Storleken...

... har betydelse

I allafall om man heter Linn och under hela ens liv alltid varit den som varit minst huvudet kortare än sina jämåriga kompisar

Om man alltid får höra att man är liten, att man inte når, att man måste växa lite till...

... ja då är det underbart att helt plötsligt en dag upptäcka att man faktiskt vuxit några cm och att det blivit fullt möjligt att sitta upp på sin egen häst alldeles på egen hand

En sån liten enkel sak kan få även den minsta lilla 5 åring att känna sig väldigt stor inombords



Undrar om flertalet...

... av föräldrarna lider av dyslexi

Eller är det kanske bara ren o skär lathet ?

När skolan började fick vi ett informationspapper - nu utgåt jag från att alla elever fick ett liknande papper - där det bland annat gick att läsa

- Det får ej parkeras på vändplanen vid 7:40 , 12:45 och 14:00

Det är drygt en vecka sen skolan började och jag har konstaterat att det informationen inte riktigt gått fram till sådär en 97 % av de föräldrar som skjutsar sina barn till skolan och jag förmodar att det kan bero på lite olika anledningar

* Man har helt enkelt struntat i att läsa informationen

* Man har läst men inte förstått

* Man har läst men tänker att det gäller inte just mig

* Man tolkar "vid" som att det rör sig om 7:39 till 7:41 , 12:44 till 12:46 och 13:59 till 14:01

* Man har läst, förstått men väljer att helt enkelt skita i det

Jag är verkligen ingen "prettoförälder" eller "PK förälder" som det så fint skulle kallas på Familjeliv men vissa saker är liksom så självklara att man tar hänsyn till och följer

Hur jobbigt är det att parkera bilen nere på parkeringen och gå de där sista metrarna fram till skolan tillsammans med sitt barn ?

Javisst det tar ett par minuter extra men är inte barnens säkerhet värd de ynka få minutrarna ?

När barnen blivit så stora att de bara släpps av vid skolan borde de vara tillräckligt stora för att klara av att promenera längs trottoaren i ett par meter och därmed kunna släppas av nere vid parkeringen

Kort sagt jag har verkligen noll förståelse för att man måste köra upp i vändplanen vid de tidpunkter då man från skolans håll uttryckligen har bett om att det ska undvikas dvs då skolbussarna kommer och runt tiden då skolan börjar/slutar jag vägrar att tro att det beror på något annat än ren och skär lathet/nonchalans

Lat och nonchalant kan man väl vara så länge det bara påverkar en själv men när man väljer att blunda för omvärlden och framför allt för våra små barn så kan jag inte annat än att undra hur man tänker eller så är det förmodligen så att man som vanligt väljer att inte tänka utan bara kör på i sin egen lilla värld

Klart att...

... Linn klarad av det

Paul var väl inte sådär överförtjust vid tanken på att Linn skulle åka skolbussen hem och dessutom gå hela långa vägen från bussen helt på egen hand

Jag fick lova att hålla mig i närheten, gärna befinna mig någonstans halvvägs för att kunna ha koll

När klockan närmade sig "nu kommer skolbussen snart" gick jag ut för att hitta en bra spionplats coh hittade en alldeles perfekt plats på kortsidan av vårat hus 

- där  hade jag full överblick men utan att synas för Linn

Skolbussen kom, dörren öppnades och ut kom Linn

Det var så härligt att bara stå där och se hur lyckan o glädjen liksom strålade runt den lilla tjejen som fullkomligt dansade fram längs vägen

Jag vet,

barn åker skolbuss hem varenda dag helt på egen hand

Barn växer och blir stora mest hela tiden,

 det är liksom ingen större grej utan något helt vardagligt och helt klart ett litet kliv för mänskligheten men för oss härhemma och speciellt för Linns del så handlar det om ett stort kliv som än en gång påminner oss om att tiden går fort och att vi bara har våra barn till låns för en kort stund och hur oerhört viktigt det är att njuta av livet just här och just nu

Ännu ett litet steg ...

