Så var det det här...

… med poddar

Väldigt långt efter alla andra upptäckte även jag det här med poddar

Kanske att jag någon gång innan varit där och nosat lite på någon podd men mer än så har det inte varit, kanske för att jag valt att lyssna på musik istället för att lyssna på en podd men så bara sådär huxflux en natt när jag hade lite svårt att sova fick jag för mig att jag skulle lyssna på något istället för att bara ligga och vrida mig i sängen och *poff* så hade jag tagit klivet rakt in i poddvärlden och upptäckte samtidigt att poddvärlden var hur stor som helst och under tiden jag scrollade runt och botaniserade i utbudet passade jag på att samla ihop diverse poddar i en "att lyssna på lista"

Mitt i poddjungeln hittade jag ett poddavsnitt som jag lyssnat på inte bara en gång utan just nu är inne på tredje gången

Ett avsnitt som jag kände mig hemma i direkt, ett avsnitt jag önskar jag hade haft tillgång till då för två år sedan, så många kloka ord och tankar som jag hade behövt höra just där och då om inte annat för att få känna att jag inte var ensam om det jag gick igenom

Det hade varit så skönt att där och då få höra att alla de känslor som åkte berg & dalbana var normala,

att det finns ett hopp, en framtid

Då när jag befann mig i det där becksvarta hålet hade varit så skönt att få höra att det var ok att känna och tänka som jag gjorde

Det hade varit så skönt att få höra att det fanns hopp, det fanns läkning, det fanns en framtid...

… nu är framtiden här

Nu vet jag värdet av att våga förlåta, 

värdet av att orka slåss för det man tror på

men framförallt vet jag mitt eget värde

Så var det det här...

… med att blogga

2019 kommer inte att gå till året som det år då min blogg fylldes med inlägg efter inlägg utan det är väl snarare så att 2019 kommer att vara det året då jag ständigt bloggade "i huvudet" men aldrig riktigt tog mig tid att se till att få ner mina tankar i skrift här på bloggen eller kanske är det så att behovet att blogga och få ur mig tankar och känslor inte varit lika stort som det varit tidigare

Kanske är det så att det har varit fullt tillräckligt för mig att under mina långa promenader och korta löprundor helt enkelt varit fullt tillräckligt att  "blogga inne i huvudet" dvs att vrida och vända på tankarna kring allt som händer inom mig

Det viktiga har inte varit att få ner det i skrift utan det har  helt enkelt räckt med att sortera upp, analysera, värdera osv men såhär på årets sista dag ska jag i alla fall göra ett försök att väcka bloggen till liv igen om inte annat så för min egen skull och av den enkla anledningen att det är så skönt att sortera upp och få ner tankarna i skrift för att sen kunna gå tillbaka och läsa och påminnas om det som varit...

Då och...

… nu

För tre år sedan hade jag precis påbörjat återhämtningen efter den dubbelsidiga lunginflammation som höll på att kosta mig livet

Jag var i så uselt skick att jag knappt kunde gå hundra meter utan att stanna och kippa efter andan,

de första dagarna hemma var jag tvungen att ha rullator när jag skulle gå ut på tomten för att hämta frisk luft, att ta mig uppför trappan från nedervåningen innebar att jag var tvungen att stanna en eller två gånger för att hämta andan...

... i dag skulle jag ta en liten promenad med Picasso

Det var så otroligt härligt oktoberväder ute så den lilla promenaden som var tänkt att bli sådär en 5km lång blev istället drygt en mil

En mil i raskt tempo och jag njöt varenda minut av promenaden

Njöt av att kunna gå på i raskt tempo, njöt av att känna att jag hade både kraft, ork och vilja att ta i lite extra i uppförsbackarna och inte en enda gång behövde jag stanna för att pusta ut eller hämta andan, tvärtom mot slutet av promenaden ökade jag takten en aning bara för att få upp pulsen lite och jag blev lite, lite sugen på att ta några löparsteg men med en förkylning som poppat under ytan de senaste dagarna och lite lätt ont i halsen bestämde jag mig för att låta bli och istället vara glad över att jag numera klarar av att springa och att jag faktiskt lyckats uppfylla de tre mål jag satte upp precis i början av semestern, dvs

