Monstret

… under sängen

När ett barn visar rädsla för monstret under sängen är vår första tanke inte att hänga över en filt och begrava monstret i mörkret,

en sån handling skulle bara skapa ännu mer rädsla för monstret och för barnet bli ett ännu större och otäckare hot mot tryggheten

Nej det är naturliga är att vi tillsammans lägger oss på golvet och med hjälp av ljuset från en ficklampa lyfter vi ut monstret i ljuset, pratar om monstret och rädslan 

Avdramatiserar monstret och får dess skugga att försvinna så att barnet lugnt kan krypa ner i sin säng och tryggt somna om igen i visshet av att monstret bara var en skugga som numera är borta

På samma sätt måste även vi sluta gömma monstret i mörkret

Vi behöver prata om monstret,

lyfta fram monstret i ljuset och få skuggan att blekna

Först då kan vi avlägsna monstret från vår familj, vårt hus & vårt liv

Så länge vi gömmer monstret i mörkret och vägrar att prata om det kommer monstret att fortsätta att finnas kvar i mörkret under vår säng och skapa en  oro hos mig och därmed påverka vårat liv

Problemet med monstret är att jag inte kan bekämpa det själv, det är du som har lösningen i din hand och så länge du väljer att låta monstret bo kvar i mörkret kommer också min rädsla och oro finnas kvar och växa sig större och starkare inom mig

Det är du som måste lyfta fram monstret i ljuset och få skuggan att lämna våran familj och därmed skapa den ro och trygghet vi alla tre så väl behöver för att vi ska känna oss trygga igen

Det är du som måste bestämma dig för om du vill behålla monstret under sängen och låta skuggan sakta lägga sig över det vi tillsammans försöker rädda

Det är du som måste ställa dig frågan om vad som är viktigast

Monstret ? 

Du ?

Jag ?

Vi ?

Vår familj?

Jag vet vad som är viktigast för mig men jag vet inte hur länge jag orkar med den otrygghet som monstrets närvaro skapar hos mig

Jag behöver lugn, ro

Jag behöver din hjälp att bli av med monstret för gott...

Nej jag kommer...

…  nog aldrig att förstå

Nej jag kommer aldrig att förstå och jag kommer alltid att förakta människor som väljer att jaga på redan upptagen mark

Det är något smått patetiskt och tragiskt över såna människor

Tragiskt att man väljer att söka lyckan genom att göra andra olyckliga

Tragiskt att man är så empatilös att man sätter sin egen lycka framför andras olycka

Patetiskt att påstå att det bara handlar om sex, 

patetiskt att säga att man inte vill bli uppringd av en arg äkta hälft

och än mer patetiskt att i ett sånt läge vara den som själv söker upp den äkta hälften för att köra in kniven ännu hårdare

Nej jag kommer aldrig att förstå och även om ansvaret för sveket ligger hos den som sviker sin partner så kommer jag för alltid att tycka att människor som väljer att föra in olycka i andras liv är oerhört små människor och jag kommer för alltid att hoppas på att karma kommer och karvar ett stort djupt svart hål i deras hjärta 

Det är inte mycke...

… jag begär

Jag begär ingenting egentligen,

jag bara önskar att du ser mig

att du får mig att känna att jag betyder något

Att du tar min hand och säger att du är min,

att du finns där för mig

Jag borde...

… sova

Men vissa nätter är det som förgjort

Alltför ofta tycks John Blund missa mig på sin runda och istället slinker Urban Hjärnspöke in och gör mig sällskap

Ett sällskap jag helst skulle slippa ha vid min sida men han håller sig envist kvar och gräver sig in i mina tankar och ställer till oreda

Så nu ligger jag här på balkongen med en sovande Linn intill mig och en Urban Hjärnspöke som sitter på min huvudkudde och försöker trassla sig in i mitt huvud

Det händer att jag sakta lyckas lura undan honom men precis när jag tror att han gått sin väg och försvunnit ser jag honom kika fram bakom gaveln och sakta smyga sig intill mig igen

Jag är extremt less på hans ständiga besök och skulle mer än gärna skicka honom på en evighetssemester till långtbortistan men på något sätt inser jag att det är bara att försöka bli vän med honom, tala honom tillrätta och försöka få honom att lämna mig ifred

När livet....

