar jag bara på att min plånbok ska återhämta sig lite efter div utsvägningar så att jag kan boka en tid hos Kikide igen så att någon av de duktiga tjejerna där ska få fixa till min hår och även om det innebär att min frisyr förmodligen kommer att bli den mest kortklippta frisyren jag haft på många, många år så kommer det att vara värt varenda krona att slippa den ångest jag känner nu så fort jag ser mig i spegeln....

Karma kanske...

… finns trots allt

Kanske är det så att karma faktiskt existerar även om det oftast är svårt att se det

I dag var jag med Linn till vårdcentralen,

hon hade turen att få träffa min läkare A

Linn blev noggrant undersökt och efter att A konstaterat att Linn hade dubbelsidig öroninflammation och att förklaringen till att hon varit förkyld så länge och att det gått så upp & ner och fram & tillbaka  troligen ligger i att hon har drabbats av ett flera olika virus efter varandra
Lite skämtsamt sa jag

- Ja det är väl jag som drar med mig alla baciller med hem från jobbet

- Ja just det ja, du bytte ju jobb... och du, jag var tvungen att titta två gånger när ni kom in. 
Jag kände knappt igen dig, du ser så oförskämt frisk ut... 

Ja så är det nog, A har ju varit med på så gott som hela resan under de två senaste åren
A har varit med och sett förändringarna,
hur jag gått från det djupaste svarta där kroppen varit nere på botten både fysiskt och psykiskt  till att jag numera har fått tillbaka mitt liv

När jag sen hade lämnat av Linn hemma och satt i bilen på väg in till jobbet slog mig tanken att det finns en person som har en stor del till att jag befinner mig där jag är just nu
Det finns en person som trots att jag hade noll erfarenhet och utbildning trodde på mig och gav mig chansen att förverkliga den dröm som jag burit på under så många år
En person som speciellt under det senaste halvåret funnits där och stöttat, peppat och framför allt trott på mig och därmed även fått mig att både tro på mig själv och även  känna att jag klarar av jobbet och faktiskt även stundtals kan  känna att jag gör det riktigt bra
2018 har varit ett grymt tufft år på många olika sätt men en av dom sakerna som fått mig att orka kämpa, som fått mig att växa och känna att jag har ett värde är just jobbet
Jag har lärt mig så otroligt mycket under det här året
Jag har lärt mig att jag kan och klarar av så otroligt mycket mer än jag någonsin trodde om mig själv 
och det underbara är att jag fortfarande lär mig något nytt varje dag och återigen kommer den personen in i bilden
Hon finns där och inspirerar, delar med sig, peppar och får mig att behålla nyfikenheten och glöden

Tack vare att just den här personen trodde på mig och gav mig chansen så har jag nu ett jobb som jag stortrivs med
Ett jobb där jag varje dag möts av så mycket kärlek och härlig energi
Jag har turen att ha ett jobb som sätter guldkant på min vardag  och där i bilen blev det så uppenbart att om inte den här personen gett mig chansen att prova på det här jobbet hade jag förmodligen inte inte varit den jag är idag
Så där i bilen bestämde jag mig för att med en liten blomma och ett litet kort visa att jag är glad över att jag fick chansen, att jag är tacksam över hon trodde på mig då och fortfarande tror på mig och att jag kanske med en liten blomma förhoppningsvis skulle sätta en liten guldkant på den här personens fredag
Jag tror och hoppas att jag lyckades med det...




… och det är här karma smyger sig in i min fredag
Ett par timmar senare mötte jag upp Paul efter jobbet,
en Paul som varit i Finland och som hade en liten present med sig till mig
- En Tupla double liquorice
Den som känner mig vet att jag älskar choklad & lakrits och att just Tupla tillhör mina favoriter så det här var 48gr ren och skär kärlek
Jag skrev ju ett antikarma inlägg för ett par dagar sedan och kanske kände karma att det var dags att lite försiktigt börja övertyga mig om dess existens
Nåja, karma eller ej, att visa någon uppskattning är aldrig fel vare sig det sker genom lite blommor, en bit choklad eller kanske något så enkelt som ett leende eller en kram
Jag tror att livet blir så mycket trevligare om vi sprider lite mer kärlek och omtanke omkring oss och om vi blir lite, lite bättre på att tala om vad människor betyder för oss och inte bara tar för givet att dom förstår det utan att vi säger något  
,

Dom här...