* Att klara Midnattsloppet på utsatta 45min 

* Att ta mig runt Tjejmilen

*Att klara Sickla Gruvlopp under 26 min

 

*Midnattsloppet klarade jag med minsta möjliga marginal och tog mig runt på 44:21

*Tjejmilen gick "sådär", efter 3km sa mitt knä ifrån men på ren viljan tog jag mig runt banan även om tiden inte blev riktigt vad jag hade hoppats på, 1.33.21

* Gruvloppet gick över förväntan, 20.06 tog det mig att springa 2.5km

Tre år,

då och nu

Nu när jag tittar tillbaka kan jag konstatera att resan inte alltid varit så enkel

Det har varit ups & downs och den har kantats av nya lärdomar och erfarenheter

En del erfarenheter hade jag mer än gärna klarat mig utan men samtidigt är det så att det kanske så att det är just dom erfarenheterna man lär sig allra mest av och som gör en starkare

Tre år

då och nu och någonstans är jag är ett levande bevis på att livet inte är slut efter 50

Midnattsloppet...

… och jag

När semestern började gå mot sitt slut och det kändes som allra motigast med morgonrundorna,

då när orken liksom inte fanns där just då dök mailet upp

"Grattis, du har vunnit en startplats i Midnattsloppet"

Vad då Grattis? 

Just den dagen kändes mailet som ett hånleende och jag undrade stilla inom mig hur jag kunde vara så korkad att tävla om en startplats, varför liksom?

Och varför skulle jag vinna just den tävlingen?

Jag beslöt mig till slut för att anmäla mig till 5km och i samma minut som jag klickade iväg min anmälan började tankarna maila på än värre och i ärlighetens namn var det mest negativa tankar som tog fart och snurrade runt i huvudet på mig förmodligen mest beroende på att det kändes så otroligt tungt och jobbigt att träna just då

Trots fyra veckors målmedveten träning stod jag och stampade på samma ställe som innan semestern

Jag hade på något sätt inbillat mig att bara jag kom igång och fick till en vana med mina morgonrundor så skulle jag sakta men säkert känna att det gick lättare och lättare men just där och då kändes det precis tvärtom

Viljan fanns där men inte orken, lusten

Det kändes bara tungt, som att röra sig i motvind med betongskor på fötterna men jag bestämde mig för att inte ge upp utan kämpa vidare och sakta, sakta började glädjen och lusten infinna sig

Det blev roligt att träna och någonstans tändes den lilla lågan inom mig

- Jag skulle ställa upp i Midnattsloppet och jag skulle göra det med glädje

Dagarna gick, lusten, orken kom sakta tillbaka, jag hittade motivationen igen och det kändes roligt

Dvs ända fram tills jag satte mig ner och läste på om loppet och insåg att det fanns en tidsgräns på 45min

Jag som med nöd och näppe hade jobbat mig ner till att närma mig att springa 1 km på 9 min kände att rullgardinen drogs ner

Att springa en, kanske två kilometer efter varandra på nio minuter kanske skulle gå men 5km på raken, skulle inte tro det

Men jag kämpade på och helt plötsligt var dagen inne

Hela gårdagen var en enda lång ångest i väntan på kvällen

Mer än en gång bestämde jag mig för att strunta i det hela

Jag var helt övertygad om att alla andra som sprang skulle vara värsta atleterna, supertränade till max så mina tankar gick i banorna att hellre avstå än att misslyckas men varje gång jag tyst bestämde mig för att kasta in handduken så var det någon som tippade över mig på rätt spår igen

Jag hade pepp från många håll, familj och vänner som trodde på mig när jag själv sviktade

Strax före 23 stod jag där i startfållan tillsammans med massor av andra människor i varierande ålder och storlek och tillsammans sjöng vi "Just idag är jag stark, just i dag mår jag bra..." och sen räknade vi ner 10, 9, 8, 7....

