Det här med...

... att gräla

 

 

För drygt en månad sen var det tio år sedan Paul och jag träffades, under de tio år som gått är våra gräl lätträknade

Ja man kan räkna dom på handens ena fingrar och dessutom få ett gäng fingrar över

Vi har haft ett gräl eller iallafall vad man skulle kunna säga vara i närheten av ett gräl plus en gång när jag surade ur ala grande när det sket sig lite eller rättare sagt jag var lite stressad och det gick ut över min käre make

 

Det finns de som hävdar att om man aldrig grälar har man inget "riktigt" förhållande, då vet man inte var man har varandra

Till såna påståenden ställer jag mig helt frågande

Vad är ett riktigt förhållande ?

Är det när man tjafsar o bråkar om minsta småsak, när man blir osams om vem som ska städa, tvätta eller om någon gjort av med för mycke pengar ?

Varför är det så viktigt att gräla ?

 

 

Självklart är det så att Paul och jag har olika uppfattning om saker och ting, givetvis händer det att vi blir lite putt på varandra

Ibland kan jag reta mig till vansinne på vissa saker han säger eller gör och jag är övertygad om att även han känner likadant

Senast det hände var timmarna innan gästerna skulle börja droppa in till vår grillfest

Vi låg lite efter tidsschemat och stressen började pocka lite lätt

I ett sånt läge är det väldigt lätt att knasa ur och det var vid ett tillfälle som jag suckade lite väl ljudligt över något Paul hade gjort och just då sammanfattade Paul det hela väldigt bra

 

- Jag kan ochså bli smått irriterad över saker du gör men just nu är det inte läge att ta upp det hela utan vi jobbar vidare och sen när allt sjunkit undan och det skulle kunna vara läge att prata om det så känns det helt enkelt inte lika viktigt längre...

 

 

Och det är nog lite så vi fungerar

Istället för att hacka och gnälla låter vi det bero och sen när man ser det med andra ögon så känns det helt plötsligt inte lika viktigt att ta upp längre

Det som i stressens öga var ett "problem" blir en lätt vindpust när lugnet infunnit sig

 

 

Efter att ha levt i ett förhållande där gräl, tjafs, dispyter, gnäll mm till slut blev en del av vardagen så känns det riktigt skönt att leva i ett "grälfritt" förhållande

Att ständigt bråka o tjafsa suger så enormt mycke energi och föder bara olust känslor

Visst händer det att jag kan bli smått galen på vissa saker Paul gör och visst skulle jag kunna påtala det ja jag skulle t.o.m kunna tjata lite i hopp om att han kanske skulle kunna tänka sig att förändra sig när det gäller just den detaljen

Men i ärlighetens namn så känner jag att varför skulle jag ödsla energi på det ?

Jag är ganska säker på att även Paul har sina hangups när det gäller saker jag gör och jag kan förstå att han ibland kan känna en lätt irritation men även han väljer att se förbi dessa

Kanske är det så att vi väljer den enkla vägen eller kanske är det så att vi helt enkelt insett att ingen av oss är perfekt men att vi älskar varandra ändå just som vi är

Men visst händer det att även Paul och jag tycker olika om saker och ting men vi lyckas alltid komma till en lösning utan en massa tjafs förmodligen mest beroende på att vi lyssnar på varandra

Utan att hetsa upp oss eller känna behovet av att pinka revir framför vi våra åsikter och på nå´t sätt hittar vi alltid en lösning som vi båda känner oss bekväma med

 

 

Men det kanske är så att Paul och jag inte har något riktigt förhållande, att vi inte vet var vi har varandra eftersom vi aldrig grälar ?

Att vårt förhållande bara är en enda stor bluff  där vi väljer att anpassa oss istället för att förändra ?

Själv känner jag att vi har ett alldeles underbart förhållande, att jag just nu lever ett liv som gör att jag varje dag känner en otrolig lycka över att vara just här just nu

För min del är det så otroligt mycke skönare och mysigare att lösa de problem som uppstår längs vägen genom att prata med varandra, att lyssna på vad den andre har att säga, att kanske tänka till en gång extra innan man säger eller gör något

 

 

 

 

Den rätta vägen ?

Tja, vem vet ?

Allt jag vet är jag ibland kan komma på mig själv med att tänka

 "Oj vad länge sen det var jag var sådär riktigt arg" och hur skön den känslan är

Det fanns en tid då jag var arg i princip varje dag, då tjatet och gnatet hela tiden låg som en tät dimma över tillvaronoch man bara gick och väntade på nästa utbrott

Jag föredrar den här "bråkfria" tillvaron och om det nu är så att man måste gräla för att ha ett riktigt förhållande så lever jag gärna kvar i min låtsasvärld ett tag till