Att få tråna...

... och längta är aldrig fel

 

 

I slutet av april fick Linn syn på en jacka hon blev väldigt förtjust i

Efter att ha tittat och känt på den en liten stund provade hon den slutligen och sen var hon såld

Dom allra flesta tror att Linn får allt hon pekar på och lite till men den här gången blev inte jackan

Linns  utan vi bestämde oss för att vänta lite med inköpet och sen dess har Linn längtat, väntat och trånat och i princip dagligen pratat om jackan och undrat när vi skulle köpa den

 

 

I fredags åkte vi in till Sthlm av en helt annan anledning, vi skulle till Gröna Lund och lyssna på Stiftelsen och varken Linn eller jag hade inköp av jackan i tankarna men Paul hade en annan plan

Så efter den obligatoriska glassen på Monti tog han med oss till NK och lyckoglittret i Linns ögon när det gick upp för henne att det var jackinköp på gång var helt oslagbar

Det var en sprudlande glad Linn som bar fram jackan till kassan och en ännu gladare Linn som sen bar kassen ut ur affären

 

 

 

Jackan åka av och på lite nu och då under kvällen och när vi slutligen kom hem framåt midnatt var Linn mycket noga med att hänga upp jackan snyggt innan hon gick och la sig och det första hon gjorde på lördagsmorgonen var att hänga ut jackan på vädring

Helgen bjöd på strålande sol som till Linns stora förtret mer lockade till linne & shorts än att ha jacka på sig men nu under eftermiddagen har solen & värmen fått ge med sig för lite svalare vindar och Linn konstaterade lyckligt

 

- I morgon kanske jag äntligen kan använda min nya jacka igen  !

 

 

 





Begåvningsreserven har...

... söndagsträff på sjukrådgivningen

 

 

I morse bestämde jag mig för att ringa sjukvårdsrådgivningen, mest bara för att stilla makens oro men också för att "bolla" lite med någon kunnig och inte bara googla på nätet

Berättade om mina symptom dvs att jag under de senaste dagarna inte blir kissnödig, att de få gånger jag besöker toaletten så är det typ bara droppvis som kommer, att främst min höger fot/ben svullnat och att det liksom "sticker och drar" i benet, att jag har ett lätt illamående och en lätt yrsel som hela tiden ligger på lur och att jag två dagar i rad tagit vätskedrivande och efter detta - äntligen - kunnat kissa samt gått ner 1.7 kg respektive 2.1 kg vilket jag tolkar som att kroppen av någon anledning samlat på sig vätska och därmed kände jag att det kanske inte står riktigt till i systemet och givetvis berättade jag för sköterskan även om min operation och  att jag sen dess äter citodon var sjätte timme pga av värken

 

 

 

 

 

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig av samtalet men det första sköterskan säger är

 

- Det beror i alla fall inte på citodonet om du skulle tro det, inte för att jag har bipacksedeln framför mig men citodon ger inga såna biverkning

 

- Jag har läst bipacksedeln och i sällsynta fall kan citodon ge njurskador...

 

- Jaha... sällsynta fall ja, det är mycket ovanligt och inget man behöver oroa sig över...  men varför äter du citiodon ? Det går ju lika bra med Alvedon prova det istället och tänk på att det har varit varmt, man behöver dricka mycket mer än i vanliga fall...

 

 

Nähe, har det varit varmt ?

Behöver man dricka mer än vanligt oh my god det hade jag missat, eller inte

Visst har det varit varmt men det är ju inte så att jag tillbringat dagarna i full action ute i solen och svettats järnet, snarare tvärtom

Det har varit mer sitta i skuggan och lösa korsord, tagit det väldigt lugnt  och jo, jag har druckit lite mer än vanligt med tanke på just värmen men problemet är ju att jag inte har kissat ut något av detta på "naturlig väg"

Ja, varför äter jag citodon ?

Kanske för att jag haft så in i hel*ete ont att Alvedon och liknande varit som en piss i universum för det är ju inte så att jag är någon storknaprare av starka värktabletter

Jag menar det är ju mer än en gång under dessa månader som min läkare erbjudit mig starkare tabletter men jag vänligt men bestämt sagt nej och provat andra vägar istället

 

 

 

 

Med facit i handen så hade jag kunnat vara utan samtalet till sjukvårdsrådgivningen eftersom hon överhuvudtaget inte lyssnade på vad jag sa vilket blev uppenbart ju längre vi pratade

 

- Så länge man kissar tre till fyra gånger per dygn är det normalt

 

- Ja men det är just det jag inte gör, jag känner mig inte kissnödig överhuvudtaget och när jag ändå försöker så kommer ingenting

 

- Drick mer, du dricker för lite helt enkelt

 

- Hur mycket ska jag dricka ? Jag skulle tro att jag druckit runt 1.5 till 2 liter om dygnet

 

- Det är varmt man måste dricka mycket och så länge man kissar tre till fyra gånger per dygn är det ingen fara

 

- Ja det är ju det där med tre till fyra gånger om dygnet som är problemet...