… och iväg

Och jag joggade, det gick otroligt lätt

De tre första kilometrarna gick helt ok att springa

Dock hade jag ingen som helst koll på hur jag låg till tidsmässigt eftersom jag inte hade någon klocka

Någonstans mellan 3 och 4 kilometer tog det stopp eller ja krafterna sinade en aning i backen upp mot Mosebacke men när jag passerade 4km skylten kände jag 

- Ok, jag kommer att ta mig i mål, förmodligen på sådär 55-60 minuter 

Tiden kändes inte längre så viktig utan det viktigaste var känslan av att jag faktiskt skulle orka genomföra det hela

Kvällen innan hade jag fixat en spellista på Spotify som var drygt 60 minuter lång

Låtarna var noga valda och tanken var att efter ca 41 minuter skulle jag ha "Utan er" med Lundell i lurarna och på så vis peppa mig den sista biten

Nu blev det inte riktigt så, av någon anledning hamnade spellistan i "shuffelmode" så låtarna serverades lite hel vilt men det magiska inträffade när jag närmade mig upploppet och kunde skymta klockan framme vid mål visade den 23:34:01 dvs jag hade exakt 50 sekunder på att ta mig i mål och i samma stund som jag insåg det sjöng Lundell ( vem annars ) 

- Håll fast vid din dröm, 

Lyssna till ditt hjärtas röst...

 Jag vet  inte riktigt varifrån jag fick dom där sista krafterna men jag lyckades uppbringa lite energi och med 39 sekunder till godo gick jag i mål på 44:21

Och, jo jag var trött, stum i benen, hade ont i knät, var svettig som få men mest av allt kände jag mig så sjukt stolt och nöjd

Jag tror faktiskt inte att jag har tyckt om mig själv så mycket som jag gjorde just där och då 

I dag har jag gått som på moln, lätt adrenalinstinn och jag är fortfarande grymt stolt och imponerad över mig själv men lite, lite grämer jag mig över att jag inte hade någon klocka att checka tiden på,

hade jag haft lite mer koll på tiden hade jag nog kunnat lägga in ytterligare en växel och kanske kommit in på 42-43 minuter

Men å andra sidan spelar det ju ingen större roll i det hela för var det något jag lärde mig under gårdagen så var det att inte stirra mig blind på tiden

Jag har under sommaren haft som mål att komma under 9 min per km, någon enstaka gång har jag varit där och sniffat vid någon enstaka km

Under Midnattsloppet var min snittttid per kilometer 8:38 så from nu ska jag inte stirra mig blind på tiden utan mer koncentrera mig på själva löpningen,

att orka springa allt längre sträckor

En annan sak jag lärde mig var att jag kan betydligt mer än vad jag tror och att jag har betydligt mer djävlar anamma i mig än jag anar och att jag måste jobba på att sätta mer press på mig själv när jag tränar, nu ger jag upp rätt lätt, det blir ofta att jag ger upp och börjar gå så fort det tar emot, i går under loppet var det ju lite annorlunda

Istället för att ge upp tänkte jag

- Jag springer fram till den där funktionären, sen går jag en bit

När jag väl var framme vid just den platsen bestämde jag mig för ett nytt mål, och ett nytt mål och ett nytt osv innan jag till slut gav upp

- just den peppen måste jag bli bättre på och plocka fram den där lilla tävlingsmänniskan i mig även när jag bara är ute på en vanlig simpel rnda härhemma

Att inte ge upp, att alltid försöka lite till...

Ibland kanske man...

… måste lyssna

I dag har jag målat staket, det tog några timmar och gav upphov till en del filosoferande

Tankar om allt och inget men ändå kring ett och samma ämne och mitt i allt funderande slog det mig plötsligt att kanske är det så att jag på något vis är så upptagen med att lyssna efter det jag vill höra att jag helt enkelt missar det som sägs och därmed även missar det jag skulle vilja höra eftersom det inte sägs just på det viset jag vill eller med just de orden jag vill höra...

Jag och min...