… nätterna

Jag borde verkligen sova men det går inte

Så många tankar,

så mycket som snurrar

Det går lite bättre för varje dag men förnuft och logik dansar fortfarande lite i otakt

Jag ser men vågar inte riktigt tro

Jag känner men vågar inte riktigt låta känslan flytta in

Men jag är på rätt väg och det är huvudsaken...

Ni vet...

… känslan

Känslan när man bestämt sig för att göra något men sen när det är dags radar upp ursäkt efter ursäkt för att slippa ta sig för det

Just så var det nu ikväll

Redan i morse när jag klev upp (dvs strax efter fem) bestämde jag mig för att jag skulle ta en runda i spåret efter jobbet

Jag skulle ta igen det där träningspasset som jag missade i tisdags pga av Mi Fieastan

Hela dagen på jobbet peppade jag mig och laddade inför rundan

Ja, så landade jag hemma strax före sex

Kollade av hur den febriga och förkylda Linn mådde

satte mig vid köksbordet och helt plötsligt var all pepp som bortblåst

Helt plötsligt började hjärnkontoret rada upp ursäkt efter ursäkt

-Jag är trött

- Det är ok att missa ett pass, ett rött streck i appen gör inget

- Jag borde vara hemma hos Linn som varit solo hela dagen

- Jag borde plocka ur diskmaskinen

- Jag borde köra en tvätt

- Leta efter köksbordet under all bråte

- Plugga

- Planera lite 

- Jag borde...

Men så bestämde jag mig

- Jag skulle till spåret!

För någonstans längst inne visste jag hur det känns när latmasken fått styra

Längst inne bakom alla ursäkter visste jag att känslan av att ha genomfört ett pass är så mycket skönare än den känslan som uppstår när man låter latmasken vinna

Väl vid spåret kunde jag inte låta bli att tänka

- Varför?

Men jag bet ihop, startade appen och...

… ja, jag genomförde passet och det kändes riktigt skönt

Visst, det var mörkt,

det var lite kallt men det var så otroligt skönt att rensa skallen

Så skönt att göra sig av med en massa tankar och funderingar

så skönt att springa av sig lite ilska, oro

Kort sagt, så skönt att rensa systemet och efteråt kändes det riktigt bra

Jag är väl medveten om att rundan var kort,

att tiden inte är något man gör vågen för och vrålar "wow"

Men när jag efteråt satte mig vid köksbordet och började jämföra mina tidigare resultat så kunde jag konstatera att jag under de tre senaste veckorna förbättrat min medelhastighet per kilometer med 1 min och 50 sekunder och att jag ökat min maxhastighet med 1 min och 15 sekunder

Även det en piss i universum och inget vågen moment för resten av världen men för mig är det stort,

för mig är det ett bevis på att jag kan

För drygt ett och ett halvt år sedan orkade jag inte ens gå 100meter utan att stanna och kippa efter andan, idag gick/sprang jag 1 km på 9.36

I kväll ger jag mig en klapp på axeln och känner mig rätt stolt över mig själv

Dels över att den ynka träning jag utför faktiskt börjar ge resultat men allra mest för att jag föste undan latmasken och faktiskt tog mig iväg och genomförde passet

- Jag är grym!!!

Jag och...

... min komfortzon

Min komfortzon har varit ganska liten och trång,

ja i ärlighetens namn har den varit minimal och dessutom omgärdad av en hög mur

Den höga muren runt min komfortzon har under så långtid hindrat mig från att göra så många saker

Men sakta, sakta började jag riva ner muren

Försiktigt, försiktigt tog jag små steg utanför min komfortzon

Rev sakta sten för sten i muren

Tog steg för steg ut i det okända, 

ut i det farliga...

