En tillbakablick ...

... på året som gått

 

 

Min första tanke när jag skulle summera 2013 var att det har varit ett riktigt skitår men det beror nog till största delen på att hösten varit lite tuff med den ständiga värken i axeln och farfar som fick avsluta sitt långa liv strax före jul

Men varför låta det negativa och tråkiga lägga skuggan över ett 2013 när det faktiskt hänt en massa positivt under året och kärleken flödat på mer än ett sätt

Under 2013 utökades familjen med en ännu en familjemedlem, denna gången en fyrbent lite småtrulig dam som med sin mycket säregna personlighet funnit sin egen plats i våra hjärtan

Visst, stundtals driver hon oss till vansinne med sin långsinta tjurskallighet och det är inte alltid hon är så sugen på att gosa och kelas men när hon väl gör det är hon mycket påtaglig i sitt sätt att visa sin kärlek på och jag ångrar inte en sekund att vi öppnade vår dörr och släppte in henne i vår familj

 

 

 

 

2013 blev ett kärlekens år även på andra sätt

 I augusti gifte sig Anna & Magnus, en dag när kärleken strålade ikapp med solen och med en mammas all kärlek hoppas jag att Anna & Magnus får många härliga och lyckliga år tillsammans

 

 

 

 

Även Joakim & Hanna tog ett stort steg på kärlekens stig tillsammans genom att förlova sig och strax före jul berättade dom att vi har ett sommarbröllop att se fram emot

 

 

 

Med lillskruttan är det kärlek mest varje dag och 2013 blev det år när Linn lärde sig simma, utvecklades en hel del inom ridningen och blev bästa yngre barn på RKS KM men kanske framför allt det år då hon lärde sig klockan, en hel del nya engelska ord och det kanske allra bästa av allt läsningen tog henne med till en alldeles underbar värld med en massa spännande att upptäcka både inom fakta & och skönlitteraturens underbara värld

 

 

 





Så nu knyter vi ihop säcken och lägger 2013 till handlingarna och blickar framåt mot ett nytt spännande år

Små planer och förhoppningar finns men än så länge är 2014 ett oskrivet blad och den enda önskan jag egentligen har inför det nya året är att mina nära och kära ska få må bra och att även 2014 blir ett år fyllt av kärlek

 

 

 

 



 

 



Så nära...

... men ändå långt borta

 

 

Vi har bott här i huset i lite mer än åtta år

Under den tiden har vi mer än en gång sagt

 

- Vi måste gå upp till fornborgen...

 

 

 

 

Men så har det varit som det mesta, dagarna går veckor blir månader som blir år utan att vi har kommit oss för att ta oss dit

Det är ju inte så att det är speciellt långt till fornborgen tvärtom nästan pinsamt nära

Jag är värdelös på att bedöma avstånd men jag skulle tro att det rör sig om drygt en kilometer men den där kilometern har liksom legat helt åt fel håll när vi varit ute och gått

 

 

Men nu blev det äntligen av

Underbart väder, soligt och blå himmel

Det kunde liksom inte bli bättre

Picasso fullkomligt älskade stället, massor av stenar och berg att hoppa runt bland och Linn tyckte att det var oerhört spännande att höra pappa berätta om hur det tidigare varit vatten ända fram till kullen och när pappa pekade ut gravfältet blev det hela ännu mer spännande

 

 

 

En liten resa mellan tid och rum och jag skulle tro att årets adventskalender med Familjen Hedenhös gjorde sitt till för att Linn skulle tycka att det var lite extra kul och spännande att kika på stenresterna från den forna borgen

 

 

 

Utflykten var supermysig och rolig på många sätt, alla fyra var på ett strålande humör och tänk vilken förmån vi har att bo med "äventyret" runt hörnet

På hemvägen konstaterade vi att det var absolut inte sista gången vi var uppe vid fornborgen, nu när vi äntligen tagit oss för att leta oss dit kommer vi med all säkerhet att låta promenaderna gå i den riktningen i framtiden