… morgonrunda

Under våren kom det sk livet emellan och mina små gå/löprundor kom av sig så en av mina föresatser inför den här semestern var att jag skulle göra ett försök att komma igång igen

Eller nej, jag skulle inte göra ett försök 

- Jag skulle komma igång

Under den första semesterveckan slog livet till igen och allt stannade upp men när semester vecka nr 2 infann sig fanns längre inga om eller men, 

det var bara att köra igång

Jag bestämde mig för att ta det lilla lugna,

att inleda varje morgon med en runda med  rask promenad/korta sträckor av löpning

1.5 km kan ju tyckas vara lite larvigt och egentligen ingen större ide att ge sig ut på men för mig kändes det som en lagom start om inte annat för att kunna argumentera med mig själv när latmasken satte in, jag menar ca 15min/dag är liksom inget att bråka om

- Det är bara att gör det

Och jag har gjort det nu i tretton dagar med undantag för förra söndagen då jag tog en "vilodag"

Jag skulle ju ljuga om jag skrev att jag varje morgon studsar upp ur sängen och tänker

- Yippey, ännu en morgon, ännu en morgonrunda

Det är nog lite så att det fortfarande känna lite halvmotigt varje morgon men på något sätt lyckas jag vinna över latmasken och komma iväg

Vissa mornar flyter det på ok, andra mornar känns det som att springa i motvind eller som i morse dvs som att jobba mot en betongvägg

Men känslan efteråt är alltid densamma

- Trött, svettig men nöjd

Och även om det är motigt så går det långsamt framåt,

för varje morgon orkar jag springa allt längre sträckor och häromdagen bestämde jag mig för att utöka morgonrundan till 2.5km dvs samma sträcka som Sickla Gruvlopp som går av stapeln i september och ett av mina mål är att dessa morgonrundor ska leda mig till att kunna springa det loppet dvs springa 2.5km

Jag vet, det låter löjligt lite och är förmodligen a piece of cake för det allra flesta precis som att min morgonrunda är löjligt kort och även utför på en rätt långsam tid men när det kommer till löpning  är liksom ingen ide för mig att jämföra mig med "alla andra" utan jag har bara mig själv att jämföra mig med

För tre år sen fanns det inte ens på kartan att jag skulle gå en raskpromenad,

för tre år sedan kunde jag knappt gå hundra meter utan att stanna och hämta andan

För tre år sen...

… nu är jag här

Jag har mina små mål som jag jobbat mot i långsam takt

* Att gå/springa en km under nio minuter, det har hänt att jag har gjort det vid några få tillfällen men oftast landar jag på någonstans mellan nio - tio minuter

* Att ta mig igenom Tjejmilen den 31 augusti, jag hade en liten förhoppning om att kunna slå min tid från förra året men med tanke på mitt knä och bristen på träning så siktar jag in mig på att ta mig runt helt enkelt

* Att genomföra Sickla gruvlopp - springandes, jag har ingen tanke på att springa speciellt fort utan att just kanske kunna springa 2.5km utan att behöva pausa och promenera emellanåt

Som sagt, små, små mål och efter mina förutsättningar och någonstans mitt bland mina små mål har jag även en förhoppning om att det någon gång ska börja kännas roligt, att det inte ska vara sånt motstånd varenda morgon men å andra sidan är det kanske det där motståndet jag behöver för att jag ska komma iväg

Kanske är det så att jag måste ta en diskussion med latmasken varje morgon för att locka fram tävlingsmänniskan i mig 

Eller nej, jag är ju ingen tävlingsmänniska, jag tycker ju bara om att slå mina egna rekord....

När man tror...

… att man förberett sig

Så många år,

så många tankar

Så mycket bearbetning och på något sätt trodde jag att jag hade allt under kontroll,

att jag på något sätt bearbetat mig igenom alla känslor,

att jag var förberedd...

På något vis borde jag ha lärt mig att man aldrig på förhand vet hur man ska reagera i en situation man aldrig befunnit sig i tidigare,

Att man aldrig på förhand kan föreställa sig hur känslor man trodde man hade under kontroll helt plötsligt ska börja leva sitt eget liv och sätta fart på tankar som skakar om tillvaron

Tankar och känslor som man bäddat in i hjärtat poppar upp totalt okontrollerat likt popcorn i en varm kastrull

Tankar och känslor som gör mig både ledsen och glad på samma gång

Ledsen över det som inte blev som jag kanske önskat och velat men samtidigt så glad och tacksam över alla fina minnen som för alltid kommer att leva kvar i mitt hjärta

Och det är någonstans i de fina minnena jag känner att jag vill landa, 

att det är den känslan jag vill bära med mig in i framtiden

Det är i alla fina minnen och kärleken  jag varsamt kommer bädda in dig i mitt hjärta och det är den värmen som kommer att trösta mig när det känns tungt....