...  på egna ben

När jag kom till skolan idag för att hämta Linn tittade hon på mig och sa

- Varför kommer du ? Jag vill åka skolbussen hem

Vid skolbussen stod några av hennes klasskamrater och Anna från Fritids som visade alla tillrätta och varför inte passa på att "provåka" när Linn så gärna ville ?

Linn klev på tillsammans med sina kamrater fick säga sitt namn och vart hon skulle och blev avprickad på listan av busschauffören

Medans Linn sjönk ner på sätet i bussen hastade jag iväg till min bil och körde hem för att snabbt kunna ställa mig vid busskuren och invänta den lilla damen

Jag hann stå där vid busskuren några minuter innan bussen kom och så här efteråt kan jag ju bara småle åt mina tankar som snurrade i skallen just då

* Tänk om hon missar att kliva av

* Tänk om hon ångrar sig och börjar längta efter mamma

* Tänk om chauffören glömmer att stanna

* Tänk om....

Paul och jag hade ju dessutom diskuterat det där med Linn och skolbussåkning och varit rörande överens om att det var något som kunde vänta för hennes del,

att jag under första året skulle lämna o hämta de dagar jag var ledig så att jag okeyat till bussåkning och därmed gjort tvärtom mot vad vi kommit överens om kändes ju inte så himla bra

Men...

... bussen kom och ut hoppade en strålande glad Linn som under den korta bussturen vuxit flera meter

På vägen hem konstaterad Linn glatt

- Jag ska åka skolbuss i morgon ochså och då behöver du inte möta mig, jag kan gå hem alldeles själv

Hallå där liksom

- backa bandet lite

Vart tog Lilla Linn vägen ?

Lilla Linn som alltid velat haft mamma till hands ska nu helt plötsligt ta skolbussen hem på alldeles egen hand och gå hela långa vägen från busskuren och hem alldeles ensam

En promenad som säkert tar hela tre-fyra minuter att gå

Det är väl bara att gilla läget och glädjas över att Linn såhär långt stortrivs med Förskoleklassen och allt nytt den för med sig och självklart ska hon få gå hela vägen från bussen och hem alldeles ensam

- på ett villkor att jag får stå på balkongen och följa hennes promenad och lika säker som amen i kyrkan så kommer jag nog att ställa mig där på balkongen på samma klockslag som skolan slutar bara för att vara säker på att inte missa när bussen kommer...

Vi tog...

... ett steg tillbaka

Efter en och en halv dag inomhus pga av Linns feber & hosta började vi känna oss lätt rastlösa framåt eftermiddagen idag

 Linn kändes piggare men framför allt svalare

- så sval att jag inte ens iddes ta tempen utan konstaterade att hon är feberfri och tog beslutet at vi skulle ta en tur till stallet för att lufta oss lite

Efter söndagens katastrofridning har jag verkligen rannsakat mig själv och mentalt peppat mig för att hålla mig så långt bort från den opedagogiska mamman som jag var då och istället anstränga mig för att vara den mamma Linn behöver när orken inte riktigt finns där eller när Prinsessan bestämmer sig för att sätta hårt mot hårt

Vi hämtade Prinsessan i hagen och redan på väg upp till stallet visade hon sig från sin bästa sida,

noppade lite med mulen både på Linn och mig och var bara sådär allmänt gosig som hon kan vara när hon har en bra dag

Under tiden vi ryktade och gjorde henne iordning var hon lugnet själv och jag började smått fundera på om hon genomgått någon total make over sen i söndags

Linn och jag var rörande överens om att idag skulle det bara skrittas eftersom Linn precis varit sjuk och jag tyckte att hon skulle ta det lite lungt

Jag frågade Linn om hon ville att jag skulle leda med grimskaft men Linn ville prova att rida Sessan helt själv så jag tog bara med mig grimskaft o ridspö i handen bara ifalllatt

Väl ute i skogen skrittade Prinsessan på hur lungt o fint som helst, gjorde inga försök att vända om eller ge sig ut i bushen för att äta och jag riktigt såg hur Linns självförtroende växte