 

- Men det beror inte på citodonet men är du orolig kan du ju ta Alvedon istället och känner du likadant i morgon kan det vara bra att kontakta vårdcentralen

 

Bra, då vet jag

 

 

 

 

Har du följande symptom

 

*Inte känna dig kissnödig under flera dygn - trots ökat vätskeintag

* Att efter vätskedrivande "kissa av sig" 1.7 respektive 2.1 kg

*Att vara yr och må lite illa

* Att ha svullna fötter o ben

*Att urinen  - när den väl kommer - "skummar"

 

I ett sån läge behöver du inte oroa dig ett dyft, det beror helt enkelt bara på värmen och allt du behöver göra är att dricka mer

Dom där sällsynt biverkningarna är just så sällsynta att man överhuvudtaget inte behöver bry sig om dom ...



 

 

 



Det är alltid...

... på kunden det beror

 

 

Ja lite av den känslan fick jag idag när jag högst motvilligt klev in på Apoteket i Rimbo

Apoteket där är en plats jag i möjligaste mån försöker undvika men idag var det ett "måste" läge

- kändes onödigt att åka omvägen via Norrtälje hem och att vänta tills jag kom in till Sthlm sen eftermiddag kändes inte som ett alternativ när jag hade tusen nålar och sjutton hammare som bankade inuti min axel och bara snabbt ville hämta ut mina värktabletter för att återkomma till en hyfsad normal tillvaro igen

 

Kände mig lite förhoppningsfull när jag klev in på det svala Apoteket och noterade att det stod personal bakom alla tre kassor, en kund som precis blev expedierad och en som väntade på sin tur

Fick även ett litet leende på läpparna när jag tryckte fram min nummerlapp och såg anslaget ovanför apparaten

En liten uppmaning från personalen att vi kunder skulle ha legitimationen framplockad, en lista över de mediciner som skulle hämtas ut och slutligen en uppmaning om att avsluta pågående mobilsamtal innan man kom fram till kassan

- allt för att det hela ska gå snabbare och smidigare

 

 

I och för sig så tycker jag ju att det är fullkomligt självklart att man förbereder sig under tiden man väntar dvs man ser till att ha legitimationen i beredskap, man har koll på vilka mediciner man ska hämta ut och alldeles självklart så avslutar man pågående samtal innan man kommer fram till kassan och det gäller i vilken affär man än befinner sig i

-  det är så otroligt respektlöst att prata i telefonen under tiden man blir expedierad

Men...

 

 

... Apoteket i Rimbo är inte direkt kända för att vara snabba därför blir det liksom lite halvfånigt när man ber kunderna vara förberedda för att raska på det hela

Innan man sätter upp ett anslag med uppmaning till kunderna kanske man som personal borde rannsaka sig själva lite grann och möjligen kanske börja fundera över sina egna rutiner för jag är övertygad om att det stora problemet inte ligger hos kunderna i det här fallet och det måste mitt besök idag vara ett lysande exempel på

 

 

Scenario:

 

3 personal bakom kassorna av dessa  tre är det en som expedierar en kund, en av dom står med en sladd i handen eller rättare sagt hon står med sladden i handen, knappar lite på datorn, går iväg, kommer tillbaka - fortfarande med sladden i handen - knappar lite till på datorn, öppnar en låda, går iväg, knappar lite till på datorn osv och fortfarande med en sladd i handen

Den tredje står och stirrar in i sin dataskärm, knappar lite förstrött då och då

Under tiden som detta sker så är vi två kunder som väntar på hjälp

Nu ska jag väl egentligen inte döma eftersom jag inte vet varför den ena ägnade dryga halvtimmen åt att gå runt med en sladd och den andra lika lång tid åt att stirra på skärmen men faktum kvarstår

- vi var två som väntade på hjälp

Förutom att man verkar se långsamhet som en merit när det ska anställas folk till  Apoteket i Rimbo så verkar även "skvallerkompetens" vara ett starkt och avgörande kort tillsammans med en förkärlek till att prata högt