... ut i det farliga som inte var så farligt

För varje sten som revs,

för varje steg som togs blev det lättare att riva nästa sten,

lättare att ta nästa steg

Det finns stenar kvar i muren att riva,

nya områden att upptäcka men jag är på väg,

jag är på god väg

I dag rev jag inte bara en sten utan ett helt gäng stenbumlingar

I dag tog jag inte bara ett steg utan flera stora kliv

I dag gjorde jag något jag så många gånger velat göra men aldrig haft mod nog att göra och det utan att knappt reflektera över det

Jag liksom bara gjorde det,

funderade aldrig över att fega ur eller strunta i det

Så här efteråt är jag faktiskt lite förvånad över att jag inte ens snuddade vid tanken att jag inte skulle genomföra det

I dag lämnade jag min komfortzon och klev in i en gympasal tillsammans med ett femtontal andra kvinnor i olika åldrar

I dag deltog jag i ett Mifiestapass dvs ett dansinspirerat gympapass till världsmusik och förutom att det var grymt kul så kunde jag konstatera att även om jag förmodligen mest såg ut som en valross med enorma kooridnationsproblem under själva passet att jag efteråt svettades floder och var rätt trött så hade jag klarat av det och det utan att en enda gång tänka tanken på att ge upp, att jag inte orkade eller ville mer

I dag har min värld blivit lite större,

i dag har jag vuxit lite inombords

I dag sträcker jag på mig lite extra och tänker tyst för mig själv

- Fy f*n vad jag är bra

För dom som...

… älskar

Ett oväntat möte och ett samtal som mynnade ut i The story of my life 

Ett samtal som skedde på ett naket o öppet sätt som jag aldrig tidigare och då menar jag aldrig har pratat med någon på

 Jag pratade om tankar och känslor på ett sätt jag knappt vidrört tyst för mig själv

- Du borde skriva en bok...

- Jag har min blogg...

Nyss fick jag ett meddelande 

Ett meddelande så fyllt med kärlek att tiden liksom stannade till en stund och samtidigt sjöng Ulf Lundell "För dom som älskar är det aldrig för sent..." i mina lurar 

och precis så är det

 - Om kärleken finns är det aldrig för sent 

 Jag älskar mina barn, barnbarn, min man, 

min släkt o mina vänner, jag älskar livet 

och jag har t.o.m börjat tycka om mig själv ❤

Till dig som har orkat läsa så här långt vill jag bara säga

 - Ge aldrig upp, tvivla aldrig på dig själv,

fortsätt att kämpa

 Och du,  om det är så att du inte orkar kriga ensam längre, våga be om hjälp

 För dom som älskar är det aldrig för sent...

Det här med...

... karma

Folk får jättegärna tro på karma om dom vill det men i mina ögon är karma något man slänger ur sig bara för att det låter så himla käckt och bra och på något sätt skapar en tro hos en att om man gör något bra så kommer det tillbaka till en och gör någon något dåligt så slår det tillbaka på hen

Kort sagt det är ett ord vi använder när vi tycker att någon beter sig dumt mot oss och istället för att ta konflikten och säga vad vi tycker så muttrar vi något om karma och hoppas att karma ska slå tillbaka som en bitchslap rakt i facet på vederbörande

Men handen på hjärtat, fungerar det någonsin så ?

Alla dessa människor i omgivningen som gång efter gång gör andra illa, människor som beter sig som svin, människor som är stora egon och bara tänker på sig själva

Om karma nu funkade så kan man ju tycka att dessa människor någon gång skulle drabbas av sitt handlande, att karma liksom slog tillbaka och gjorde livet surt för dom

Men det sker ju aldrig, dom kan fortsätta i sin egen lilla elaka och lyckliga värld och göra livet surt för andra utan att någonsin drabbas av lite dålig karma

Så har vi då motsatsen, människor som hela tiden är omtänksamma, sätter andras väl och ve i första hand, människor som alltid finns där för omgivningen och gör en god gärning, människor som alltid ställer upp även om det påverkar dom själva negativt

Inte heller för dessa funkar karma, tvärtom

Dessa människor utnyttjas till max och får sällan känna att karma blåser i deras väg

Nej, jag tror vare sig på karma eller någon form av rättvisa

Jag har insett att jag helt enkelt måste acceptera att livet är och förblir orättvist i den bemärkelsen och sen bestämma hur jag väljer att leva efter det

Det är bara idiotiskt att gå runt och tro på karma

Ibland önskar jag att jag var lite mindre omtänksam, att jag var lite mer som de människor jag egentligen tycker riktigt illa om dvs de människor som sätter sitt eget bästa i första hand och inte orkar eller vill bry sig om sina  medmänniskor

För hur konstigt det än låter så är det alltid dessa människor som drar det längsta strået, det är alltid just dessa människor som glider igenom livet med den röda mattan framrullad

Nej, karma bor inte här längre och hen har aldrig någonsin bott här

Den enda som bor hos mig är karmas elaka kusin som hela tiden ser till att rycka bort mattan under fötterna och skapa kaos och oordning och som framförallt talar om att du ska inte tro att du är något eller att du någonsin ska få något gratis...

Jag...

… ska bara

Egentligen borde jag sätta igång med att plugga inför provet,

göra sista uppgiften och sen börja mata in lite kunskap i hjärnan men jag ska bara...

… rensa hjärnan lite först

Det är så många tankar och minnen som snurrar runt för tillfället och även om jag försöker hålla fokus och tänka klart så blir det lite jobbigt ändå

Det sägs att tiden läker alla sår men även om såren läks lämnar dom ärr och spår efter sig

På FB dyker det upp minnen som påminner mig om allt som har hänt

Minnen som påminner om att jag där och då blev så totalt lurad

Minnen som påminner mig om att jag efter en oerhört tuff tid äntligen såg ljuset i tunneln,

äntligen kände att allt hade vänt och att bitarna började falla på plats igen men vad jag då inte visste var att jag blev så totalt grundlurad som man bara kan bli när man bortser från en gnagande magkänsla och faktiskt litar blint på en människas ord

Jag trodde att det fortfarande var vi, att vi var på väg åt samma håll men nu vet jag ju att du redan då hade lämnat mig,

lämnat det som var vi och för länge sen börjat vandra bort från mig men att du varit för bekväm och för feg för att våga tala om det för mig

Det dyker upp minnen som trasslar till det för mig och får mig att vackla trots att det inte finns någon anledning till det

Minnen som påminner mig om min naivitet och sårbarhet

Det är minnen som gnager, minnen som gör så ont eftersom det som hände då förändrade så mycket för mig, för oss

Man säger att tiden läker alla sår och visst är det så

Man säger även att det som inte dödar dig härdar dig,

inget ont som inte har något gott med sig

Och även om det som hände dödade något inom mig, även om det som hände skadade så mycket inom mig och förändrade min syn på både mig själv och omvärlden och för alltid har slagit in ett ärr  inom mig och som lämnar känslan av att inte duga, att inte räcka till så är det på något konstigt sätt att ur allt det här onda har det vuxit fram något nytt, något som känns annorlunda, 

något som blev till det bättre

Jag måste bara vänja mig vid att det kommer att komma dagar då såren rivs upp,

dagar då jag träffas av en iskall dusch och helst av allt bara vill sätta mig i ett hörn och gråta

Jag måste bara vänja mig vid att jag har förändrats,

att jag inte längre har den naiva tron på kärleken längre

Jag måste bara vänja mig vid att det fortfarande gör ont och kanske måste jag även både vänja mig vid och acceptera att jag aldrig någonsin kommer att få svar på de frågor jag har...