Efter en stund vågade sig Linn på att hålla in Prinsessan för att sen trava ikapp mig och efter ytterligare en stund så red hon iväg före mig för att sen vända och trava tillbaka

Nu talar vi inte om några långa sträckor utan endast några meter

- fullt tillräckligt för att Linn skulle känna att hon faktiskt kunde och att Prinsessan lyssnade på henne

Vi avslutade det hela med en liten stund på ridbanan

Linns villkor för att överhuvudtaget ge sig in på ridbanan var att jag skulle lägga ner alla bommar på marken samt att hon bara behövde skritta och att jag skulle gå brevid

Självklart, självklart men som den sluga mamman jag är så gjorde jag det hela till en lek

På förmiddagen hade vi nämligen spelat ett hästspel på datorn där det bla skulle ridas en dressyrtävling

Den dressyrtävlingen förflyttade vi till ridbanan i Syninge men just den här tävlingen en dressyr tävling enbart i skritt helt efter Linns önskemål

Linn utsåg mig till domare och som domare skulle jag stå i mitten av ridbanan och tala om vilka vägar hon skulle rida, mitt i leken glömde hon av att vara rädd för att Prinsessan skulle lägga sig ner och rulla

Linn & Prinsessan skrittade runt ridbanan, gjorde volter, snett igenom, volt tillbaka och jag fick dela ut poäng precis som på dataspelet

- 7 poäng godkänt

- 8 poäng bra

- 9 poäng duktigt

- 10 poäng mästerligt

Linn undade om hon skulle vinna mästarpokalen i guld eller inte och där var jag lite ful och sa att det skulle hon nog göra om hon travade längs ena kortsidan en enda gång

Efter ett varv i skritt hade Linn samlat ihop sig och satte Prinsessan i trav inte enbart längs kortsidan utan ett helt varv runt banan och konstaterade sen lycklig

- Mamma jag kunde... nu är jag klubbmästare !

Efter ridturen träffade vi på Marika i stallet som frågade Linn hur det hade gått idag och Linn berättade glädjestrålande att Prinsessan varit superduktig och inte busat något alls

Medans Linn och Prinsessan ägnade sig åt att stå o mysa med varandra så pratade Marika och jag en stund om just det där med att vara fem, snart sex år och ridning och hur lätt det är för oss vuxna att glömma bort att dom inte är så stora, att ställa lite för höga krav, hur lätt det är att bli frustrerad när man vet att barnet egentligen  klarar av uppgiften och i ett sånt läge  glömmer av att "lyssna av" barnet och ställa sig frågan varför det inte funkar just där och då¨

Jag ska verkligen skärpa till mig när det gäller den saken

Jag ska jobba på att ständigt påminna mig om att Linn än så länge inte ens fyllt sex år,

att koncentrationsbandet inte är så himla långt, att det just där och då kanske inte alls är så lockande att trava, hoppa eller vad det nu kan vara trots att det gick så galant gången innan

Kort sagt

- jag ska ta ansvaret för att våra stunder i stallet blir precis så där mysiga och roliga som det var tänkt från början att dom skulle vara

Nästa gång Linn surar ur och tappar gnistan hoppas jag verkligen att jag räknar till tio, tar ett djupt andetag och hjälper Linn att hitta glädjen i ridningen och den glädjen står knappast att finna i en mamma som beter sig som en trulig femåring

För det är nog precis som Linn konstaterade i bilen på vägen hem

- I dag lyssnade Prinsessan på mig bara för att jag var glad och du inte tjatade så mycke

Kanske Linn lyssnar lite mer på en glad och uppmuntrande mamma än en mamma som tjatar...









Att våga...