 

 

Det allra bästa av allt var att besöket vid fornborgen medförde att jag upptäckte nya promenadvägar att utforska så nu hoppas jag på att snön fortsätter att hålla sig borta så att Picasso och jag kan upptäcka närområdet när vi ger oss ut på våra promenader tillsammans

För hur skönt det än är att ge sig ut på promenad så är det dödens tråkigt att gå samma vända dag efter dag eller att bara gå fram och tillbaka på samma väg

Promenaden blir så mycke roligare när man kan gå en "runda" och igår upptäckte jag flera tänkbara rundor där Picasso kan låta sina tassar springa av sig överskottsenergi

 

 



Det blev jul...

... trots tomtebrist

 

 

I år var inte julförberedelserna  riktigt som andra år, orken och lusten ville liksom aldrig riktigt infinna sig

Något "adventspyntande" blev det liksom aldrig, jodå vi plockade fram en adventsljusstake men där stannade det liksom

Stjärnor och stakar i fönstren lyste med sin frånvaro ända fram tills några dagar före jul då vi köpte nya julstjärnor till vardagsrumsfönstret och då jag även kom mig för att sätta upp julgardiner

Och hade det inte varit för den fina tomten jag fick av min jobbarkompis P och de tomtar jag köpte när Bauhaus hade 50% på julpyntet så hade det inte blivit mycket tomtar framme i år heller eftersom de tio flyttkartongerna med julpynt förblev kvar nere i garaget

 

 

 

Dan före dopparedan tog vi in julgranen och i år agerade jag julgransmajor och bestämde att vi - med några få undantag - bara skulle använda oss av det röda pyntet och inte ha en massa pyssel i granen
Linn protesterade lite men när vi klätt granen färdigt var hon väldigt nöjd med slutresultatet

Det sena pyntandet i den  minimalistiska skalan gjorde att jag kvällen innan julafton hade lite lite ångest och kände att i år blir det ingen jul
Men tänk så fel jag hade
Visst sjutton blev det jul trots de ringa pyntandet, skrala förberedelser och inget pepparkakshus
Ja faktiskt så blev det en av de mysigaste julaftnar på många år för när allt kommer omkring så är det ju vare sig tomtarna, pepparkakshuset eller de andra pyntet som "gör" julafton utan det är ju känslan av jul man bär inom sig

När julafton så sakteliga började övergå i juldag så var det egentligen bara en enda sak jag saknade för att julaftonen skulle kännas komplett och det var Anna
Men med lite tur kanske både tomtarna nere i garaget och Anna hittar hit nästa jul

Ju senare lämning...

... desto mer stressad föräldrar

 

 

I vanliga fall brukar jag lämna Linn vid skolan sådär vid tjugo i åtta dvs tjugo minuter innan dom börjar men nu under december månad har det blivit sådär en tio minuter en kvart senare eftersom vi valt att kika klart på julkalendern innan vi gör oss iordning och åker iväg

Under dom här lite senare lämningarna har jag lagt märke till en sak

Ju närmare klockan åtta desto mer stressigt tycks tempot bli för de föräldrar som lämnar

När jag lämnar vid tjugo i så är det lugnt i vändplan, folk kör sakta, håller avstånd, väntar in varandra medans barnen blir avsläppta

- ja kort sagt det är ett lugnt barnvänligt tempo precis som det ska vara när man befinner sig vid en skola/förskola

Men vid tio fem i åtta händer plötsligt något det rådande lugnet förbytts till något betydligt mer stressande

Helt plötsligt så upphör det där med att hålla avstånd, hastigheten höjs, istället för att vänta medans barnet i bilen framför blir avsläppt väljer man att köra fram och gärna göra en dubbelparkering och varför vänta på att framförvarande bil ska glida iväg när man kan tråckla sig emellan för att komma iväg några sekunder tidigare ?