… vänder

Då och då dyker små FBminnen upp som påminner en om livet

Häromdagen dök ett sånt minne upp 

Med facit i handen kan jag två år senare konstatera att ett nytt liv verkligen startade där och då

Resan hit där jag befinner mig idag har inte varit helt lätt

Men här sitter jag på balkongen i den ljumma sommarnatten lite drygt två år senare och tänker tillbaka på resan jag har gjort

För två år sedan var jag sjukskriven, min kropp hade gång efter gång larmat om att den mådde dåligt och sommaren 2016 orkade jag knappt gå två meter utan att behöva stanna och hämta andan

Varje förflyttning, varje rörelse var en plåga

I september det året stirrade jag döden i vitögat under några dygn och tiden fram till operationen var en enda lång plåga både fysiskt och psykiskt men det var där och då vandringen mot ett nytt liv började

En vandring som jag gjort av egen kraft

Visst har jag haft stöd och hjälp efter vägen men grovjobbet har jag gjort på egen hand och även om jag mer än en gång varit på väg att ge upp så har jag på något sätt alltid hittat ny kraft och fortsatt att ta mig vidare

Två år och lite mer än minus 60 kg senare ligger jag här och tänker på hur livet har förändrats

Även om jag har mina ups & downs så orkar jag numera vara den mamma, farmor, mormor & fru jag vill vara

Jag orkar jobba och jag stortrivs med mitt nya jobb och varje gång jag klättar i klätterställningarna eller åker rutchkana men något av barnen på förskolan så känner jag lycka & tacksamhet

Men den största vinsten av de alla är att jag under den här resan har hittat Helen,

den där Helen som fanns där men inte riktigt hade styrkan att visa sig och våga ta plats

Någonstans efter vägen hittade jag mitt värde och just den känslan är den största vinsten och på något sätt nyckeln till att kunna vara allt det där jag vill vara för andra

Det är först nu när jag tycker om mig själv  och insett mitt eget värde som jag riktigt kan låta andra tycka om mig

Två år, så mycket som hänt så mycket som förändrats

Det har varit en tuff resa och även om livet har vänt och många av livets pusselbitar fallit på plats så är det även pusselbitar som inte riktigt hittat sin plats

Bitar som behöver slipas till, pusselbitar som behöver hjälp att passa in 

Hade det varit för två år sedan kanske jag hade givit upp, slängt alla bitarna i en hög och bara gått men livet är annorlunda nu

Jag vet vad jag vill,

jag vet att jag kan och även om min envishet kan vara jobbig för omgivningen så är det kanske tack vare den som jag ligger här och ser natten sakta bli dag...

Att våga...

… känna lycka

Jag kan sakna lyckokänslan

den där känslan som likt bubblor av kolsyra sprider sig som ett lyckorus genom kroppen

Den där känslan av lycka som kan förvandla en grå novemberdag till ett solsken

Känslan som helt omedvetet får en att le

Jag kan känna den för en kort stund men så fort den där känslan av lycka infinner sig smyger sig en skugga in och påminner mig om att inte låta mig luras igen

Skuggan påminner mig om att det var när jag släppte den där lyckokänslan lös sist som det stora sveket drog in och härjade som värst

Det var när jag började tro på lyckan och livet igen som jag blev så lurad

Det var när jag var som lyckligast som livet spelade mig ett spratt 

Jag vet att lyckan finns där

Jag vet att jag en dag kommer att vågar tro på den igen men vägen dit är allt annat än lätt och jag behöver få hjälp längs vägen

Jag behöver få känna att du finns med mig

Jag behöver få höra att du finns där

Jag behöver få höra att vi ska hitta lyckan tillsammans 

Så var det...