  

Att äga...

… sina relationer

Mina tankar,

mina känslor är just mina och ingen annans

Det är tankar, känslor som ingen annan kan bedöma eller värdera

Det är känslor som ingen annan ska få gå in och rota i bara för att förstöra och förgöra

Det skulle vara så lätt att bara kliva undan,

låta det elaka förtalet återigen få slå rot och segra

Men riktigt så enkelt är det inte,

jag äger rätten till mina känslor,

rätten till mina relationer och den rätten kan ingen ta ifrån mig

Jag äger mina relationer och därmed även ansvaret att förvalta dom på det sätt som jag finner vara det bästa

Om sen andra känner att det är viktigt att försöka söndra och förgöra så säger det mer om dom som personer än vad det gör om mig och kanske är det så att dom istället borde ägna mer tid och eftertanke åt sina egna relationer istället för att lägga energi på att försöka förstöra och förgöra mina relationer...

Gräsklippning reflektion...

… och terapi i ett 

Än en gång föll gräsklippningen av allmänningen på min lott men med tanke på att Paul kör ett fjrotontimmarspass på Eurosport och jag bara skulle vara hemma och softa - läs ta hand om barn, djur, tvätt & disk - så kändes det rätt naturligt att jag fick bita i det sura äpplet och göra en insats

Föreningen har en åkgräsklippare men ska man använda den måste man dels gå över till grannen och hämta den och det i kombination med att den typ alltid krånglat när jag haft den plus att jag är så fruktansvärt oteknisk och okunnig när det gäller just den åkklipparen så bestämde jag mig för att utnyttja apostlahästarna och ta våran gräsklippare,

dvs förena lite motion med arbete

Så på med min "terapilista" i lurarna och sen var det bara att börja knata på

Under en och en halvtimme hinner man fundera en hel del på livet i stort och smått

Första tanken som slog mig var att det som idag kändes så fullkomligt naturligt hade varit omöjligt för tre år sedan,

sommaren 2016 mådde jag som allra sämst och kunde knappt gå hundra meter utan att låta som en blåsbälg och vara tvungen att stanna varannan meter för att hämta andan

I dag gnydde jag lite tyst inombords över att det inte gick att gå riktigt så snabbt med gräsklipparn som jag ville

Varefter låtarna spelade på i lurarna föll det sig naturligt att reflektera över allt som hänt under de senaste åren,

så lite jag visste då sommaren 2016 , så mycket jag tog för givet och förmodligen även togs för given och så mycket som har förändrats sen dess på gott och ont

Det har hänt så otroligt mycket positivt men visst finns det saker som hänt längs vägen som jag aldrig kunde drömma om att jag skulle behöva uppleva,

erfarenheter jag helst hade velat slippa bära med mig

Sår som långsamt läkt men lämnat ärr som aldrig kommer att kunna suddas ut, ärr som då och då rivs upp och gör sig påminda 

Det har hänt otroligt mycket och någonstans är det nog så att man måste bestämma sig för vad som ska få vara vägledande

- det positiva eller det negativa

Även om det är betydligt lättare sagt än gjort så försöker jag låta allt det positiva växa, gro och vara det som leder mig framåt medans det negativa får vara just ärr som bara finns där

Men som sagt, lättare sagt än gjort,

även om det går lättare och lättare för varje dag så kan det räcka med att höra en låt på radion, se en scen i en film, höra ett samtal som påminner om det som var och helt plötsligt rivs ärret upp igen

Jag förmodar att det är så det kommer att vara och det är i dom lägena jag måste bli bättre på att påminna mig om allt det positiva som hänt,

påminna mig om vem jag är idag och hur jag tog mig dit

Men kanske framför allt påminna mig om min styrka, min kraft, min envishet som tillsammans med kärleken tog mig dit jag är idag och utan de krafterna hade livet förmodligen sett helt annorlunda ut idag...

Ett...