Ja kort sagt, det blir ett betydligt hetsigare tempo ju närmare åtta man lämnar

 

 

Jag har ett litet tips till dessa stressade föräldrar

- Ställ klockan fem-tio minuter tidigare på morgonen så slipper ni stressa

Visst det är superskönt att dröja kvar i sängvärmen så länge det bara går men det handlar om våra barns säkerhet

För om eller snarare när olyckan är framme så kommer du att önska att du hade prioriterat din tid lite annorlunda



 



Älskade unge om jag bara ...

... kunde  bära din sorg

 

 

Om jag kunde skulle jag ta en stege och klättra tillsammans med dig upp till de evigt gröna ängarna och sitta där på en sten tillsammans med dig och se på hur vår älskade lilla Bubblan springer runt i det höga gräset och njuter av friheten

Om jag kunde skulle jag lyfta ut smärtan i ditt hjärta och bära den åt dig

Om jag bara kunde...

 

 

Det gör så ont att se tårarna i dina ögon och veta att jag ingenting kan göra för att lindra sorgen

Det känns som en knutnävsslag rätt i magen när du med förtvivlan och gråt i rösten berättar att du saknar Bubblan och att livet känns så tomt utan honom

Det skär som en kniv i hjärtat när du undrar om du någonsin kommer att känna dig riktigt glad igen

 

 

Älskade unge, jag önskar att jag kunde ta dig i min famn och ta bort all den sorg och saknad du känner just nu

Önskar att du fick vakna i morgonbitti utan att känna dig ledsen över en saknad vän

Önskar att jag kunde göra något för att lätta på smärtan i ditt hjärta

Bubblan, ett älskat marsvin som var så mycket mer än "bara" ett marsvin

En älskad vän med en alldeles egen plats i Linns hjärta

 

 

 

 

 

Önskar att jag kunde ta bort den akuta sorgen och hjälpa dig fram till den dag då smärtan lagt sig,

Fram till den dagen då sorgen inte känns lika tung längre utan du kan le och minnas alla era fina stunder ni hade tillsammans

Men just nu finns inga ord som tröstar, just nu kan jag bara lyssna och finnas där med en varm famn men jag önskar att jag kunde göra så mycket mer

Älskade unge, det gör så ont att se dig så ledsen...

 





Nu kan jag...

... använda vågen

 

 

För ett par år sedan fick jag en bakvåg av min man

En riktigt snygg sådan och visst har jag använt den en hel del men om sanningen ska fram så har den mest tjänat som förvaringsställe för "bra att ha saker" eller rättare sagt saker som aldrig kommer till sin rätta plats

Ni vet, den där lilla skruvmejseln, knapparna som medföljer nyinköpta plagg, kanske ett plåster man aldrig behövde använda, en halv karta med Alvedon, en tärning, kanske en tejphållare, en nyckel, myggsprayen,  några gummisnoddar, ett par hårspännen

Ja kort sagt alla dom där småsakerna man ibland har i sin hand och snabbt måste lägga på ett "bra ställe" och just ett bra ställe har varit min vågskål

Men häromdagen drabbades jag av någon tillfällig städnojja och bestämde mig för att lägga alla dessa småsaker på sina rätta platser och vips så kom min fina våg äntligen till sin rätt igen

 

 

 

 

 

Men Paul, jag är ledsen men jag kan verkligen inte lova att vågskålen inte kommer att fyllas på igen

Men jag ska göra mitt bästa men du vet hur jag är, plötsligt står jag där med något i handen och vips måste Linn ha hjälp med något, Picasso måste ut och kissa, katternas matskål behöver fyllas på eller,

ja du vet helt plötsligt måste jag bara lägga ifrån mig det jag har i handen och det snabbt och då är vågskålen alldeles ypperlig att ta till



Julbakning i...