… det här med att vara en PK mamma

Nej, jag är långt ifrån någon PKmamma, tvärtom

Den senaste tiden har jag nog varit allt annat än PK

Jag har varit en rätt trött mamma, en mamma utan något större tålamod och en mamma som mer än en gång per dag tänkt tanken

- Ge mig lite frihet,

ge mig tid att bara vara

Tid att slippa ta hänsyn

Tid att slippa vara flexibel

Ge mig tid för mig själv

Tid att höra mina egna tankar

Jag har mer än en gång känt att allt det där som hör mammaskapet till känts mer jobbigt än positivt

Kort sagt, jag har inte riktigt haft orken att vara den mamma Linn förtjänat men jag kan med handen på hjärtat säga att jag verkligen har försökt

Jag har bitit ihop och mer än en gång hängt med på saker och fixat och trixat för att allt ska kännas bra även om egodelen av mig skrikit högt efter att bara få vara, bara få ha en stund över för mig själv

För även om jag inte är någon PKmamma så gör jag mitt bästa för att vara en så bra mamma som jag orkar just för tillfället

Men idag bestämde jag mig för att släppa allt och bara vara här och nu tillsammans med Linn och  lindra mitt dåliga samvete lite och när jag föreslog att vi skulle sova ute under bar himmel tillsammans trodde Linn först att jag skojade men när hon insåg att jag menade allvar blev hon överlycklig och här ligger vi nu under körsbärsträdet

Visserligen ligger jag här med min dator och Linn med sin IPAD men vi gör det tillsammans

- Vi bara är

Än är klockan bara drygt tio och det återstår att se hur länge vi blir kvar här under körsbärsträdet,

ambitionen är att sova här hela natten men man vet aldrig vad som händer

Det vore cool om vi härdar ut för visst har jag mer än en gång suttit ute och upplevt hur dagen övergått till kväll och för att sen övergå till natt och någon gång har jag även suttit uppe så länge att natten övergått till morgon men även om jag någon gång tänkt att det skulle vara häftigt så har jag aldrig  sovit under bar himmel

Men nu ligger jag här under trädet med Linn och bara är

Njuter av den ljumma vinden och av att höra syrsorna spela och jag njuter även av känslan av att jag för första gången på länge känner att det är rätt mysigt att vara mamma och att jag är en mamma utan dåligt samvete och  att jag för tillfället har lyckats koppla bort alla borden och måsen och bara är här och nu och det är en rätt skön känsla

Så var det ...

… det här med kärlek

Jag har precis landat hemma efter ett par dagar nere på västkusten,

dagar fyllda med kärlek

Villkorslös kärlek som bara finns där, kärlek utan ord

Kort sagt, den där underbara kärleken man bara kan få från ett litet barn

Inga ord, inga krav bara ren och skär kärlek och precis den energikick jag behövde

Jag önskar att all kärlek kunde vara så enkel,

att den bara finns där och känns helt utan ord eller krav

Gräset är ...

… inte grönare

När verkstan skulle fixa till en buckla på vår bil som dom hade orsakat så fick vi självklart en lånebil under tiden och det var inte utan att det knöt sig lite i magen på mig när det stod klart för mig att ersättningsbilen var en Range Rover Evoque

Det är ingen hemlighet att jag ogillar att köra stora bilar i allmänhet och i synnerhet suvar får mig att bli kallsvettig vid bara tanken på att sätta mig bakom ratten i en sån bil

Men på något sätt var det liksom bara att gilla läget när jag första gången skulle sätta mig bakom ratten och köra den för första gången och...

… ja man kan väl säga att redan när jag la in backen för att backa ut från parkeringen så uppstod den första spirande förälskelsen och under den veckan som vi hade bilen så växte känslorna sig allt starkare och för varje gång jag satte mig bakom ratten upptäckte jag fler och fler fördelar

Kort sagt, jag blev lätt förblindad av min nya bekantskap och både lockades och förfördes av allt det nya och spännande

Dvs ända fram tills vi gjorde vår första lite längre tur tillsammans - Linköping tur & retur samma dag

Halvvägs till Linköping började jag som vanligtvis  är lätt bortskämd av vår tysta bil så smått störas av motor & vägljudet som även om det egentligen inte var så anmärkningsvärt ändå blev en lite irriterande detalj

När vi sen var framme i Linköping konstaterade jag att jag faktiskt kände mig lite stel i ryggen och när jag tänkte efter så var det nog så att sätena i Range Rovern inte var lika mjuka och bekväma som de jag är van vid