För förutom att diskutera kundens olika mediciner så passade även personal nr 1 och kunden på att prata om väder, vind, gemensamma bekanta och kundens katt detta med höga röster så att ingen annan skulle undgå att höra vd som hänt Fru Pettersson, att Larssons fått ytterligare ett barnbarn och att katten gått ner i vikt

 

 

Jag vet eller snarare av vad jag noterat vid mina besök där så är det  många pensionärer ( som kanske sitter ensamma större delen av dagen ) som besöker Apoteket och visst är det behjärtansvärt att man tar sig tid för socialkontakt med allt vad det innebär när man bor på en liten ort  men man får liksom inte glömma bort att resterande kunder kanske inte tycker att Apoteket och väntetiden där är just vad man vill ägna sig åt

Så om man som personal känner denna nog så behjärtansvärda socialainsats är av stor vikt så kanske man skulle ordna två kösystem

Ett för medicinutlämning med socialkontakt och ett kösystem för oss som bara vill ha vår medicin så fort som möjligt och sen komma därifrån

 

 

Fredagens Apoteksbesök tog trettiofem minuter för mig, det tog med andra ord dryga halvtimmen innan personal 2 och 3 lyfte blicken och upptäckte att det fanns kunder som stod på tur och därmed la undan sladden och tryckte fram nästa nummer

Trettiofem minuter!

Detta är dock med Rimbo Apotekets mått mätt rätt kort tid, uppåt en timme är ingen ovanlighet alls och det här är på intet sätt något nytt utan det har varit så ända sen vi flyttade hit till Roslagen 1994

I Rimbo finns ett Apotek, inne i Norrtälje finns det fem Apotek och på dessa fem Apotek har jag aldrig eller rättare sagt mycket sällan behövt vänta mer än i ett par minuter, även om det varit mycket folk som köat och jag ibland varit nära att vända i dörren just därför så det är en liten gåta för mig att det ska behöva ta sån sagolik lång tid just i Rimbo

Eller kan det kanske vara så enkelt att personalen lever i tron att det är pga av oss kunder som  det går så förtvivlat långsamt, att dom liksom inte insett att det är hos dom problemet ligger och därmed fortsätter problemet år efter år

Det är nästan så att jag blir lite sugen på att knåpa ihop en liten lapp till personalen i stil med den dom skrivit till oss kunder...

 









 



 

Det finns visst...

... bara två lägen

 

 

Nu överdriver jag lite men ibland känns det som om Linn har två lägen "On & Off"

I går laddade vi för en helkväll i stallet, först ut var torsdagslektion på Monia

Den här gången en hopplektion på banan och det gick verkligen kanonbra för ekipaget

 

 

 

 

Linn har nu släppt all rädsla som fanns inför hoppningen och dessutom börjat få kläm på hur hon ska följa med i hoppet och Monia som gillar tydliga signaler bjöd till riktigt när hon kände att Linn hade koll och tydligt visade vad hon ville att Monia skulle göra

Så efter en kanonlektion tillsammans med Monia var Linn laddad och taggad till max inför nästa uppgift - hoppträning med Prinsessan

 

 

Tja, vad ska man säga om den stunden på banan ?

För Linn skulle jag kunna använda mig av två ord

- övertaggad och okontrollerad

Angående Prinsessan så räcker det nog med pigg och icke samarbetsvillig

 

 

 



 

 

Linn hade bestämt sig för att hon och Prinsessan skulle hoppa och då spelade det liksom ingen roll att Prinsessan inte var direkt samarbetsvillig utan mest inställd på fart och fläkt

Och fart blev det, stundtals kändes det som om jag helst ville blunda för att slippa se katastrofen som lurade bakom hörnet

Linn ville rida fort och hoppa, Prinsessan ville bara springa fort och helst i sitt eget spår och att få dessa två viljor att samarbeta är och kommer alltid att vara ett mission impossible

 

 

Jag försökte komma med goda råd, Ida försökte komma med goda råd, Ullis försökte komma med goda råd, Sofi försökte komma med goda råd

Ja alla där på banan försökte nå fram till Linn för att hjälpa henne med Prinsessan och få till en bra hoppning men Linn hade proppat öronen fulla med sand och självförtroende boostat sig utan dess like och var inte kontaktbar på något sätt

Till slut lyckades vi nå fram till Linn, dom gjorde ett bra kontrollerat avslut och gav sig sen ut på lilla skrittrundan tillsammans med Alva & Hugo

 

 

Själv fattade jag nog inte riktigt vad som hände

Vart tog min lilla fega hoppråtta vägen ?