... är att växa

Chaplin är en mkt stor hästherre av rasen Shire,

han mäter 185cm i mankhöjd och är man bara 105cm lång så är han enorm

I somras när vi hälsade på Chaplin i hans hage vågade Linn inte sitta upp på honom men ända sen dess har hon pratat om att hon skulle vilja göra det

I går eftermiddag var Chaplin på besök i stallet och hela morgonen pratade Linn om att idag skulle hon minsann våga rida på Chaplin men när det sen väl fanns tillfälle så svek modet

Chaplin är som sagt väldigt stor och har man som Linn en viss respekt för höga höjder så är det ju inte lätt när känslorna så totalt krockar med varandra

- att vilja men inte riktigt våga

Efter en hel del velande hit och dit så bestämde sig Linn till slut för att våga

Det är modigt att våga släppa taget om rädslan och låta nyfikenheten ta över hand

Man växer när man vågar och jag är säker på att för en kort stund kände sig Linn lika stor som Chaplin





Det blir inte...

... alltid som planerat

I går kom Linns kompis Isa över till stallet i sällskap med sin ponny

Tanken var att tjejerna skulle öva lite inför KM nästa helg hoppa lite på ridbanan för att sen avsluta med en liten skogstur

Linn hade verkligen längtat och sett fram emot det hela med stor glädje men det blev inte riktigt som planerat

Allt var frid & fröjd och toppen ända tills det var dags att börja hoppa, då tvärlåste det sig för Linn som tjurade ihop totalt

Hon ville inte trava, hon ville inte hoppa, hon ville ingenting helt enkelt och drog fram det vanliga kortet

- Prinsessan försöker bara lägga sig och rulla

Grejen var att just då visade Prinsessan inte upp några såna tendenser alls utan den rädslan fanns bara inne i Linns huvud och tråkigt nog har den gnagt sig fast där och vi behöver bara närma oss ridbanan för att Linn liksom ska ge upp och tappa allt och bara ge upp

Efter floder av tårar, övertalning från en i det läget mycke opedagogisk mamma och hjälp av Linda tog Linn och Prinsesan sig över några av hindrena tills lut men sen räckte det för Linns del och hon nöjde sig med att tjurigt skritta runt på ridbanan

Ridningen avslutades med en tur ut i skogen tillsammans med Linda på Chaplin

Ute i skogen hade Prinsessan tagit över totalt och efter att hon hade försökt vända hem fyra gånger och Linn åkt av en gång så gav Linn upp med tårarna rinnande

Linda löste det hela med att ha Prinsessan och Linn i ledband men då började Prinsessan sparka mot Chaplin så till slut löstes det hela med att Isa och Linn bytte hästar och ridturen kunde fortsätta

Min första reaktion blev

- sabla unge som trots sin envishet ger upp så lätt när det "skiter sig" med Prinsessan men efter lite eftertänksamhet så är det bara att konstatera än en gång att Linn faktiskt bara är 5år fortfarande att jag inte får ställa för höga krav på henne

Tänker jag dessutom efter lite till så kan jag konstatera att Prinsessan den senaste tiden lite till och från i takt med att Linn blivit duktigare och därmed försökt styra Prinsessan alltmer själv ägnat sig åt att "testa" Linn och se vem av dom som är envisats

Det är helt enkelt dags för mig att ta ett kliv tillbaka och leda in Linn på rätt väg igen, att hjälpa henne att få tillbaka självförtroendet när det gäller ridningen på Prinsessan

Jag får skärpa till mig helt enkelt och byta taktik

Istället för att bara bli sur, grinig o irriterad över att hon inte ens försöker trots att jag vet att hon kan så får jag räkna till tio,

ta ett steg tillbaka och sänka ribban lite

Hela tanken med Prinsessan är ju att Linn och jag ska ha roligt tillsammans men hur kul är det med en mamma som surar ur som en femåring istället för att leda rätt

Det är inte lätt att vara 5år men det är banne mig inte helt lätt att vara mamma heller

- ibland tappar man liksom fokus och fattning men som tur är så kan man samla ihop sig och ta nya tag tillsammans

Nästan precis...