Under returresan hem började de där känslorna av den första förälskelsen så smått skuggas av att jag efter resans gång upptäckt att väghållningen inte var lika mjuk och skön som den jag var van vid och väl hemma igen så började jag så smått sakna min gamla kompis men samtidigt så kände jag ju att jag  Range Rovern hade fungerat som en liten egoboost för min del, den hade ju fått mig att våga utmana mig själv lite och fått mig att inse att jag faktiskt vågade och kunde mer än jag trodde och att känna att man vågar prova på nya saker och uppleva att man faktiskt klarar av det är en rätt häftig och skön känsla som kan förblinda omdömet en smula
Ja man kan ju faktiskt förblindas så pass att man helt enkelt glömmer bort att man även vid  tidigare tillfällen haft den där härliga känslan av att våga prova på nya saker, att utvecklas och växa tillsammans med någon annan 

I tisdags var vår bil äntligen färdig och det var dags att byta tillbaka och det var en riktigt skön känsla att få sätta sig bakom ratten i vår bil

Allt det där som jag till en början hade låtit mig charmats av i lånebilen var helt plötsligt som bortblåst och jag började så smått återupptäcka fördelarna med våran bil och insåg hur mycket jag hade saknat den

Detaljer och egenskaper som jag på något sätt tagit för givna och inte riktigt satt värde på gjorde sig påminda om sin förträfflighet och bekvämlighet och inte ens det faktum att vår bil direkt prövade mina känslor genom att under färden ner till Varberg krångla lite och kräva ett stopp på en verkstad för lite felsökning kunde grusa glädjekänslan över att få vara tillsammans med en kär vän igen

För hur det än är så är det ju hur enkelt som helst att älska någon när allt rullar på och livet är en fest men det är det när det krisar och problemen uppstår som kärleken behövs som mest och det är även vid dessa tillfällen som känslorna testas till max och klarar man att ta sig igenom motgångar tillsammans så växer kärleken sig ännu starkare

Väl på plats i Varberg kunde jag konstatera att min lilla affär med Range Rovern helt enkelt gav mig lärdomen att man saknar inte kon förns båset är tomt och hur lockande det än verkar så är inte gräset grönare på andra sidan staket

Kort sagt

- Var rädd om och vårda det du har

En kopp...

… fylld med kärlek

För ett par veckor sedan fick jag en thekopp av ett av barnen som slutar på förskolan

Hen ville egentligen köpa ett piratskepp till mig men när det inte gick så fick det bli en kopp fylld med kärlek och ikväll bestämde jag mig för att det var en perfekt kväll att inviga thekoppen

Efter en rätt tuff dag med massor av tankar som vandrat iväg åt helt fel håll och där jag hela tiden fått jobba hårt för att inte låta tankarna snurra iväg alltför mycket och  för att inte sönderanalysera varje tonfall och varje ord som sagts och ord som inte sagts i all oändlighet

Kort sagt efter en shittyday kände jag att jag behövde lite kärlek så jag bryggde en kopp the, läste alla fina kort jag fått under de senaste veckorna och kände hur kärleken sakta letade sig in i tillvaron igen och även kärleken inte kom från det hållet jag ville att den skulle komma just idag så hjälpte den mig att hitta lugnet för en stund

"Har någon sagt att du är underbar
just i dag just idag
att jag har någon ingen annan har
just idag just idag...."

Att beröra...

