tisdag 11 september 2012

Både smärta...

... och värme i hjärtat
 
Jag la upp lite bilder på dayviews och började sen kika runt bland mina gamla bilder
Genom några klick med musen förpassades jag ett par år bakåt i tiden och bilder på Linn & Molly tillsammans radades upp en efter en
Jag blev alldeles varm i hjärtat samtidigt som saknaden slog till som en blixt från klar himmel
 


 
 
Vår underbara Molly, 100% kärlek rakt av
Det fanns liksom inget ont i henne, allt hon ville var bara att sprida kärlek till allt och alla som ville ta del av den
 
 
 
 
Det vore att ljuga att påstå att Molly gjorde vågen av glädje den dagen Linn kom hem
Under de första månaderna bevärdigade Molly inte Linn med en blick, hon liksom såg förbi henne
Låtsades som att hon inte existerade, ja förutom de gånger då Linn låg ute i vagnen och sov
Då hittade man Molly parkerad tättintill, om det rörde sig på grannens tomt kom det ett dovt morrande från Molly vilket var rätt lustigt eftersom hon aldrig morrade annars
Linn blev större, började sitta med vid matbordet och vips avtog Mollys avvaktande inställning gentemot Linn och helt plötsligt förvandlades dom till bästa polarna i vått och torrt
 
 

 
 
Där Linn fanns hittade man i stort sett alltid Molly
Bästa kompisar som upptäckte världen tillsammans och liksom hade ett osynligt band mellan sig
En kärlek som inte går att beskriva med ord, den bara fanns där och kanske är det till stor del Mollys förtjänst att Linn är så lugn och fin tillsammans med djur av alla de slag
Jag tror att Molly förmedlade att med kärlek, lugn, harmoni och förståelse så kommer man långt utan att behöva komminucera med ord
 
 


Linn pratar ofta om Molly, hur mycke hon saknar henne
Med skammens rodnad kan jag erkänna att jag ibland förringat hennes känslor, tänkt att hon var så liten att hon inte kan ha såna minnen/känslor
Att Linn trots allt bara var fyra år då vi var tvugna att "ta bort" Molly men efter att ha tittat igenom bilderna idag är jag övertygad om att Linn visst kan minnas och att jag aldrig mer ska förringa hennes känsla av saknad
Det var verkligen Linn & Molly,  100% kärlek, en kärlek som inte går att beskriva med ord den bara fanns där mellan dom två
 
Det var inget lätt beslut att ta men till slut var det oundvikligt och jag ville infria det löftet jag en gång givit - att inte låta mina egna känslor förlänga plågan för Molly
När beslutet väl var fattat och tid beställd hos vetrinären infann sig ett lugn både hos mig och Molly
Dom två dagarna som gick mellan tidsbeställningen och kvällen då det skulle ske skedde en snabb förändring hos Molly, på nå´t vis kändes det som att hon ville visa att jag hade gjort rätt, att jag fattat rätt beslut och att jag inte skulle ha dåligt samvete för det
Jag menar vem ger en människa rätt att leka Gud och bestämma när det är dags att släcka ett liv ?
 
 
 
 
Bilden härovanför är den sista bilden på Linn och Molly tillsammans, tagen alldeles innan vi skulle åka iväg
Linn & Mollys sista mysstund tillsammans på hemmaplan
Ibland när Linn och jag tittar upp mot himlen brukar Linn konstatera att det var bra att Molly fick komma upp till Farmor i himlen så att dom kan ta hand om varandra
En tanke som för Linns del lindrar saknaden och den tomheten som även kan infinna sig i en liten tjejs hjärta
 
I mitt hjärta kommer Molly att ha en alldeles speciell plats, en plats fylld av kärlek och tacksamhet över allt vi upplevde tillsammans och kanske börjar tiden bli mogen för att öppna dörren och välkomna en ny liten familjemedlem igen
Inte för att ersätta Molly på något vis utan helt enkelt för att fylla vårt liv med massor av nya upptåg och kärlek, kärlek kan man aldrig få för mycke av...

 
 


3 kommentarer:

  1. Nu kommer tårarna! Så fina bilder och en sån fin berättelse med mycket känsla! Visst kan även små barn minnas och känna stor sorg, jag tror att skillnaden med dem (barnen) är att de tar döden mer naturligt medan vi vuxna (refererar till mig själv) har en tendens att gräva ner oss i den...

    Att spela Gud och bestämma över liv och död är det svåraste som finns, anser jag, men en ansvarskännande djurägare MÅSTE kunna ta beslutet, i tid, innan djuret blir alltför dåligt. Att man gjort det ska man känna sig stolt och glad över! Alltför många djur plågas länge i onödan för att deras ägare inte förmår ta beslutet när det ska tas....

    Att sakna sina döda djur innerligt tror jag är en god och berikande egenskap! Och ett "nytt pyre" ersätter naturligvis inte den förra, men det brukar komma en tid då det känns rätt att ta in en ny krabat i sitt liv... kram

    SvaraRadera