... som förr

I dag lånade vi ut Linn till min syrra eller rättare sagt Linn lånade ut sig själv och därmed fick Paul och jag lite "egentid"

Eftersom Paul hade en sändning så hängde jag med honom till Eurosport och roade mig med att sitta och surfa under tiden som han jobbade

- precis som på den gamla goda tiden då vi var nykära och lyckliga och varenda minut tillsammans var dyrbar, så dyrbar att jag mer än gärna häckade där på ES framför en dator bara för att vi skulle kunna vara tillsammans så mycke som möjligt

Numera har vi skippat det där med ny och är bara kära och lyckliga och även om vi precis firat vår 9års dag tillsammans så känns det fortfarande som att varje minut tillsammans är dyrbar

Efter Pauls sändning åkte vi in till City och gick lite i affärer och njöt av att bara kunna gå runt och titta i lugn o ro, att kunna prata till punkt med varandra utan att bli avbrutna av en ivrig 5åring som bara måste ha ett svar på direkten

Vi avslutade vårt lilla citybesök med en middag på Operakällarens Bakficka

Jag åt en helt underbar Toast Skagen, en hyfsad friterad havskatt med pommes & remouladsås och avslutade det hela med en latte och en helt makalöst god efterrätt bestående av vaniljglass, maräng, chokladsås med nötkross & friterad banan och nu snackar vi inte friterad banan ala kinahak utan en liten bit banan i ett knäckigt tunnt tunnt skal av fritering

Maten var som sagt helt underbart god men det bästa av allt var nog att sitta där med Paul och småprata om allt och inget och vara bara Paul och Helen och skippa den där mamma/pappa biten för en liten liten stund

När vi damp ner hos syrran för att hämta Lillskruttan möttes vi av det här...

... dvs en Linn som fullkomlig flög förbi oss så snabbt att hon nätt och jämt fastnade på bild och utbrast

- Jag vill inte åka hem nu, jag ska till Pirat i stallet !

Inte ett Hej, ingen kram

Kort sagt hon hade inte saknat oss det minsta lilla och tyckte nog mest att vi kom och störde

Jag har sagt det förr men det tål att sägas igen

- Linn är lyckligt lottad som har en så underbar moster som Malle

Att ha en  extra vuxen att ty sig till, en vuxen som har plats i sitt hjärta och som finns där för bus o upptåg när mamma o pappa känns tråkiga eller som Linn själv uttryckte det hela i bilen hem

- Malle äger men ni två suger....

 

Någon mjukstart...

... har det ine varit talan om

Första arbetspassen efter semestern avklarade och att påstå att det varit en lugn, skön & mjuk uppstart vore att ta i

Snarare tvärtom, det har varit jämt skägg och fullt upp

Jag föredrar när det är "fullt upp" på jobbet dvs att tiden jag är på jobbet ägnas åt att vara ute hos våra kunder ( se där jag har redan lärt mig ) istället för att ha en massa drönartid som bara masar sig fram

Men det ska vara "fullt upp" i lagom takt så man känner att man har tid att göra ett bra jobb utan att känna tidspressen

Så var det inte riktigt igår kväll,

jag vet inte hur den som planerad hade tänkt det hela för mig gick det inte riktigt ihop

Jag klev in på jobbet ett par minuter före halv fem,

kollade  igenom min kvällsrunda och insåg att här blire åka av

På pappret såg det ju iofs inte så himla stressigt ut,

jag hade sju kunder som skulle klaras av under mina fyra o en halv timmar på jobbet

Grejen var bara att eftersom den sjätte kunden skulle ha sitt besök runt halv sju snåret och att det det tar ca tjugo minuter att köra dit så innebar det att jag på 1 timme o 40 minuter skulle dels hämta ut nycklar, bil, telefon, eftersom två av kunderna var helt nya för mig så behövde jag läsa igenom deras mappar, kolla vägbeskrivning osv samt då besöka dessa fem kunder och transportera mig emellan dom

Kort sagt det kändes aningen körigt och i det läget fick jag dessutom ge mig in i en liten diskussion huruvida jag kunde åta mig ytterligare ett jobb eller inte eftersom det var såååå jobbigt för den andra personen att behöva åka ner till lokalen och hämta en nyckel so jag behövde ha i början på mitt pass

Missförstå mig rätt jag har absolut inga problem med att ta en extra kund eller två när det kör ihop sig men att i ett redan späckat schema klämma in ytterligare ett besök bara för att någon annan är bekväm

- där går min gräns...

