Flashback 10.0....

… eller något sånt

Det är en sån där dag då flashbacksen är många och tycks triggas av allt och ingenting

Ett ord, en gest, en mening i en bok, en låt på radion, en blick

Ja det spelar liksom ingen roll reptilhjärnan slår till och kastar mig rätt in i känslor och tankar jag helst inte vill känna eller tänka

Det finns ingen logik i det hela och ingen egentlig anledning, 

känslorna kommer av sig själva

Det är minnen av ord som har sagts,

saker som skett bakom min rygg,

svek

Minnen som helt enkelt gör ont

Minnen som än en gång borrar sig in i hjärtat och river upp de sår som fortfarande finns kvar

Jag hatar dom här dagarna då tankarna och känslorna drar ner mig i djupet

Jag hatar dom här dagarna då jag inser hur oerhört  korkad, naiv & dum jag var

Jag hatar att jag var så godtrogen att jag inte märkte något, 

hatar att jag litade så blint på någon

Och lika mycket som jag hatar min godtrogenhet och blindhet då lika mycket hatar jag att just den delen av mig numera är borta

Jag hatar att inte våga lita på någon till 100 %

Jag hatar att inte våga känna lyckan fullt ut

Det är en flashbackdag och jag vet att känslan går över, att tankarna försvinner men just när alla tankar och känslor slår till med full kraft är det svårt att stå emot

Det är dom här flashbackdagarna jag skulle behöva en extra kram,  få lite extra förståelse för mina känslor och tankar även om det blir en jobbig påminnelse om något vi helst vill lägga bakom oss

Det är när dom här känslorna slår till som jag behöver få känna att jag är viktig