… sista farväl

Så kom dagen, 

dagen då det är dags att ta ett sista farväl

Ett sista farväl,

ja det är så man säger

Men hur kan det vara ett sista farväl  till dig D när du för alltid kommer att finnas kvar i hjärtat på oss som hade förmånen att få lära känna dig

Ditt  busiga leende,

pliret i dina ögon

dina skämt kommer för alltid att finnas kvar och påminna oss om dig

Det är en tung dag idag,

en av de tyngsta jag upplevt och ändå är min sorg, 

mina smärta och den saknad jag känner en bara bråkdel av det Ds allra närmaste känner idag

Solen skiner idag,

blå himmel, försommaren är otroligt vacker just nu  och jag har aldrig sett så mycket fåglar i trädgården som idag

Ett sista farväl låter precis så sorgligt och tungt som det känns i hjärtat just nu

Ett Tack för allt och du kommer för alltid att finnas kvar i våra hjärtan känns lättare och mer rätt att tänka 

Från en sekund till en annan förändrades livet och ingenting blir sig likt igen

Som genom ett vingslag förändrades allt,

 så många frågor,

så få svar

Det enda vi kan göra är att leva här och nu,

ta hand om våra nära och kära och vara så rädda om varandra som vi bara kan och det viktigaste av allt

- Glöm inte att tala om för människorna omkring dig vad dom betyder för dig

Spar inte orden till i morgon eller nästa gång ni ses,

då kan det vara för sent...

I den stora...

… sorgens famn

Man vaknar en morgon och tror att allt är som vanligt men på bara en sekund förändras allt och ingenting kommer någonsin att bli sig likt igen

Från en sekund till en annan uppstår ett tomrum som aldrig kommer att kunna fyllas igen

En del av hjärtat går sönder och kommer aldrig att bli helt igen

I det stora svarta hålet finns minnen,

minnen som gör ont

Minnen som får tårarna att sakta rinna nerför kinderna

Men det finns också minnen som för ett ögonblick gör hjärtat varmt

Minnen som framkallar ett leende,

ett skratt

Minnen som mitt i all sorg och ledsamhet skänker ro

Minnen som påminner oss om kärleken vi känt till någon som vi har låtit få en plats i våra hjärtan,

en plats där dom för alltid kommer att stanna kvar

Just nu känns mitt hjärta så tomt, 

något fattas

Men den smärta,

den tomhet jag känner är bara en bråkdel, 

en liten förnimmelse av den smärta och sorg som de allra närmaste bär i sina hjärtan

Jag önskar så att jag kunde bära deras smärta,

lyfta bort sorgen från deras hjärtan om så bara för en kort minut...

Helen v/s...

… det normala

Häromdagen kände jag mig så nöjd och glad efter att ha genomfört en km

Jag hade lyckats gå/springa en km på PB dvs 9 min och 18 sekunder

Jag började fundera lite på hur "snabbt" eller ja läs mindre sakta jag skulle kunna ta km på och kände väl att kanske om jag verkligen började ligga i och se till att komma ut på mina rundor lite mer frekvent och regelbundet så skulle jag nog kunna närma mig 8 min och 30 sekunder

kanske, eventuellt...

… när jag kom in frågade jag Paul

- Vad är normalt att ta km på?

- En bra motionär gör en km på tre minuter, jag tog den på runt fyra minuter då jag var aktiv

3 min?

Seriöst?

Helt plötsligt kändes mina 9:18 rätt skrattretande ja rent av löjeväckande och jag blev hastigt utkastad ut i det verkliga livet utanför min lilla bubbla och insåg med en klar tydlighet att jag jämfört med en bra motionär är typ att likna vid en zombie

För en stund kände jag mig lite nedslagen och uppgiven men efter att ha funderat en stund insåg jag att det bara är dumt att jämföra sig med andra eftersom vi alla har olika förutsättningar och även om 9:18 inte är någon tid att skryta med så kan det vara bra att påminna mig själv om att det inte är sådär jättelänge sen det tog mig drygt 25-30 min att ta mig samma runda

Det är inte så länge sen jag knappt kunde gå hundra meter utan att stanna och hämta andan

Det är inte så länge sen varje steg ibland kunde kännas som en utmaning...

