Underhållning eller...

... förnedringsTV ?

 

Ja den gränsen är nog hårfin

Eftersom två tredjedelar av familjen är förkylda, lätt febriga och något hostiga har större delen av dagen tillbringats i Tvsoffan

Linn och jag hamnade framför en repris av "Ullared" och jag kan liksom inte annat än at tycka att det programmet är rätt beklämmande och lätt tragiskt

Jag har rätt många vänner som med jämna mellanrum åker till Gekås och jag har även själv gjort ett par besök där men jag känner liksom inte riktigt igen bilden av kunderna som programmet serverar

Det känns som om teamet bakom programmet verkligen finkammat varuhuset efter varenda "original" dom kunde hitta

"Original" som med glädje ställer upp på både det ena och det andra för chansen att få sina fem minuter i rampljuset och för att krydda till det hela har man letat upp Ola-Conny  & Morgan och merparten av tittarna framför TVapparaterna låter sig förmodligen roas och skrattar gott åt det hela

Just det skrattar åt och inte med dom och det är lite där bismaken i det hela kommer in

För i min värld är det stor skillnad på när man skrattar åt någon kontra med någon

 

 

 

 

Det är mycket möjligt att jag har missuppfattat det hela och kanske är det så att jag låter mina egna fördomar spegla min åsikt men handen på hjärtat

- hur många av oss har inte haft en Morgan eller en Ola-Conny i klassen, på arbetsplatsen eller bekantskapskretsen ?

Hur många av oss kan ärligt säga att dessa personer tillhört de "populäras skara", att dessa personer varit de som dragit det motsatte könet till sig, varit medelpunkten vid festerna, varit de som "alla" vill umgås med osv ?

Hur många av oss har inte mer än en gång dragit på smilbandet åt dessa filurer lite i smyg

Det är mycket möjligt att jag helt missuppfattat konceptet och tanken med det hela men i mina ögon så känns det hela som om man letat efter ett gäng driftkuckus och bara för att det är TV och dessa personer fått en "kändisstatus" så är det helt ok att skratta åt dom 

Det spelar liksom ingen roll i mina ögon hur mycket dessa personer är med på det hela, det gör det inte trevligare och gemytligare på något vis, snarare tvärtom

Bara för att man inbillar personer att det är kul och att vederbörande i sin tur njuter av sina fem minuter i rampljuset så betyder det inte per automatik att känslan av det hela blir rätt

Men kanske är det så att jag läser in mer i programmet än vad jag borde göra ?

Som tur är så finns det fler kanaler som serverar underhållning för oss halvrisiga personer som ligger i soffan och halvsover och idag valde jag att zappa vidare...



Ibland...

 

 

 

... blir jag lite trött

 

 

Trött på att folk inte tar det ansvar dom borde göra utan bekvämt lutar sig tillbaka och förlitar sig på att andra fixar och ordnar så att dom själva slipper

Trött på att bli tagen för given

När dom känslorna infinner sig blir det lätt att jag kliver ner i sandlådan och likt en tjurskallig tvååring bara sitter där och håller hårt i min hink och spade

Barnsligt, jag vet men ibland är det rätt skönt att låta det där barnet få kliva fram, ta lite plats och i tysthet framföra min lilla protest

 

 



Jag fick...

... en utmaning

 

 

Häromdagen undrade Linn om jag inte kunde sticka en "ECMOmössa" till henne och anledningen till det var nog att när man kopplade ut Linn från ECMO  fick hon en t-shirt, en t-shirt i storl S så den är lite stor för Linn just nu vilket hon tycker är lite synd

Tshirten använder Linn som nattlinne just nu men hon har saknat att inte kunna "visa" upp sin ECMO tshirt  för omgivningen

 

 

Linn var ganska bestämd över hur mössan skulle se ut så det var bara för mig att börja fila på detaljerna i det hela och efter att ha stickat en provlapp var det bara att sätta igång

 

En lördagskväll och två filmer senare var mössan klar och jag tror aldrig att jag varit så nöjd med något som jag gjort som den här gången

Visst finns små detaljer som kan slipas till men på det stora hela blev mössan precis som Linn och jag hade tänkt

 

 





 

 

 



Ett...