… och beröras

När man jobbar med människor är det omöjligt att inte beröras
 Ibland träffar man någon som berör en på ett alldeles speciellt sätt och därmed hittar sin egen lilla vrå i ens hjärta där den för alltid blir kvar som ett varmt minne
Jag har på ett eller annat sätt jobbat med människor ända sen jag var 16 år och gick ut grundskolan
Mitt första arbete var på Eftermiddagsverksamhet för mellanstadiebarn där jag bla hade en matlagningskurs
När jag fyllde 18 började jag jobba inom vården, först inom långvården men gick sen vidare till korttidsboende, växelvård, psykvård, nattpatrull för att slutligen jobba i Hemtjänsten under nästan 10år innan jag bestämde mig för att byta yrkesbana och prova på att jobba på en förskola
Under alla dom här åren jag har jobbat nära människor har jag haft otaliga möten med människor både som patienter, kunder, brukare och allt vad man nu har valt att kalla det genom åren och även möten med anhöriga och övrig vårdpersonal och nu inom förskolan möter jag dagligen barnen och deras föräldrar och självklart uppstår någon form av relation i alla dessa möten
De allra flesta möten och relationer uppstår just där och då och blir just ett möte i stunden, en relation vid just det tillfället men så finns det möten som stannar kvar inom en även efter många år
Jag kan fortfarande bli alldeles varm i hjärtat när jag tänker på några av de patienter som jag träffade under mina första år på Stockholms sjukhem och jag minns med glädje de stunder vi delade tillsammans och alla härliga samtal vi hade

Den senaste tiden på jobbet har varit fyllt av avsked

Några barn byter avdelning, några barn flyttar och resterande har som tur är bara sagt 

- Hej då, vi ses efter sommaren

Det är alltid lite vemodigt att skiljas och just den här barngruppen har varit lite speciell för mig eftersom det har varit min första barngrupp och vi har haft en otroligt mysig vår med massor av härliga och spännande upplevelser och äventyr tillsammans där vi - både stora och små - har lärt oss massor av nya saker och det har varit så mysigt att få lära känna både barnen och deras föräldrar

Vi är alla olika både barn och vuxna och därför har våra möten och de relationer som uppstått sett lite olika ut men det finns en gemensam nämnare som går som en röd tråd genom alla dessa möten och de relationer som har uppstått och  det är glädjen och kärleken och den känslan kommer jag att bära med mig som ett varmt minne från den här vårterminen

Bland alla dessa stunder av glädje och kärlek har det uppstått möten som har berört mig lite extra och stunder där jag har berört någon annan lite extra för det är det som är tjusningen med att arbeta med människor

- Man berörs och man berör,

man ger och man får tillbaka

Jag har alltid trivts med att jobba med människor och att ta beslutet att prova på att jobba med små människor dvs inom förskolan är ett av de bästa beslut jag har tagit och jag ser fram emot hösten och alla nya spännande möten och de relationer som kommer att uppstå i dessa möten och jag ser även framemot att få bygga på och fördjupa de relationer som redan finns

Jag ser fram emot att bli berörd och förhoppningsvis kan även jag beröra någon på ett positivt sätt och få vara den tryggheten som behövs på förskolan

Flashback 10.0....

… eller något sånt

Det är en sån där dag då flashbacksen är många och tycks triggas av allt och ingenting

Ett ord, en gest, en mening i en bok, en låt på radion, en blick

Ja det spelar liksom ingen roll reptilhjärnan slår till och kastar mig rätt in i känslor och tankar jag helst inte vill känna eller tänka

Det finns ingen logik i det hela och ingen egentlig anledning, 

känslorna kommer av sig själva

Det är minnen av ord som har sagts,

saker som skett bakom min rygg,

svek

Minnen som helt enkelt gör ont

Minnen som än en gång borrar sig in i hjärtat och river upp de sår som fortfarande finns kvar

Jag hatar dom här dagarna då tankarna och känslorna drar ner mig i djupet

Jag hatar dom här dagarna då jag inser hur oerhört  korkad, naiv & dum jag var

Jag hatar att jag var så godtrogen att jag inte märkte något, 

hatar att jag litade så blint på någon

Och lika mycket som jag hatar min godtrogenhet och blindhet då lika mycket hatar jag att just den delen av mig numera är borta

Jag hatar att inte våga lita på någon till 100 %

Jag hatar att inte våga känna lyckan fullt ut

Det är en flashbackdag och jag vet att känslan går över, att tankarna försvinner men just när alla tankar och känslor slår till med full kraft är det svårt att stå emot

Det är dom här flashbackdagarna jag skulle behöva en extra kram,  få lite extra förståelse för mina känslor och tankar även om det blir en jobbig påminnelse om något vi helst vill lägga bakom oss

Det är när dom här känslorna slår till som jag behöver få känna att jag är viktig