Jag vet att en och annan...

... tycker att jag är en hönsmamma

Efter dagens Gröna Lunds besök känner jag att jag hellre än en hönsmamma av rang än en fullblodsidiot till mamma

Jag brukar inte lägga så mycke energi på hur andra väljer att göra med sina barn utan mest konstatera att vi alla är olika och att var och en gör som h*n anser vara bäst för sin familj och för barnet ifråga

Idag var jag dock med om en händelse som fick mig att må riktigt dåligt och ändå är mina känslor förmodligen ens i närheten av vad den stackars lilla tjejen kände

I kön till Lustiga huset hade vi tre små tjejer framför oss

Det är alltid svårt att säga ålder på barn men jag skulle gissa att den ygsta av dom var sådär en 3-4år och dom två andra någonstans mellan 4-6år

- som sagt det är svårt med barn man inte känner så visst kan dom ha varit 1-2år äldre

Dom tre tjejerna stod där utan någon vuxen i sällskap,

efter en stund kom ett par fram till tjejerna och kollade att allt var bra och sen gick dom

Redan där började Renee och jag reagera

- det var otroligt mycke folk på Gröna Lund och kön ringlade sig lång

När vi efter drygt en timmes köande äntligen kom in på Grönan försvann tjejerna snabbt uppför trappan och utom synhåll

Vi hann dock ikapp småtjejerna väldigt snabbt

Redan runt första hörnet möttes vi av en halvt hysterisk liten tjej som grät hjärtskärande efter sin mamma

hennes två kompisar hade redan kilat nerför trapporna och stod och väntade på henne där nere men hon vågade inte gå nerför dom "rörliga trappstegen"

Renee tog hand om våra fyra tjejer och jag knäböjde vid lilltjejen och frågade om hon ville ha hjälp varpå det stackars barnet slängde sig upp i min famn och hysteriskt hulkade fram

- Bär mig, bär mig... jag vill till min mamma

Vi tog oss nerför trappan och jag såg att tjejen hade ett armband med ett mobilnummer så jag plockade fram min telefon och ringde upp numret bara för att mötas av

- Numret ni söker är för närvarande inte i bruk...

Dom två andra tjejerna i sällskapet stod och väntade på sin kompis och även dessa små tjejer hade ett mobilnummer runt armen

På det numret fick jag svar, jag förklarade läget och möttes av

- Vad ska jag göra?

- Jag du kanske ska komma och hämta barnet...

- Det är ju så lång kö...

Till slut enades vi om att vi skulle hjälpa tjejerna igenom Lustiga huset så gott det gick och ses utanför

Det var mitt livs absolut värsta besök i Lustiga Huset

Den stackars lilla tjejen var fullkomligt hysterisk, stora stora tårar rann hela tiden och så fort jag försökte sätta ner henne på golvet för att hon skulle kunna gå lite på egen hand blev hon än mer hysterisk

- Snälla snälla bär mig... Jag vill till min mamma...

Hennes armar höll krampaktigt runt min hals och jag blev rätt våt både på kinden o i håret av hennes tårar

När vi äntligen kom ut och hittade tjejens mamma så fick jag frågan

- Vad var det som hände ?

- Din dotter fick panik, hon var helt hysterisk

- varför det ? Hur ser det ut där inne ?

- Tja, det är mörkt, det är trappor och golv som rör på sig, hög musik....

- Jaha...

Såhär i efterhand önskar jag att jag hade sagt vad jag egentligen tycker om att man låter tre så små tjejer ensamna gå i Lustiga huset

- en attraktion som föräldern i fråga helt uppenbarligen inte hade en aning om vad det var

Hur tänker man då som förälder ?

Eller grejen är väl att man skippade just tänkandet...

Just där och då mådde jag bara så otroligt dåligt över den lilla tjejens totala skräck, hennes extrema utsatthet där i Lustiga huset att jag liksom inte kom mig för att säga vad jag egentligen tänkte utan bara gick därifrån för att vänta på Renee och våra tjejer som tog den flygande mattan ner

När jag står där och väntar vände jag mig om och det jag såg då fick det verkligen att värka till i hjärtat

Där satt den lilla tjejen ensam i sin paraplysulky och hulkade medans mamman stod en bra bit ifrån

Ett barn som precis varit med om en ren skräckupplevelse blev alltså direkt placerad i sin barnvagn ?

Jag känner inte mamman ifråga, jag har ingen aning om hur hon är som förälder och kan bara döma av det jag var med och såg upplevde just där och just då och det enda jag kan konstatera utifrån just det är att hon är så långt ifrån den sortens förälder som jag själv vill vara

Jag skulle aldrig klara av att utsätta mina barn för det hon utsatte sin dotter för idag och jag hoppas av hela mitt hönsmammehjärta att alla mina tre barn

- stora som små -

känner att jag finns där som en trygghet för dom och att min famn alltid finns för att trösta och ge trygghet närhelst dom behöver