Spännande med...

... nya erfarenheter

Min erfarenhet av anställningsintervjuer är ringa

Visst har jag haft några jobb genom åren men det är bara vid ett möjligtvis två tillfällen som jag sökt ett jobb på "riktigt" med skriftlig ansökan och där jag sen hamnat i en intervjusituation

Men igår var det dags,

dock inte som sökande utan på andra sidan bordet för att tillsammans med chefen känna på pulsen på en av de som sökt tjänsten som enhetsledare hos oss

Instruktionerna från chefen inför mötet var mycke enkla

- Du kan antingen bara sitta med och lyssna eller så deltar du så aktivt du vill med frågor osv.

Med tanke på min ynka erfarenhet av det hela var nog min grundplan att vara en betraktare dvs rikta in mig på att lyssna och lära men riktigt så blev det inte

Det föll sig liksom naturligt att delta aktivt och ställa  dels egna frågor och även flinka in med en en och annan följdfråga  till de frågor chefen  ställt och eftersom det är min blogg så tar jag mig äran att lite glatt konstatera att när vi efteråt pratade om hur intevjun gått så fick jag beröm av chefen för att jag ställt bra frågor och...

... ja, att jag helt enkelt skött min uppgift på ett bra sätt så det är med en hel del nyfikenhet jag glatt ser framemot nästa veckas intervjuer då jag ska vara med som "bisittare"

Jag är grymt medveten om att det är chiefen som enväldigt kommer att ta beslutet om vem som sen i slutänden ska anställas men det känns ända rätt kul och spännande att vara med i processen och om inte annat så är jag en erfarenhet rikare och det är inte helt fel

Jag skulle överdriva om jag sa att jag gick till jobbet med ett leende på läpparna varje dag men i det stora hela så trivs jag riktigt bra och känner inte alls igen mig i att "alla" vill fly därifrån eller att "alla" är rädda för nya chefen som lokalpressen påstod häromdagen

Vi har yttrande frihet i Sverige vilket är kanon men att yttrandrefriheten i sig innebär att folk anonymt kan göra sig till talesmän för en hel arbetsgrupp och tala om vad "alla" känner hade jag totalt missat

Det är fine med mig att folk "talar ut" men det är f*n i mig inte ok att göra sig till talesmän för alla och  påstå att "alla" vill säga upp sig men inte vågar eller kan

Jag undrar lite stillsamt vilka dessa "alla" är ?

Jag är definitivt inte en av dom, jag har inte en tanke på att säga upp mig, jag är inte speciellt rädd för chefen heller men en sak vet jag med säkerhet och det är att om jag inte trivdes,

om jag var missnöjd med chefen och kände att arbetsplatsen inte var den rätta för mig skulle jag inte tveka en sekund över att gå vidare till något annat

Att stanna kvar och bittert krampa mig fast i gnällträsket känns inte som ett alternativ för min del