... avslut

 

 

I går var det dags för ännu ett besök på Lekterapin, det sista

Som vanligt var vi där i god tid så vi hann med både frukost i cafeterian och sen lite pyssel innan det var dags att träffa Kristna

Linn och Kristina inledde träffen med att koppla ett dropp och efter att Linn lekt en stund med droppet var det dags att gå iväg och göra ett besök på Q80

Egentligen råder det besöksförbud på avd just nu pga av RS och vinterkräksjukan men dom gjorde ett litet undantag för Linns del så att hon skulle få möjligheten att komma och se avd

 

 

Vi kikade runt lite på avdelningen och pratade lite med en av sköterskorna som kände igen Linn men tyvärr kände vi inte igen henne men det kanske inte är så konstigt med tanke på att vi träffade en hel del olika sköterskor och usk:or under tiden på sjukhuset

Det fanns dock en sjuksköterska vi både mindes med värme och glädje  - Linda

Linda var den som kom och hämtade Linn på BIVA och var "vår" sköterska under de tre första dagarna på Q80, hon var den som körde upp Linn till röntgen och hon var helt underbar med sin härliga humor och sitt smiottande skratt så när vi var färdiga med vårat besök bad vi Malin att hälsa till Linda från Linn

 

- Linda jobbar idag, jag kan hämta henne...

 

Linda dök upp efter en stund och utbrast

 

- Men så kul att se dig... Nu står du ju upp alldeles själv... Jag skulle vilja krama dig men du vet ju hur det är med alla baciller Linn så vi får kramas på avstånd...

 

Kramas på avstånd var vad dom gjorde, dvs i början men efter bara en liten liten stund kunde vare sig Linn eller Linda hålla emot längre och vårt besök på Q80 avslutades med ett stort kram & fnitterkalas och när vi skulle säga hej då tittade Linda först på mig och sen på Linn och sa

 

- Nu måste ni lova att gå direkt till doktorn nästa gång någon av er får ont i lungorna, det är nog med ambulanser och sjukhusvård nu...

 

Förstår inte alls vad hon menar *fniss*

 

 

På vägen tillbaka till Lekterapin konstaterade jag och Kristina att vården behöver fler sköterskor som Linda, personer med stora hjärtan som har nära till skratt och som sprider värme omkring sig

Tillbaka på Lekterapin gjorde Kristina och Linn iordning ännu en "sjukhuspåse" med div material som Linn fick ta med sig hem så att hon kan leka sjukhus med sina gosedjur och sen var det dags för oss att avsluta och säga Hej då

Kristina på Lekterapin har varit alldeles fantastisk och hjälpt Linn att bearbeta alla minnen och upplevelser på ett otroligt bra och fint sätt utan henne hade nog Linn haft det lugn inom sig som hon har idag

Kristina har via samtal och lek  avdramatiserat det mesta runt blodprov, sprutor, undersökningar, stick i fingret osv och numera tycker Linn att det där med undersökningar osv är rätt spännande och inte längre skrämmande

Kristina har verkligen sett Linn och hennes behov och tagit det helt i Linns takt

 

Under den här resan har vi verkligen haft turen att möta på underbar vårdpersonal som varit rätt person på rätt plats

Vi har mött människor som har brunnit för sitt yrke och inte bara sett patienten utan även personen och därmed kunnat ge ett bemötande och en omtanke som varit något utöver det vanliga vilket borde vara självklart men tyvärr är det inte alltid så

Tack vare Kristina kan Linn nu se tillbaka på hela den här upplevelsen med ett lugn och en trygghet som är en bra grund inför framtiden





 

 





Om det ändå...

... vore så enkelt

 

 

Tro mig, jag önskar att det var så enkelt att jag bara bestämde mig för att titta framåt, att jag såg allt det positiva istället för att befinna mig i den här zombietillvaron

Tro mig, det här tillståndet är inget tillstånd jag njuter av att befinna mig i

Tvärtom, det finns inget jag längtar efter mer än att allt ska bli som vanligt igen, att jag ska bli den där glada pigga Helen som jag saknar

Och tro mig, om det hjälpte med att bara titta framåt och tänka positivt så vore jag där för länge sen

Men tyvärr, det är inte så enkelt som det låter

För att överhuvudtaget kunna befinna sig någon annanstans än just här och nu krävs det att kropp och knopp samarbetar och samarbete eller snarare arbete överhuvudtaget är inget vare sig min kropp eller knopp anser att den ska ägna sig åt just nu

Jag önskar att det fanns en resetknapp man kunde trycka på och sen var allt som vanligt igen men hur jag än letar så hittar jag ingen sån knapp och kanske finns det en mening med det

Kanske är det så enkelt att kropp och knopp helt enkelt behöver återställa sig i sin egen takt

 

 

 

 

Så snälla, bespara mig från hurtfriska uppmaningar om att titta framåt, att leva i nuet och vara lycklig över att allt gått så bra som det trots allt gjorde

Tro mig, jag är glad och tacksam över att Linn är frisk och att hennes återhämtning gick snabbare än vad någon vågat hoppas på

Tro mig, jag ser med tillförsikt framåt och tro mig jag är oerhört tacksam och glad över allt som finns runt omkring mig och berikar mitt liv