När jag satte mig i bilen för att åka till första kunden kände jag en lätt stress men jag tog ett djupt andetag och tänkte att det får gå hur det vill och ta den tid det tar helt enkelt

Tidschemat sprack redan hos första kunden som bärjade berätta hur h*n flydde hit till Sverige under kriget, en intressant berättelse och att mitt i en mening säga

- Du jag måste gå vidare... känns ju ine sådär jätteroligt när man märker att behovet av att prata finns där

Likadant på ställe nummer två, där fanns en liten oro inför morgondagen då h*n skulle åka på en liten resa och hade många tankar som snurrade runt i huvudet

Hos nummer tre var det en liten olycka som hade hänt...

Mitt tidsschma sprack rätt fint kan man väl säga och jag var sådär en 40min. försenad till kund nr sex

Men det är människor jag jobbar med och inga robotar det går liksom inte bara att köra på och stressa trots att klockan tickar även om man i såna här lägen egentligen inte kan/hinner göra det lilla extra så har jag svårt att bryta av någon som så uppenbart har ett behov att att få en eller två minuter extra

- det finns en skillnad på att vilja och att verkligen behöva ha tiden

Jag menar, det finns många som på alla sätt försöker snika till sig en miut eller två men som egentligen inte har något behov av det utan gör det bara för att h*n kan det eller hur man nu ska uttrycka det

När jag klev in hos kund nummer sex och bad om ursäkt för att jag var sen möttes jag av en leende anhörig som sa att det gjorde absolut ingenting eftersom "kunden" hade haft en dag full av aktiviteter och därmed varit jättetrött och redan låg ovanpå sängen, det enda jag behövde göra var att hjälpa till med avklädning vilket gick rätt fort så ett besök som skulle ha tagit en timme tog bara några minuter och jag hann pusta ut o njuta av ett glas god kall saft, fin utsikt o en stund småprat med den anhöriga innan jag körde vidare till sista kunden dit jag kom i tid men även det besöket tog lite längre tid

- kanske mest beroende på att vi tog det väldigt lungt - så jag landade inte nere i vår lokal förns klockan var tre minuter i nio

Summa sumarum

- I´m back on track

Det känns att jag har börjat jobba och bortsett från att ryggen har fått nå´t tokbäng och gör ont som f*n och  att det varit fullt upp på jobbet så känns det rätt skönt att vi har fått varag igen

 

Första dagen i...

... skolan avklarad

När jag väckte Linn i går morse studsade hon upp ur sängen full av iver inför det stora äventyret att börja förskoleklassen

Jag kunde inte låta bli att tänka att det vore bra om man kunde konservera den där ivern och omedelbara lusten att hoppa ur sängen med ett stort leende på läpparna eftersom jag någonstans långt inne är rätt säker på att ivern o glädjen att få gå till skolan förmodligen långsamt byts ut mot helt andra känslor

- det stora äventyret lär snart vara vardag och inte fullt så kul alla dagar

Väl inne i klassrummet mjukstartades det med att Gunilla hade upprop med barnen och sen läste om Alfons Åbergs första dag i skolan medans vi föräldrar fick fylla i div papper med kontaktuppgifter

Efter en halvtimme var det rast och medans barnen lekte med varandra gick Gunilla runt bland oss föräldrar och presenterade sig o småpratade lite

Efter rasten samlades alla skolbarnen, rektorn höll ett litet välkomsttal och sen presenterade varje klasslärare sina barn

Först ut var Gunilla som presenterade sin Förskoleklass och började med att hälsa Linn Ahlgren välkommen

Jag hann snabbt tänka "ojdå hur ska det här gå..."

Men innan jag hade tänkt tanken klart såg jag hur vår lillfia kom skuttandes fram och ställde sig brevid Gunilla med ett stort leende på läpparna...