... barndomslandet

 

 

Kakor i allmänhet och hembakade kakor i synnerhet var inte speciellt vanligt förekommande under min uppväxt

Visst hände det att mamma bakade småkakor till någons födelsedag, till jul eller någon annan helg men det var inte mer är så

Men det fanns två ställen där det i princip alltid serverades hembakta kakor

- hemma hos Farmor och hos Annalisa

Hemma hos Farmor fick vi ofta schackrutor men min absoluta "Farmor favorit" och favoritkaka alla kategorier är och var jitterbuggar

Mina första försök att baka egna jitterbuggar var ingen större succe men under åren har jag lärt mig att baka jitterbuggar som smakar precis som farmors

 

 

AnnaLisa var otroligt duktig på att baka och hennes Ökensand är en av mina absoluta favoriter

Bara jag blundar så kan jag se dom där små kakorna i form av små bollar med en halv skållad mandel nerstucken på mitten och jag kan känna den där smuliga lite sandiga nötsmakande konsistensen och den hårda kärnan i mitten som mötte en när man tog en tugga av kakan

Under åren som gått har jag provat ett otal olika recept på dessa kakor men aldrig någonsin  varit i närheten av min barndoms smakupplevelse och hittat rätt

Häromdagen testade jag ytterligare ett recept jag hittat och för första gången så var i alla fall smaken rätt, nu gäller det bara att komma på knepet att få dom att inte rinna ut utan att behålla sin runda form och i det här fallet kommer jag aldrig att ge mig

Någon gång i framtiden ska jag lyckas baka Ökensand och få den både att se ut och smaka som dom underbara kakorna AnnaLisa bakade

 

 



 

Rätt...

... eller fel

 

 

Läste artikeln om de två pojkarna i Norge där ingen dök upp till kalaset och ser sen att artikeln delas flitigt på FB där alla givetvis delar pojkarna och deras föräldrarnas förtvivlan

Missförstå mig rätt men vi har en bild av det hela och det enda vi vet är att inga barn kom till kalaset

Hur inbjudningarna skickats/delats ut framgår inte

Det framgår heller ingenting om situationen kring det hela, hur är stämningen i klassen, hur brukar kalasandet bland vänner gå till osv

Det enda vi vet är som sagt att två 8 åriga pojkar bjöd till kalas och att ingen kom

Någonstans bland alla kommentarer läser jag att vi som föräldrar måste ta vårat ansvar, att vi som föräldrar ska prioritera rätt, att barn ska gå på kalas

Och någonstans just där hajjade jag till

Mer än en gång har Linn tackat nej till ett kalas av den enkla anledningen att hon helt enkelt inte vill gå på just det barnets kalas av en eller annan anledning

Anledningen kan ha varit allt från att Linn helt enkelt inte har lust till att barnet som har kalaset inte uppträtt schysst  mot Linn eller av den enkla anledningen att "Vi leker ju aldrig med varandra"

Gör det min dotter per automatik till en mobbare ?

Gör det mig som förälder automatisk till en förälder som inte prioriterar rätt saker för mitt barn ?

Bör jag som förälder tvinga mitt barn att delta i aktiviteter hon inte vill delta i eller umgås med barn hon inte vill leka med ?

 

 

 

 

 

Det enda jag vet om det omskrivna kalaset är att två åttaåriga pojkar bjöd in till kalas och att ingen kom

Jag förstår föräldrarnas förtvivlan och jag är väl medveten om vilka spår det sätter i pojkarna och alla känslor händelsen satt i omlopp

Men det är också allt vi vet om det hela och hur hårt och okänsligt det än låter så har jag svårt att ställa mig i ledet och infalla i kören "Alla ska bjudas, alla måste gå..."