Vart gömmer sig den där Linn som tyckte att 30 cm var skyhögt och att hoppa grinden eller en oxer i var liksom inte att tänka på

Visst är det skönt att Linn kommit över hopprädslan, att hon tycker att det är roligt att hoppa och att både grinden och en oxer på 40 cm är något man absolut måste testa och det helst i full galopp

Men det får ju liksom inte gå överstyr som det gjorde den här gången, ridningen får absolut inte bli dumdristig och ogenomtänkt

 

 

Efter ridningen blev det mys &  fika i kvällssolen bakom stallet och i bilen hem pratade vi igenom vad som egentligen hände där på ridbanan och trots att Linn bara är åtta år så är hon en väldigt klok och förnuftig tjej så nu har vi lagt upp en liten plan över hur vi ska få det här med hoppningen och ridningen  att bli så bra som möjligt både för Linn och Prinsessan





 

 

 

 



Jag är tydligen en...

... fara för mig själv

 

 

Nej, det är inte så att jag utsatt mig för akut fara eller ägnat morgonen åt självskadebeteendet

Snarare tvärtom, jag har inlett dagen på lugnast möjliga vis genom att sitta och halvslöa framför morgonTvn utan att egentligen ägna något större intresse åt det som sades där utan min koncentration var snarare riktad mot det korsord jag höll på att lösa men så plötsligt hajjade jag till och började lyssna och insåg att jag måste vara otroligt naiv och lätt korkad eftersom jag aldrig någonsin vare sig sett eller upplevt skorstenar, midsommarstänger eller andra "uppskjutande" byggnader som fallossymboler och rena hyllningar till männen eller snarare hyllningar till det manliga könsorganet och att det därmed inte är så konstigt att tjejer känner sig utnyttjade när det kommer till sex eftersom allt bara handlar om mannens tillfredställelse och än en gång kunde jag konstatera att jag nog måste vara lite naivt korkad eller haft en extrem tur eftersom jag aldrig tänk den tanken utan sett sex som något för bådas skull

 

 

 

 

Samtalet gled sen vidare in på att hemmet var den absolut farligaste platsen för en kvinna att vistas på eftersom det är just i hemmet allt oavlönat arbete såsom städning, tvätt och disk förekommer

Oavlönat arbete ?

Ja om man väljer att se tvätt, städ, disk mm som arbete så visst fanken är det ett oavlönat arbete precis som gräsklippning, renovering, målning av hus, däckbyte, promenader med hunden, lek med barnen  osv i all oändlighet dvs allt du gör

- vare sig du är man eller kvinna -  för att få vardagen att fungera är oavlönat arbete om man väljer att se det på det sättet och jag kan inte låta bli att bli lite provocerad

På vilket sätt är jag en fara för mig själv för att jag har valt att arbeta deltid för att hinna både vara med Linn  och ( för det mesta ) ta hand om tvätt, disk och städ och på så sätt se till att den tid vi har ledigt tillsammans kan ägnas åt att just vara tillsammans utan en massa måsten och borden

För rent krasst, om vi inte hade den här lösningen så skulle jag definitivt utgöra en fara för mig själv och med största sannolikhet inte "hålla" hela vägen in  i mål dvs fram till pensioneringen

Ibland blir jag trött på den enkelspåriga debatten

 

 

 

 

Jämställdhet och samhällsansvar i all ära men i just det här fallet väljer jag att vara väldigt egoistisk och att  sätta mitt eget och familjens bästa före allt annat och jag säger som jag gjort så många gånger förr

- Jag tror att det allra viktigaste jag kan föra vidare till mina barn är att tro på sig själva, att stå upp för sin magkänsla och göra det dom mår bra av

För mig känns just de detaljerna betydligt viktigare än att tvinga på Linn kläder från "killavdelningen"  eller att istället för Monster High dockor och hästar köpa traktorer/bilar och uppmana henne att byta ridningen mot en mer  "manlig" sport

För på något vis så är jag övertygad om att  både Linn eller Anna inte kommer att se/ser midsommarstången, Kaknästornet eller något annat uppstickande som en hyllning till det manliga könsorganet utan helt enkelt ta det för vad det är och jag är övertygad om att Joakim inte ser kvinnor som slavar vars främsta uppgift är att behaga mannen och om hon befinner sig mer än fem meter från spisen så är hon på rymmen

För trots att deras mamma tydligen är  naivt korkad och en fara för både sig själv och förmodligen då även för sina barn så tror jag att jag lyckats med att ge dom bra grundvärderingar och att dom med en självklarhet anser att vi alla är lika mycket värda

- vare sig vi är kvinnor eller män



 



Tre positiva...

... om dagen

 

 

På Facebook förekommer just nu en populär "utmaning" där man uppmanas att skriva tre positiva saker om dagen i sju dagar och att även utmana två vänner per dag att göra detsamma

Jag som är lite smått allergisk mot alla såna där utmaningar i allmänhet och "kedjebrevsliknandefasoner" i synnerhet klarade till min stora lycka mig rätt länge innan jag till slut blev utmanad

Jag erkänner att jag först tänkte sk*ta i utmaningen och låtsas som ingenting men sen började jag fundera och kom på mig själv med att jag tyckt att det varit rätt trevligt och underhållande att läsa mina vänners "Tre positiva" så jag antog utmaningen till hälften

Dvs jag har i fyra dagar skrivit tre positiva saker varje dag men jag valde att avstå från att utmana någon namngiven utan uppmanade istället de som kände sig hågade att hänga på

 

 

En dag som den här då det mesta känts allt annat än positivt är det lätt att man saggar ner sig i neggoträsket och bara ser allt svart, svart, svart men om man bara anstränger sig lite, lite så är det ganska lätt att hitta små guldkorn i vardagen

Det är inte alltid det behöver vara storslagna fyrverkerier utan det kan vara små små saker som bara finns där utan att man egentligen lägger märke till dom och det är nog ganska bra att lära sig att se dessa små guldkorn annars är det lätt att fastna och låta det negativa slå rot och gro

 

 

 

 

Så nu ikväll väljer jag att gå till sängs med ett leende på läpparna och en djup förhoppning om att morgondagen bara kan bli bättre





Det är en himla tur...

.. att jag har en solstråle i mitt liv

 

 

Vissa dagar är jobbigare än andra och somliga dagar har en benägenhet att bara ladda en massa skit på hög bara för att verkligen ta ner en på jorden och just idag har det varit en sån dag

Nu är det snart en vecka sen jag gjorde operationen i axeln och även om värken gått att hålla hyfsat i schack med hjälp av värktabletter så sa det idag bara *kabong* och trots att jag följt mitt "citodonschema" på minuten så har jag haft ont hela dagen och värken har liksom spridit ut sig så nu är det inte bara axeln som gör ont utan även nacken, skulderbladet...

 

 

 

 

... dessutom börjar jag misstänka att jag dragit på mig en uvi eller nåt för vid närmare eftertanke så har det där med "kisseriet" inte funkat riktigt som det ska efter operationen och den där allmäna olustkänslan i kroppen, lätta illamåendet och "huggen" i nedre delen av magen kanske inte alls beror på värken efter operationen utan just en av alla dessa smygande uvi:er som jag har en förmåga att dra på mig

 

 

 

Och som pricken över i:et så har Picasso inte mått bra idag

Hon spelade fotboll med sig själv igår och vid två tillfällen såg jag henne göra riktigt rejäla vurpor över bollen men just då tänkte jag inte så mycket mer på det men idag har lillfisen mest legat och sovit och inte alls varit pigg på att röra sig

Är hon inte bättre i morgon väntar helt klart ett besök hos veterinären

 

 



 

 

Det är såna här dagar jag helst av allt egentligen bara vill dra täcket över huvudet och sova bort och jag var väl inte den allra piggaste mamman som dök upp på fritids strax efter tre men efter bara några minuter tillsammans med en Linn som ivrigt berättade om dagens utflykt med klassen och sen lika sprudlande pratade på om allt och ingenting så började mitt humör kännas lite bättre

 

 

Lusten att åka till stallet var lika med noll men Prinsessan behövde bli ompysslad och Linn hade bestämt att hon skulle rida ut med Ida och Alva så det var bara att bita ihop och köra det klassiska *Le och vinka*

Men det där underligt det där med stallet, även om man mår skit och är hur trött som helst när man kommer dit så dröjer det bara några minuter så börjar dessa negativa känslor så sakteliga ersättas av leenden, fniss och varma positiva  känslor

 

 

För när allt kommer omkring, vem orkar låta en värkande axel och annat negativt styra tillvaron och humöret när man har lyckan att få dela vardagen med en åttaåring som fullkomligt sprudlar av lycka

En åttaåring som kryper intill en i TVsoffan och viskar

 

- Mamma jag älskar dig.... och pappa... och Prinsessan... och Picasso... Jag är så lycklig





Nu ska jag...

... skita i det blå skåpet

 

 

Häromdagen delades den här krönikan  http://www.aftonbladet.se/wendela/kronikorer/asaerlandson/article18894933.ab?fb_action_ids=10152385513193972&fb_action_types=og.recommends&fb_source=aggregation&fb_aggregation_id=288381481237582

 

flitigt bland många av mina kvinnliga FBvänner och givetvis med utropen "Ja precis så är det" "Äntligen någon som förstår" osv

Själv läste jag krönikan både en, två ja flera gånger och undrade vad det var jag hade missat men så slog det mig att jag inte hade missat något utan jag tillhör ju den där lilla kategorin som inte köpt "Hylla alla småbarnsföräldrar konceptet" rakt av, jag har heller aldrig vare sig känt igen mig eller förstått mig på när småbarnsföräldrar gång efter gång suckar över kaoset det innebär att vara just småbarnsförälder dvs att man aldrig hinner duscha, äta, ta en kaffe än mindre vara vuxen ens en minut om dagen eftersom barnet så totalt vänt upp och ner på livet och förvandlat allt till kaos

 

 

Krönikören skriver att om hon vore arbetsgivare skulle hon anställa alla småbarnsmorsor på stört eftersom inga sliter hårdare än just småbarnsmorsor

Dvs småbarnsmorsor när dom väl är på jobbet och inte är hemma och vabbar med sina småbarn

Missförstå mig rätt men förlåt om jag småler en smula men jag känner inte riktigt igen den beskrivningen heller lika lite som jag känner igen mig i resten av krönikan där det beskrivs hur man vandrar runt i en timme på lunchen i jakt på bästa maten, det "riktiga kaffet" eller smiter iväg till frissan/Åhlens/yogan  under arbetstid

På min arbetsplats är vi glada över om vi överhuvudtaget hinner ta vår lunch och då spelar det liksom ingen roll om vi är småbarnsmorsor, tonåringar, medelålders herrar & damer eller en och annan mormor som sakteliga närmar sig pensionen

- alla jobbar vi lika hårt och sliter som f*n för att hinna med våra arbetsuppgifter och både kunna ta vår lagstadgade lunch och gå hem i tid

Att smita iväg från jobbet till frissan, affären, yoga eller vad det nu skulle kunna vara är något vi inte ens drömmer om, sånt sköter man väl på sin fritid vare sig man är småbarnsmorsa eller ej ?

 

 

Hur man kan se det som en merit att en småbarnsmamma för tredje morgonen i rad glider in lite sent och ursäktar sig med att det varit en stressig morgon och tjafsig dagislämning är för mig en gåta

Vari ligger meriten att morgon efter morgon utsätta både sig själv men kanske framför allt barnet för en stressig morgon?

All heder åt de föräldrar som stannar upp, rannsakar sig själva, slutar skylla på stress och istället styr upp sig själva och planerar så att mornarna blir lugna och stressfria så att man kan komma till jobbet i tid utan något vilt i blicken

Varför skylla på att man är småbarnsförälder när det hela handlar om att man inte hittat verktygen för  att få kontroll på tillvaron ?

 

 

 

 

Visst, småbarnsföräldrar med all den erfarenhet man inskaffar sig under åren som förälder är en tillgång på arbetsplatsen

- precis som alla andra

För handen på hjärtat, vilket företag skulle klara sig med enbart ensamstående mammor anställda ?

Vad händer den dagen då vinterkräksjukan går hand i hand med vattkopporna och säsongens fjärde omgång influensa ?

Den dagen är det nog rätt skönt att även ha den där  medleålderssingeln utan barn anställd som utan att blinka jobbar lite längre för att täcka upp för vabbande Ulla

 

 

 

I min bekantskapskrets har jag några småbarnsmorsor jag inte skulle tveka en sekund över att anställa om jag vore arbetsgivare

Mammor eller rättare sagt kvinnor som dagligen gör ett hästjobb med sina barn, som fixar och trixar med det mesta och trots bebisar som ska ammas, vaknätter, storasyskon som ska lämnas på förskolan eller är sjuka, trotsåldrar mm ändå lyckas både hinna duscha, servera både sig själva och barnen mat, hinna med både en och två koppar kaffe, fixa i hemmet, pyssla i trädgården, ja t.o.m hinna med lite  egentid  mm och detta utan att en endast gång ens höja på ögonbrynet, gnälla, beklaga sig  eller vara i närheten av den kaos och stress som många andra beskriver småbarnsåren som

Dessa mammor skulle jag som sagt inte tveka att anställa men mammorna som beskrivs i krönikan skulle jag nog helst slippa på min arbetsplats...

 

 

 

 

 

 



 



Den där...

...kärleken

 

Den där som man ibland funderar över hur den har utvecklats, åt vilket håll den gått eller som man helt enkelt bara tar för givet att den finns där

Man ser kärleken som en så naturlig del av vardagen att man egentligen inte reflekterar så mycket över den men så plötsligt känner man den

Den bara finns där som en varm känsla, en handling utan ord och man vet att kärleken finns där och att den just där och då precis så stark som den bara kan

För min del var det en varm hand i min, en blick - kärlek när jag behövde det som bäst

 



Lång väntan...

... äntligen över

 

 

Nästan på dagen nio månader efter att jag första gången kände värken i axeln blev operationen äntligen av

När jag klev in på dagoperationsavd i torsdag så kände jag mig förhållandevis lugn, sköterskan som  tog emot talade om att dom låg lite efter i planeringen så det skulle dröja lite innan det blev min tur

Jag slog mig ner i väntrummet, bläddrade lite förstrött i några skvallertidningar, kikade lite på tv och efter en timme kom narkossköterskan och började prata med mig

En bit in i samtalet säger hon

 

- ... och efter det så söver vi dig

 

- Söver ? Men skulle inte operationen göras under lokalbedövning

 

- Nej, vi kommer att söva dig...

 

Iofs spelade det inte så stor roll, nästan lite skönt att inte ha behövt fundera och tänka på den detaljen innan operationen

Vid två tiden började det bli dags för mig att göra mig iordning, sätta på sig en sån där snygg sjukhusskjorta och operationsstrumor , bli flyttad till en "brits", få en nål, lite lugnande och värktabletter och läkaren kom förbi och småpratade lite om vad han skulle göra och sen var det bara in på operationssalen och...

 

 

... när jag sen vaknade var det med en otrolig värk i axeln men efter två doser morfin började det kännas rätt okey

När jag hade piggnat till lite kom läkaren förbi och berättade att det sett "joxigare" och mer inflamerat ut än förväntat så han hade varit tvungen att ta lite av nyckelbenet också

Det var inte utan att jag log lite inombords, smärta sysn inte utanpå och ibland händer det att folk tror att man fejkar och just här kändes det rätt skönt att få svart på vitt at jag inte fejkat, att operationen verkligen var behövlig

 

Nu två dagar senare är citodon min bästa vän och värken min ovän  men jag lever i tron och förvissningen att det hela är övergående, att jag är i slutet på tunneln nu , att jag förhoppningsvis ska kunna lägga den här tiden bakom mig och återgå till ett mer normalt liv igen där värken inte hela tiden ligger som ett svart täcke över vardagen

 



Med beröm...

... väl godkänt

 

 

I söndags inleddes tävlingssäsongen i  http://klubbenshetland.se/   med första delomgången av Sommarcupen

I år tävlar Linn i "Äldre barn" dvs barn födda 05 och tidigare så från att ha tillhört de äldsta i gruppen yngre barn är hon nu yngst med allt vad det innebär

Är man bara åtta år och tävlar mot de som är ända upp till 15år kan det vara nog så tufft och vi hade pratat mycket om just det här med att vara yngst och allt vad det innebär men jag tror inte Linn riktigt insett vidden av det hela förns vi var där på tävlingsplatsen

Det är stor skillnad på att vara 8år och att vara 11-12, det hinner hända mycket med utvecklingen under  två-tre år

 

 

 

Dagen inleddes med debut i körklassen och även om Dumle älskar att spännas framför vagnen så är det en helt annan sak att köra Dumle på hemmaplan jämfört med på en tävlingsplats med massor av nya intryck så Dumle var på lite "bushumör" och satte sin lilla kusk på prov

Ett prov som hon lyckades alldeles galant med

Linn valde att köra på säkerhet och att ta det lugnt och av sex startande lyckades Linn och Dumle ta sig till en fjärde plats

- endast 3 ynka sekunder från en placering

En sån debut kan inte annat än att räknas som ett stort MVG

 

 

I den ridna precisionen fick Linn slita hårt med Dumle men tillsammans med Monia lyckades Linn knipa en 2:a placering efter en väldigt fin ritt i ett härligt tempo

 

Efter den inledningen var det dags för hoppklasserna, klasser som Linn förmodligen såhär i efterhand helst hade velat slippa

Dumle var inte alls på humör så redan innan hoppklasserna startade bestämde sig Linn för att stryka sig i en av klasserna med honom och nöja sig med att bara starta i Klass 5B dvs 10cm

Ett klokt val, med tanke på att Dumle  hade laddat med sirap i hovarna och därmed gav Linn en tuff match
Hon fick kämpa som en liten gnu med att få honom runt banan

Runt banan kom dom men tiden var inte mycke att hurra för och var definitivt inte en tid som räckte till en placering

Inför Klass 5E tillsammans med Monia var Linn taggad till tänderna, så taggad att hon glömde bort att Monia är en känslig dam som kräver en stadig och trygg hand

Monia hoppade fint, stundtals som om hindren vore 50cm istället för 30cm men  tvekade lite inför ett av hindrena och tiden räckte inte till någon placering och efter den klassen kom en besvikelse som hette duga för Linn

 

Det var inte helt enkelt att få Linn att tagga om för de avslutande agilitygrenarna men efter en del pepping torkade hon tårarna och laddade om

I den ridna agility var det sju starter och Linn & Monia red en otroligt fin runda och knep 4:e placeringen och tillsammans med Dume hamnade hon på femte plats och plötsligt kändes allt så mycke bättre igen

Den avslutande klassen handleragilityn var dagens största klass med 16 startande och där lyckades Linn & Dumle kamma hem en 8:e placering och tillsammans med hennes gamla vapendragare Sillen kom hon på tolfte plats

 

 

 

 

Så när vi summerade dagen och pratade om den kände sig Linn mer än nöjd

I handleragilityn är Linn, Dumle & Sillen en kanontrio som har ett fint samspel och gör väldigt fina rundor tillsammans men  självklart blir det extra tufft när man förutom att man är yngst av alla även är sådär en 10-30cm kortare än alla andra och det gäller att ta sig runt på banan på tid

Små detaljer som en besviken åttaåring till en början inte riktigt ser men som efter en stunds eftertanke mycket klokt konstaterar att även om det är roligt att få blågula rosetter och samla placeringspoäng så är ju ändå det allra viktigaste att ha roligt tillsammans och roligt hade Linn och hon är otroligt stolt över sina placeringar tillsammans med Monia, speciellt den i den ridna agilityn eftersom dom aldrig provat på agility tillsammans tidigare

 



 



 

 



Det är så...

 

 

... knäckande

 

 

Just nu visar "Hela England bakar" och "Hela England bakar masterclass" på TV och det går inte att jämföra den bleka svenska varianten med den engelska på en och samma dag

Den engelska är så otroligt mycke bättre, trevligare, mer inspirerande att den svenska versionen framstår som den bleka o lite halvtrista kusinen från landet som vill men inte kan

Och just det där med att vilja men inte kunna bli så otroligt uppenbart för mig när jag ser programmet

 

 

 

 

Det ser/låter så otroligt enkelt när Paul Hollywood och Mary Berry visar olika tekniker och lotsar oss fram längs vägen  till ett färdigt bakverk

Jag blir otroligt inspirerad och sugen på att baka men samtidigt så känns det så knäckande att veta att hur jag än försöker så kommer jag aldrig någonsin att ens vara i närheten av deras slutresultat

 

Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag än övar och övar så kvarstår det faktum att jag  är i så total avsaknad av den där sista lilla pysselgenen som ger den där lilla extra fina touchen på ett bakverk

För hur mycket vi än försöker intala oss att läget är ett annat så är det med bakverk som med oss människor - det görs en första bedömning efter utsidan

Jag menar hur många väljer den enkla lite halvtrista muffinsen framför en snajdigt utsmyckad cupcake ?

Inte många, att sen cupcaken rätt ofta är en hyfsat torr och trist historia spelar inte så stor roll eftersom vi redan bedömt den efter dess utsida  utbrustit i "wow" och "Åhhhhhh" och även om tuggan vi just har i munnen inte smakar särdeles mycket så kvarstår vårt intryck av den tjusiga utsidan att toppbetyget kommer som ett brev på posten

 

 



 

 

Låter jag bitter ?

Yes men erkänner det med ett leende på läpparna för kanske är det som min käre make upplyste mig om igår när vi diskuterade just "Masterclass"

- Men tänk på att Paul Hollywood har det som yrke och har bakat flera timmar om dagen i många, många år...

 

 

Ja lite så är det väl för när allt kommer omkring är jag ju inget annat än en glad amatör som bakar hellre än bra och det är ju först nu på senare år som jag blivit intresserad av att lära mer om bakning och börjat läsa lite om hur & varför degen beter sig som den gör istället för att bara "baka på" 

Och sen är det bara att tänka att det är lite synd om alla de stackare som väljer att gå efter utsidan och första intrycket vare sig det gäller människor eller bakverk

Tänk såna pärlor och godbitar man kan missa bara för att man väljer utsida framför insida för även den mest anspråkslösa muffins kan smaka på det mest gudomliga sätt