... vår lilla försiktiga Linn som tycker att det mesta som är nytt är rätt jobbigt hade inga som helst problem med att lämna sina trygga kompisar och ställa sig alldeles solo tillsammans med fröken

- wow liksom, ett litet kliv för mänskligheten men ett stort kliv för Linn

Efter att alla barn i skolan blivit presenterade så bjöds det på överraskning

- såpbubblor till alla barn och tillsammans blåste dom sen in läsåret innan det blev fiak för både barn, lärare och föräldrar

Efter såpbubbleracet och fikan kände jag att det var läge för mig att droppa av hemåt och låta Linn njuta av första skoldagen lite på egen hand



När jag hämtade Linn ett par timmar senare bubblade hon över av lycka

- Mamma mamma jag har fått busskort och en mattebok !

Det behövs inte så mycke för att en liten 5åring ska känna sig stor

I bilen hem konstaterade Linn dock att det där med matte egentligen är lite halvlöjligt eftersom hon redan kan räkna, hon vet hur det går till

- Om jag köper mycke saker för dina pengar mamma så blir du fattig. Då måste vi fråga pappa om mer pengar och när han har köpt massor med saker till mig är vi ännu fattigare och måste lära oss att leva ett annat liv...

... vardags matematik i all sin enkelhet









Mot nya tider...

... och äventyr

Det första Linn sa igår när hon vaknade var att hon ville åka in till stockholm och köpa en ryggsäck

Det var min sista semesterdag och eftersom Paul hade en sändning på fm hade vi pratat lite smått om att göra ett besök i storstaden men till slut enats om att vi skulle ägna dagen åt att lacka Linns säng istället men när Linn uttrycker en önskan så...

... ja hon brukar få sin vilja fram och det kändes rätt skönt att kunna fixa "ryggsäcksgrejen" och slippa ha det hängandes över oss i början på veckan

På bussen in till Sthlm var Linn mycke bestämd över hur ryggsäcken skulle se ut

Den skulle vara rosa eller kanske lila men det viktigaste av allt var att det skulle vara en häst på den

När vi kom in till Sthlm hade vi 40minuter på oss innan vi skulle möta upp Paul och under de 40min visade Linn att hon faktiskt är mammas tjej och helt klart har ärvt mina "spårhundstakter" när det gäller shopping, även om det ibland skiter sig på den biten

Igår var det inget vrida och vända och stå o fundera i timtal utan vi klarade raskt av Åhlens, KappAhl, Stadium, Lindex, HM och slutligen KappAhl igen

Vi hittade ingen ryggsäck som föll den lilla damen i smaken men...

... vad gjorde väl det när Linn förälskade sig i en väska med Barbie på ?

Den ville hon ha !!!

Jag funderade en stund och kom fram till att eftersom hon antingen kommer att bli skjutsad både till o från skolan eller åka skolbuss och därmed inte gå några långa sträckor så kändes det helt ok att säga ja till den typen av skolväska

Dessutom bestämde vi att om det inte funkar med väskan eller om hon skulle ångra sig så är det ju bara att gå på ryggsäcksjakt en gång till

När det var läggdags igår fick väskan följa med ner i sovrummet, efter mycke om och men gick Linn med på att den kunde ligga på byrån över natten och inte i vår säng

I morse hade Linn tid på öronmottagningen och givetvis skulle väskan med dit

- Jag måste öva mig förstår du väl...

Jodå jag förstår att vår lilltjej börjar bli stor

Dom senaste dagarna har vi riktigt kunnat se hur hon har "växt" och hur bara tanken på Förskoleklassen och Fritids kan få henne att sträcka lite extra på sig och få en förväntansfull glans i ögonen

Så visst förstår jag men det är som om min hjärna och mitt hjärta inte riktigt är synkade i just den frågan för tillfället

Mitt hjärta viskar tyst

- du lilla lilla tjej stanna här inne för evigt och bli aldrig stor

 







Semestern...