Det här med kalas är något som väcker mycket känslor och vi föräldrar får ständigt brottas med frågor kring bjuda hela förskolegruppen/klassen, bjuda bara killar/tjejer, bjuda bara "åldersgruppen", bjuda bara de närmaste kompisarna, ha  ett enkelt kalas hemma med bullar och glass, ett kalas med lunch, tårta och massor av lekar, ett kalas på lekland, i bowlinghallen eller kanske i simhallen ?  och hur vi än väljer att göra så kommer omgivningen att ha synpunkter på det

 

 

Är det något jag vill lära mitt barn så är det att vara ärlig, omtänksam och snäll,  att behandla andra som hon själv vill bli behandlad, att tro på sig själv, att gå sin egen väg och göra det hon vill och tycker är rätt, att umgås med de människor som gör henne glad och tillför glädje i hennes liv

Att vara stark nog att välja bort de människor som är elaka och gör dumma saker mot henne

Det kommer förmodligen även i framtiden innebära att Linn tackar nej till ett kalas hon av någon anledning inte vill gå på och jag kommer tillåta henne att göra det valet

Men jag kommer aldrig att se mellan fingrarna och blunda för om hon är utstuderat elak, mobbar någon eller hänger på när andra mobbar

 

 





 

 

 

 

 

 



En plats ...

... i mitt hjärta

 

 

En kall december morgon tog Farfars nittinioåriga långa vandring här på jorden slut

Även om jag aldrig haft den där nära innerliga och nära kontakten med min Farfar så har han ändå funnits som en del av mitt liv och självklart har han en alldeles egen plats i mitt hjärta

Förnuftet säger mig att det är livets gång, Farfar hade levt ett långt liv och det var dags nu men hjärtat säger något helt annat

Hjärtat och känslorna säger att någon fattas mig, det finns en saknad som gör mer ont än jag var beredd på att den skulle göra

 

 

 

 

 

Men i saknaden, i tomheten som uppstått så finns det många varma minnen av farfar

Minnen som alltid kommer att hålla Farfar levande inom mig

Minnen av Farfar som tomte, minnen från Baggetorp där vi under drygt tjugo års tid upplevde mycket tillsammans under årets alla årstider

Minnet av hur min då 88 åriga Farfar under Pauls och mitt bröllop plockade fram gentlemannen inom sig och med stor glädje och bravur på ett underbart sätt såg till att hans bordsdam och tillika Pauls styvmamma Suzanne hade det bra under middagen

Även om Paul inte alltid förstår min förkärlek till att sjunga div "konstiga" sånger så får han stå ut med att jag lite då och då kommer att sjunga "Du gamla du fria" på  Farfars vis

Att jag  med ett leende på läpparna kommer att sjunga om den rumpelösa hönan tillräckligt många gånger för att Linn sen ska kunna den utantill och sen kunna föra den vidare in i nästa generation

Varje gång jag sitter där med andan i halsen och förbannar mig för att jag alltid skjuter upp saker och ting som ska göras till absolut sista minuten så kommer jag att höra Farfars

 

- Den late får brått när det blir kväll

 

Även Farfars "Ska solen skina på en ska den skina på alla" kommer att finnas med inom mig som en påminnelse om att försöka vara så rättvis som möjligt

 

 

 

 

 

I dag gör saknaden och minnet av Farfar ont men jag vet att den smärtan kommer att klinga av och kvar kommer glädjen och värmen från alla fina  minnen att finnas



Lucia förr...

