... har jag lärt känna på många olika sätt
Via skola, jobb, mina barn, vänner, grannar ... några av mina allra närmaste vänner har jag mött via internet.
När jag var mammaledig och hemma med Linn lärde jag via Familjeliv känna ett gäng 40+ mammor som lite skämtsamt kallade oss för "Kärringmaffian"
Via nätet "pratade" vi om det mesta vad det gällde små barn, tonåringar, familj, arbete, relationer - ja kort sagt vardagen i stort och smått
Vi var utspridda över hela landet men en liten klick bodde i och omkring Stockholm och vi började träffas irl
Första gången vi träffades var i juli 2006 sen blev det många träffar med mycke lek, fika & härlig gemenskap
Pö om pö började vi alla jobba igen och vardagen med alla måsten tog sakta över så numera är våra träffar väldigt glesa men kontakten via internet fortsätter vilket jag är glad över eftersom det här är vänner som kommit att betyda väldigt mycke för mig
En av vännerna är lite extra speciell för mig, vilket egentligen är ganska lustigt med tanke på att vi under de fyra åren som gått bara träffats en snabbis för drygt tre år sedan
Vi har istället funnits där för varandra via mail, chatt, sms - jag har alltid vetat att hos Moniqa finns det alltid en vilja att lyssna och framför allt en förmåga att komma med kloka och uppmuntrande ord
Vi har rätt länge försökt få till en träff Moniqa och jag men "livet" har alltid kommit emellan men så igår så undrade Moniqa om jag hade tid, lust & ork med en snabblunch idag
Tid hade jag absolut, givetvis även lust det var egentligen bara orken det hängde på men jag bestämde mig för att ta ett djupt andetag och blunda för tröttheten...
... jag är glad att jag blundade och valde att luncha med Moniqa som var så härligt sprudlande glad och fungerade som rena energipåfyllaren
Moniqas underbara skratt smittade av sig och det enda sorgliga är att jag blir så ledsen över att vi inte tagit oss tid att träffas mer - Moniqa hur skumt det än låter så kommer jag att sakna möjligheten att ta en fika tillsammans med dig men jag önskar dig och Peter all lycka till som det bara går att uppbringa
Jag är grymt imponerad över att ni förverkligar eran dröm, att ni vågar ta steget och satsar och vem vet - nästa gång vi fikar och skrattar tillsammans kanske det blir hemma hos er i USA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar