Dagen efter...

.. underverkets sjuårs dag

 

Veckorna före Linns födelsedag poppar det alltid upp en massa tankar och känlsor jag trott var undanstoppade någonstans lång in i minneskontoret gör sig påminda

Det är känslor som täcker hela specktrat, allt från tristess, oro,  hopplöshet, uppgivenhet, ovisshet, melankoli mm mm mm men alla dessa känslor omlindas varsamt av den största av alla känslor

- kärleken

 

Dagen då Linn föddes är en av de absolut jobbigaste, mest uppgivna och deprimerande dag jag någonsin genomlidigt men samtidigt en av de allra lyckligaste dagarna i mitt liv

Dagen började på sedvanligt sätt med ett ultraljud, det lite speciella den här morgonen var att läkaren som gjorde ultraljudet kom in på sin lediga dag

Han drack kaffe och åt sin frukostmacka under tiden som han undersökte mig och i bilen ute på parkeringen satt hans fru och barn och väntade eftersom dom var på väg till en hockeymatch som sonen skulle spela

Han såg det som en självklarhet att bara "slinka förbi" och göra ultraljudet för att dom sen skulle ta ställning till om bebisen skulle få vara kvar i magen ett dygn till eller inte

Han gillade inte riktigt det han såg och gick iväg för att konferera med barnläkaren, när han kom tillbaka efter en stund berättade han att dom tagit beslutet att vi skulle avvakta men att dom under dagen skulle lyssna på hjärtljuden en gång/timme samt göra några CTGkurvor allt för att säkerställa att bebisen efter omständigheterna mådde bra

Eftersom jag befann mig i vecka 31+0 betydde varje extra dag i magen att förutsättningarna för att bebisen skulle klara sig utanför magen ökade och med tanke på att läkarna inte kunde säga något om i vilket skick bebisen var i förutom att h*n var väldigt väldigt liten så kändes det extra viktigt att h*n fick växa på sig så mycke det bara gick

 

 

Jag minns så väl hur känslan av uppgivenhet trängde in genom huden och hur jobbigt allt kändes, efter åtta veckor på sjukhus var jag helt enkelt mer än less på att må dåligt, less på att tiden gick så sakta, less på att vänta, less på att vara orolig, less på ovissheten

- skulle jag få tillbringa en dag, en vecka, en månad ytterligare där på "mitt" rum

"Mitt rum" , ja det var så dom sa

Det var snudd på att jag räknades till inventarierna på avd.

När ronden gick hade dom två vagnar, på en ena  hade alla andra patienter som låg inne varsin pärm med sina papper i

På den andra

Ja där trängdes mina pärmar som i takt med veckorna utökades en efter en för att få plats med alla provsvar och journalanteckningar

 

 

 

Paul som under dessa veckor förutom att se till att jag hade det bra på sjukhuset och förse mig med tidningar, korsordsmagasin, dryck, mat ( när sjukhusmaten inte smakade ) , 5 kronor till tvapparaten som slukade en femma i timmen och hålla mig sällskap så mycke han bara hann hade dessutom två tonåringar att ta hand om därhemma och kanske framför allt en flytt att rodda i

Just den här dagen den 24:e september 2005 fick han dessutom stå ut med en fru som var på ett vedervärdigt humör så jag tror att när klockan närmade sig åtta på kvällen och det började bli dags för ytterligare en undersökning så tyckte han nog att det var rätt skönt att bege sig till Eurosport för att göra en nyhetssändning

Han hann dock inte så väldans långt för om det hade varit långsamt och segt under veckorna på sjukhuset så blev det plötsligt väldans brått

Sköterskan som skulle kolla hjärtljuden lyckades till en början inte hitta några hjärtljud, när hon sen hittade dom så dalade dom snabbt igen och så där höll det på

Hon konfererade snabbt med läkaren och det bestämdes att bebisen skulle ut och det NU !

Mitt rum fylldes snabbt med personal och på väg mot operationssalen fick jag en telefon så att jag kunde ringa till Paul och det var då jag fällde den numera klassiska kommentaren

 

- Dom ska snitta mig nu och du kan ju komma... om du har tid...

 

 

 

 

Jo, det var klart han hade tid att komma

Den kvällen fick Eurosports tittare nöja sig med en nyhetssändning på engelska, Paul hade liksom lite viktigare saker för sig

Jag minns inte så mycke av förberedeleserna inför snittet

Jag minns att det dök upp en barnmorska som glatt berättade att vi var nästan grannar, hon kom från Knutby men tillade mycke snabbt med ett leende att hon inte tillhörde KnutbyFörsamlingen

Jag minns ochså när läkaren med lite bekymrad röst sa

 

- Oj....Oj.... det är ett mycke mycke litet barn

 

Jag hann tänka  "Det var det... all denna väntan och så blev det inget...."

Men ungefär där avbröts tankarna av åsynen av ett litet litet knytte med dom allra minst små ögon jag någonsin sett,  två små svarta pepparkorn och barnmorskans

 

- Grattis till en liten tjej, hälsa nu snabbt på mamma och pappa innan vi springer vidare

 

 

 

Vi fick en första rapport om att allt var bra med Linn och där någonstans försvann sen mina tidsbegrepp

Jag minns att dom sydde ihop mig, att jag sen kördes in på uppvaket och upplevde en av de allra värsta nätterna i hela mitt liv

Det var en hel del andra patienter som låg där på uppvaket och framemot småtimmarna kom en annan nyförlöst mamma dit som låg och vrålade och grät efter sitt barn

Personalen försökte hela tiden lugna henne och förklara att bebisen mådde alldeles prima och att den befann sig i pappas trygga famn men allt kvinnan vrålade var

- Ta hit mitt barn NU ! NU!

I de andra sängarna låg folk och jämrade sig och ljuet av uppkastningar blandades med djupa snarkningar och allt jag ville var abra att komma därifrån så fort som möjligt och tillbaka till "mitt" rum och få sova i lugn och ro

 

 

Så fort dagpersonalen klivit på sitt pass på morgonen kom dom och hämtade mig till avdelningen och efter lite frukost blev jag nerkörd till neonatalen och fick äntligen se vår lilla guldklimp

Barnläkaren Alexander som följt Linn inne i magen under de veckor jag varit inlagd kom och berättade att han var helt mållös

Alla hade varit beredda på det allra värsta och inte vågat ge oss några som helst förhoppningar om detta lilla barn och så kommer hon ut, extremt tillväxthämmad men i övrigt alldeles perfekt

Hon klarade av att syresätta sig själv, alla prover såg bra ut och

- ja hon hade helt enkelt slagit världen med häpnad

Dessutom tillade han att det verkade vara en väldigt envis liten tjej

Envis ? Linn ?

Haha, det är bara hennes förnam men kanske ska vi känna en viss tacksamhet mot denna envishet även om den ibland driver oss till vansinne

Kanske var det just den egenskapen som gjorde att Linnsan klarade tiden i magen och alla uppförsbackar där så galant

Nu sju år senare vet vi att det var ett alldeles perfekt litet flickebarn som kom till världen denna höstlördag

Att vår tjej är huvudet kortare än alla sina kompisar känns som en bagatell i sammanhanget med tanke på allt som hade kunnat inträffa

 

 

Man brukar ju säga "Den som vänta på något gott vänta aldrig för länge..."

Och visst stämmer det in just på Linnsan, det blev en lång och stundtals rätt jobbig väntan men absolut en väntan som var värd allt jobbigt längs vägen för även om hon ibland testar allt vad mitt tålamod heter och lite till så är hon ett underbart inslag i mitt liv