... och nu

 

 

I går hade barn & juniorkören sitt årliga Luciatåg i kyrkan

Ett sött litet Luciatåg bestående av Lucia, tärnor, jultomtar och en liten ren

När jag satt där i kyrkbänken kunde jag inte låta bli att tänka på alla Luciatåg jag själv deltagit i när jag var yngre

Ett stående inslag då var att när vi sjöng "Nu tändas tusen juleljus"  så tände alla tärnor tomtebloss som blixtrade vackert och lös upp för en kort stund

Jag kunde inte låta bli att reflektera över att numera behövs inga tomtebloss för att lysa upp mörkret

det sköter alla kamerablixtrar och ljus från telefonerna upp

 

 

 

 

Visst är det så att jag i samband med att jag i augusti  tappade min mobil så att skärmen sprack och gjorde den obrukbar och fortfarande inte fått häcken ur och lämna in den på reparation utan numera kör med en mobil anno 2004 har blivit lite "avtrubbad" när det gäller att hela tiden fota/filma och lägga upp på div sociala medier

Till en början upplevde jag det som grymt stressande att inte kunna "checka in" eller kolla av FB, att inte kunna ta ett kort och dela vidare mm men i takt med att "avgiftningen" pågått så tycker jag numera att det är rätt skönt att bara använda mobilen till att just ringa och någon gång då och då skicka ett sms och istället vara närvarande i det som sker här och nu på ett helt annat sätt



 

 

Men visst har jag fortfarande en kamera till hands mest hela tiden men även det "dokumenterandet" har ändrat karaktär

Jag får t.o.m påminna mig om att ta några foton ibland och jag hoppas verkligen att jag kommer att fortsätta befinna  mig på den här nivån även i framtiden

Under gårdagens Luciatåg kunde jag inte låta bli att tycka att det var lite tragiskt att så många valde att uppleva Luciatåget genom kameralinsen/mobilen medans dom ivrigt filmade och knäppte

Men, folk gör givetvis som dom vill det här är bara min högst personliga reflektion över blixtar och blinkade telefoner som tillsammans med levande ljus lyste upp en i övrigt nersläckt kyrka

På torsdag är det Luciafirande i skolan och Linn ska för tredje gången i år plocka fram sin renutstyrsel och sjunga Luciasånger för glatta livet och med handen på hjärtat, visst kommer jag att ta ett kort eller två

Men mer än så blir det inte, jag tänker fortsätta njuta och uppleva det som händer i nuet istället för genom min kameralins så mycket det bara går

Läsglasögon...

... är en bra uppfinning

 

 

Under några år på det glada 80talet var vi ett gäng tjejer som träffades och åkte på diverse Gyllene Tider relaterade resor både konserter och camping/turistande i Halmstad med omnejd

Sen splittrades Gyllene Tider och  livet kom emellan för vår del

 Men igår, efter tjugotre år och en stor portion vuxenliv med allt vad äktenskap, skilsmässor, barn, jobb heter så var det dags för fyra av oss att träffas

Det var som om tiden stått stilla...

 

 

... ja i alla fall ända fram tills vi landade på Texas Long Horn för lite lunch

Vi blev placerade i ett hörn med väldigt dunkel belysning och fick varsin meny i handen och då inträffade det roliga

Plötsligt började vi leta ljuskällor, höll menyerna på långt avstånd, kisade med ögonen och gjorde vårt bästa för att kunna klura ut vad som fanns på menyn

För givetvis hade ingen av oss läsglasögonen med

Efter en stund lyckades jag hitta en svag ljuskälla och perfekt vinkel och kunde i alla fall uttyda "California burger" vilket lät helt ok

Där och då bestämde jag mig för att nästa gång jag är på ÖB eller nåt annat bra ställe ska jag investera i ett gäng läsbrillor och placera på bra ställen dvs jackfickan, väskan osv. för nu börjar det bli lite jobbigt att gissa sig till vad det står på menyer,  innehållsförteckningar osv.



Nostalgi...