... sjunger på sista versen

Det känns både tråkigt & lite skönt,

skönt att livet återgår till sin normala rytm men lite trist att det nu är slut på drönartillvaron dvs att vara uppe hur länge som helst på kvällarna ( läs nätterna ) , långa sovmornar, att  bara ta dagen som den kommer

Vad har vi då gjort då under dessa sex veckor ?

Rent spontant känns det som

- inte så mycke

Men när jag börjar fundera så har vi hunnit med en hel del

Vi har badat massor, varit på cirkus, museum, Gröna Lund, en dagstur till Åland, varit hundvakt gånger två, gjort div. turer till Stockholm, umgåtts med vänner, renoverat Linns rum, plockat blåbär & hallon, haft besök av Joakim & Hanna vid två tillfällen, varit över till syrran några gånger, varit till Lek& Buslandet två gånger, massor med härliga stunder uppe i stallet tillsammans med Prinsessan, haft våran årliga Grillfest med allt vad det innebar av förberedelser och fix mm

Linn har dessutom hunnit med ett Dagridläger, Skansen & Gröna Lund med sin kompis Isabel, bad & ridning med kompisen Hannah

Kort sagt

- med facit i handen har vi haft en alldeles underbar sommar

Dom här veckorna har fungerat som den återhämtning jag så väl behövde efter ett år som mer eller mindre helt har tillbringats i sjukträsket

-  antingen mig eller Linn var för sig och ibland båda tillsammans

Förutom träningsvärken efter att Linn lurat ut mig i Terrängbanan den här veckan så känner jag mig piggare & friskare än på mycke mycke länge och det tar jag som ett tecken på att det kommer att bli en alldeles underbar höst

En höst som på torsdag börjar med en stor förändring för Linns del

 Linn ska ta sitt första trevande steg in i skolvärlden och börja i Förskoleklassen

Vår lilltjej börjar bli stor...



I flygande fläng...

... eller galopp

Både i går och idag har Linn, Prinsessan & jag fått sällskap av Hannah, Trocadero & Marit på ridturen

Marit o jag har dessutom lånat varsin cykel så det blev både betydligt längre ridturen men framför allt mer fartfyllda äventyr

Båda dagarna har vi ridit bort till grusgropen och där finns en härlig kulle att "klättra" uppför

Klättringen är inte helt lätt att få till men både Linn & Hannah har varit mycke bestämda med att dom velat "klättra" trots att det är lite halvläskigt när det går utför

I går fick vi rycka in och styra upp det hela för att tjejerna skulle kunna ta sig nerför

I dag ville dom än en gång klättra och eftersom det var lite läskigt så fick vi mammor rycka in

När dom kom ner efter första vändan ville dom både prova på det en gång till men vi tråkiga mammor sa att eftersom dom ändå tyckte att det var läskigt och behövde hjälp nerför så fick det räcka med en gång idag såvida dom inte gjorde det på egen hand

Både Linn och Hannah är av den envisa typen och viljan att klättra var större än rädslan att ta sig nerför så självklart tog dom sig an uppgiften

- utan sina mammor till hjälp

Uppför gick det hur bra som helst men nerför...

... ja jag är glad över att Linn höll sig kvar på Prinsessans rygg och efter den strapatsen var det inte tal om att klättra något mer idag

Men kan man inte klättra så kan man ju alltid galoppera

Linns galoppäventyr hitintills har varit väldigt få men framför allt korta historier

Precis när Prinsessan kommit till oss tog hon några galoppsprång inne på ridbanan vid ett par tillfällen och nu i sommar har Linn galopperat korta sträckor på Sillen

Men idag så var det dags och med Trocadero som lite draghjälp så fattade Prinsessan till slut galopp och Linn fick för första gången galoppera en lite längre sträcka

Att helt på egen hand galoppera fram gav helt klart  den lilla damen mersmak och jag förmodar att det kommer att bli en hel del tjat om mer fartfylld ridning framöver

Själv är jag nog mest fortfarande lite förundrad

- herre jösses min lilltjej är ju inte ens fyllda sex år och har redan provat på att galoppera på egen hand

När man tänker efter är det rätt coolt...