… så, ja jag kommer att fortsätta kända mig löjligt glad och stolt över mina 9:18 och jag kommer att kämpa vidare,

inte för att ta km på 3-4minuter utan helt enkelt kämpa vidare i min egen takt och glädja mig åt de framsteg jag så sakteliga gör men allra mest glädja mig åt att livet är så mycket lättare, enklare, roligare och härligare numera....

Någon...

… gång

Någon gång ska jag kanske lära mig att människor inte fungerar på samma sätt som jag gör

Någon gång ska jag kanske lära mig att de allra flesta är sig själva närmast

Någon gång ska jag kanske inse att folk tycker att det är superbra att andra människor vrider sig ut och in och alltid ser till att allt fungerar men själva alltid väljer den lättaste vägen

Någon gång ska jag kanske lära mig att folk älskar när andra tar "en för laget" men själva inte ens funderar på att göra det

Någon gång....

… men fram tills jag lärt mig det får jag nog jobba mer på att inte låta den negativa energin ta överhanden när besvikelsen slår till

Jag ska bli ännu bättre på att verkligen se de människor som faktiskt finns där och tar "en för laget",

de som verkligen sprider positiv energi och ser till andra än sig själva

Jag ska fortsätta att "ta en för laget" men kanske minimera mitt "lag" en aning

Någon gång...

… men inte idag

I dag tänker jag bara andas,

förlita mig på att allt löser sig till det bästa även om förutsättningarna förändrats

Jag bär...

… en sorg

Jag bär en sorg i mitt hjärta,

en sorg över insikten att jag aldrig kommer att få den respekt jag förtjänar

En sorg över att alltid mötas av försvaret,

förnekelsen

En sorg över att aldrig få känna att det är jag och det jag känner som är viktigt

En sorg över att ständigt vara en skuggfigur

Jag bär en sorg i mitt hjärta och jag vet inte riktigt vilken väg den kommer att ta

Ibland inbillar jag mig att den inte finns,

att det bara är en dum känsla men gång på gång fylls sorgen på

Jag bär på en sorg men också ett hopp om att någon gång slippa mötas av försvaret, 

att någon gång få känna att det är jag som sitter på piedestalen,

är den perfekta,

att det är jag som är den som försvaras till varje pris

att det är mina känslor som det tas hänsyn till

Att jag någon enda gång får känna att stödet, respekten finns för mig,

att det är jag som är viktig

Jag bär på en sorg i mitt hjärta...

så var det det här....

… med återfödelse

Inte för att jag tror att det existerar men OM det gör det ja då skulle jag vilja återfödas till någon som är allt det där jag INTE är i det här livet

Jag skulle vilja återfödas till en fullblodsegoist,

en sån där person som bara tänker på sig själv

En som respektlöst går över lik för att få det den vill ha och med ett oskyldigt leende på läpparna slår ifrån sig sitt eget ansvar 

En som inte bryr sig om ifall hen tar något som redan är någon annans

En som sätter sig själv i första rummet

En som helt enkelt skiter i andra människor och deras känslor

Kort sagt precis en sån människa som jag i det här livet så totalt föraktar

För hur det än är så är det just dessa människor som alltid drar längsta strået,

det är just dessa människor som alltid får beundran och alltid försvaras in i det sista eftersom dessa personer är så totalt felfria och perfekta

För vem bryr sig egentligen om någon som alltid är snäll,

någon som alltid finns där 

Någon som alltid sätter andra i första rummet,

någon som aldrig skulle kunna tänka sig att såra någon bara för att ta det man vill ha

Snälla personer behöver man inte visa respekt, 

dom bara finns där och tar emot skit,

finner sig i att alltid vara den som det trampas på,

som aldrig försvaras eller får den respekt dom förtjänar

Om återfödelsen finns önskar jag att jag återföds som en riktigt elak person och jag vet precis vem jag skulle uppsöka och vad jag skulle göra med hen och kanske att jag först  då skulle få den respekt som jag aldrig får idag eftersom jag precis som alla andra snälla och omtänksamma människor tas för given och är någon som bara finns där...

En sån där...