... pyssel

 

 

När jag växte upp hade vi inte så många "inför jultraditioner"

Mamma putsade fönstrena och ställde fram ljusstakarna dagen innan första advent men man fick absolut inte tända dom förns på morgonen den första advent

Dagen innan julafton städade mamma, plockade fram julpyntet och sent på kvällen klädde vi julgranen tillsammans men i övrigt var det inte mycke till julförberedelser

Men vi hade en liten tradition, vi gjorde smällkarameller tillsammans med pappa

 

 

Jag minns dessa tillfällen med ett litet leende och en värme i hjärtat

Jag minns också att det var ett big no no att tjuvsmaka på godiset som skulle vara i smällkaramellerna

Häromdagen passade Linn och jag på att vika lite smällkarameller och jag måste erkänna att jag kände mig lite busig när vi provsmakade kolorna

För givetvis provsmakade vi inte bara en kola utan en av varje smak

Det är liksom lite det som är tjusningen när man är vuxen, att få bestämma själv och busa till det precis när man vill

 

 





I dag var det...

... nödvändigt med terapibakning

 

 

Efter en natt med minst sagt bristfällig sömn pga av värk kändes det sådär lagom muntert när klockan ringde "dags att gå upp"

Det börjar ju bli en vana att nattsömnen störs av värken och jag brukar kunna parera smärtan rätt bra men i natt kändes det extra jobbigt eftersom det inte bara var Herr vänster som protesterade, även Herr Höger Axel knorrade lite och det är väl kanske inte riktigt vad jag behöver just nu så jag håller tummarna för att det var en högst sporadiskt liten protest

 

 

Förutom störd nattsömn så har jag känt mig lite "låg" dom sista dagarna

Jag börjar så smått ruttna på att ha ont, att gå hemma och inte kunna/orka göra det jag vill och att sjukskrivningen dessutom sätter spår i plånboken höjer ju inte humöret direkt när det finns några "skulle vilja" som snällt får vänta

Nu är inte jag något större fan av självömkan så när jag kom hem efter att ha lämnat Linn i skolan och på hemvägen passat på att gå spåret tillsammans med Picasso kände jag att det var dags för lite terapi för att göra mig av med trista tankar och bättre terapi än bakning finns ju inte

Jo kanske förresten, stickning får nog dela första platsen med bakningen

 

 

Eftersom jag i ett svagt ögonblick lovat Linn att vi skulle testbaka pepparkakor inför årets pepparkakshus ( som inte kommer att bli något hus ) så fick det bli något snabbt och enkelt såhär på tidiga fm

Jag smakade Snickerskaka på Hundfiket tidigare i höstas och har sen dess varit lite småsugen på att baka dessa själv och något enklare får man nästan leta efter

Rör ihop, platta ut, smält choklad och vips är man färdigt och slutresultatet är om än lite sött så ändock försvinnande gott

 

 







Nöden är ...

... uppfinningarnas moder

 

 

Trots att vi letat igenom sex av de tio ( min man påstår att det är elva ) flyttkartongerna med jul/adventspynt så är Linns paketkalender ännu på villovägar

Linn saknar sin kalender och vore det inte för makens muttrande om tungt, axel och handoperation så skulle jag ha struntat i att han kommer hem sent om kvällarna den här veckan och därmed inte kan vara behjälplig vid letandet och helt på egen hand fortsatt min envisa jakt på den försvunna kalendern men hur otroligt det än låter så lyssnar jag för en gångs skull på min käre make eller kanske rättare sagt - jag lyssnar på min protesterande kropp

 

 

 

 

Men samtidigt har jag tyckt lite synd om Linn som inte riktigt tycker att det är samma sak att välja ett paket ur en påse som att se alla paket upphängda

Det hör liksom till att sitta och titta på paketen, klämma lite, känna och bestämma sig för vilket paket som står näst på tur att väljas och sakta se hur paketen försvinner i takt med att julafton närmar sig

Så jag har verkligen slitits mellan att lyssna på min kropp och att göra Linn glad

Men så fick jag en liten snilleblixt och bestämde mig för en liten provisorisk lösning i väntan på att vi fortsätter våran kalenderjakt

Ett trappräcke och lite röda paketsnören senare så var allt på plats

 

 

 

 

Nu håller jag tummarna för att Linn uppskattar min lilla lösning på det hela