… shitty dag

En av dom där dagarna då tankarna trasslar, eftertänksamheten, reflektionerna och  flashbacksen står som spön i backen och allt man eentligen behöver är lite extra kärlek,

en kram

En sån där dag då man behöver få känna förståelse,

få känna att man är nr ett

En sån där dag då man inte vare sig vill eller behöver höra ännu ett försvarstal, ännu en förnekelse eller få ytterligare en inlindad helgonförklaring

 Helt enkelt en sån där dag då sårbarheten blir som ett enda stort öppet sår och allt man behöver är ett 

- Jag förstår hur du känner...

Dagen efter...

… kvällen före

Tjejmiddag igår och det första som mötte mig när jag kom upp i morse var en överfylld diskbänk och under tiden jag fyllde diskmaskinen med disk funderade jag på hur otroligt skönt det skulle vara om man var typ megarik och hade anställda eller varför inte om man vore drottning med ett eget hov och bara kunde säga

- Jag ska ha middag på lördag, se till att det är städat, fixa en meny, handla, duka, fixa maten och servera!!!

Och själv kunde man under tiden bara chilla och göra det man hade lust med, sova länge, ta en lång dusch, välja outfit med omsorg och kanske att man till och med kunde ha en egen stylist som fixade smink och hår och lagom till gästerna kom skulle man liksom stå där i dörren och bara le och säga välkommen 

Sen när middagen var över skulle man bara gå och lägga sig i förvissningen om att någon annan tog hand om disken och fixade iordning allt runt omkring och sen när man vaknade på morgonen skulle alla spår av gårdagen vara raderade och det skulle bara vara att kliva upp ur sängen och börja dagen med ett leende

Lyx, eller....

… när allt kommer omkring skulle det nog vara rätt tråkigt

För hur det än är,

hur tråkigt det än är ta hand om allt "praktiskt" runt omkring och den där lilla detaljen att jag är komplett värdelös på det där med planering och framförhållning så är det trots allt rätt roligt att planera och fixa inför en tjejmiddag eller vad det nu kan vara som väntar även om det den här gången var en komplett katastrof just på det planet eftersom vardagen har haft en tendens att rusa på i hundratjugo knyck den senaste tiden

Kalas förra söndagen, tjejmiddag igår och hur roligt och mysigt det än har varit så känner jag att det får räcka för ett tag

Nästa helg vill jag göra ingenting typ bara vara...

Jag och...

… mina studier

För ett tag sen tog jag beslutet att pausa mina studier nu under våren och ta tag i de sista kurserna under den kommande hösten

Men jag hade glömt att jag hade sökt en kurs med start nu idag och när antagningsbeskedet damp ner för ett par veckor sedan började jag omvärdera mitt beslut och efter moget övervägande bestämde jag mig för att jag faktiskt skulle läsa den här kursen 

Då när jag tog beslutet kändes det övermäktigt med heltidsjobb, familj & distansstudier på 100% förvisso finns både jobb & familjen kvar men på något sätt känns läget lite annorlunda nu

Jag är lite piggare, har mer energi och när allt kommer omkring är det bara en kurs och inte två eller tre som varit fallet tidigare

En kurs ska jag nog klara av att hantera och på något sätt skulle det kännas så skönt att få lägga den där känslan av misslyckande lite åt sidan

Det är helt och hållet för min egen skull jag ska ta tag i den här kursen och kanske låter det konstig i andras öron men jag vill på något sätt visa för mig själv att jag inte är misslyckad,

att jag faktiskt klarar av något

Även om jag presterat bra och gjort ett grymt bra arbete på jobbet så ligger det ändå en liten känsla av misslyckande och gnager över att jag inte orkade/hade tid/mäktade med studierna,

att jag var tvungen att kasta in handduken och ta time out

Jag har inga förhoppningar om något högt betyg i den här kursen utan mitt enda mål är att ta mig från A till Ö och få ett godkänt dvs ett E det är och förblir mitt enda mål och so far so good 

Nu ikväll har jag gjort den här veckans uppgift och på onsdag efter jobbet ska jag ägna ytterligare tå timmar åt nästa veckas uppgift

Jag ska helt enkelt göra som Linn dvs planera in mina studietimmar och lägga in dom i veckans agenda och för första gången sen förra våren så känner jag mig faktiskt riktigt taggad och sugen på  att ta itu med mina studier