Och tro mig, jag vill inget hellre än att hjärta, hjärna, kropp och känslor ska hitta tillbaka och fungera som vanligt igen

Jag tar vara på varje minut då jag känner att livet liksom återvänt och allt känns bra för en stund för tro mig,  stunderna då hjärnan och kroppen strejkar och spelar mig spratt är fruktansvärt jobbiga

Det är både jobbigt och skrämmande att uppleva hur saker man tidigare gjort på rutin helt plötsligt känns som oöverstigliga berg

Det är obehagligt att känna hur hjärtat slår allt snabbare och stressen fullkomligt rusar i expressfart inom en trots att allt egentligen är lugnt och hur man än försöker andas långsamt och koncentrera sig på lugn och ro så ökar bara stressen alltmer

Det är irriterande att stå framför tvättmaskinen och inte komma på hur man bär sig åt för att starta den utan tvingas ta fram bruksanvisningen..

 

 

 

 

Tro mig, om det hade varit så enkelt att bara ruska på sig lite och titta framåt så hade jag gjort det för länge sen...

 



Vi glömde...

... gå ut med hunden

 

 

Strax efter fyra i morse kom Picasso och var väldigt tydlig med vad hon ville

 

- ut och kissa

 

När jag stod där i altandörren, lite halvsovande och huttrandes i morgonkylan slog det mig plötsligt att vi totalt glömt bort kvällspromenaden med henne

Vet inte riktigt hur eller varför det blev så men det kanske säger lite om det allmänna läget hos familjen Ahlgren för tillfället

Visserligen åt vi middag lite sent, vi hade besök av grannen och...

 

 

... ja när klockan var åtta hamnade vi framför TVn, Linn som är på väg in i en förkylning var trött, Paul som jobbat sent kvällen innan och haft en rätt tuff arbetsperiod var också helt slut och så jag då som för tillfället har en kropp och knopp som då och då går in i "offmode" och inte riktigt fungerar som den ska i alla lägen

Paul försvann ner till sängen strax före nio och Picasso följde med honom ner

Sen nattade jag Linn, satt ytterligare en stund framför TVn och gjorde slutligen kväll även för min del

 

 

Picasso ?

Ja hon sov hur gott som helst intill Paul och ingen av oss verkade ha en tanke på den missade kvällspromenaden just då

Linn och jag var ute med Picasso vid tre-fyra på eftermiddagen så att den fyrbenta lilla damen kunde sova gott och vänta ända tills fyrasnåret på morgonen med att väcka matte för att få komma ut och "pudra nosen"  är för mig en gåta men hon är en fantastisk liten hund vår Picasso och som plåster på såren ( och för att döva mitt eget dåliga samvete ) fick hon en extra lång morgonpromenad istället 







Så var det det här med...

... goda råd

 

 

En bra riktlinje kan vara att om någon inte uttryckligen bett om ditt goda råd så kan det vara bra att ( hur svårt det än är ) försöka hålla sig från att komma med just goda råd

Om du trots allt känner att du verkligen har ett stort behov av att få komma med det där ( i dina ögon ) goda rådet se då till att servera rådet på ett bra sätt dvs tänk efter hur du framför ditt goda råd

Ett oönskat gott råd som framförs på ett klantigt sätt uppfattas väldigt sällan som ett gott råd utan tas nog lättare som kritik och därmed vänder ( väldigt många ) mottagare taggarna utåt och tar absolut inte till sig budskapet i ditt så kallade goda råd

 

 

Sen kan det även vara bra att ta sig en funderar på varför man känner behovet av att komma med det goda rådet, är det verkligen för att hjälpa mottagaren ?

Eller är det kanske så att det är för ens egen skull man känner behovet ?

Eller är det för att man för en kort stund får känna sig lite bättre, lite klokare, och att man för en stund hade en uppgift att fylla ?
Ibland känns det som om folk är väldigt snabba på att komma med goda råd per automatik och utan vare sig eftertanke eller omtanke

Det kan vara klokt att stanna till och fundera över om det är ett klokt råd som behövs just då eller om det är så enkelt att det faktiskt räcker med att bara finnas där och lyssna

För ibland kan det vara så att man helt enkelt bara behöver ventilera sig lite, att man just där och då vare sig behöver eller kan ta till sig goda råd utan att man bara behöver någon som lyssnar och som försöker förstå för hur det än är så är varje människa och varje situation unik och det som känns så rätt och bra för någon kan kännas helt annorlunda för en annan

 

 

 

 

Tilläggas bör att jag inte på något sätt är en motståndare till "goda råd"

Tvärtom , det är det som är det bästa med vänner att man kan byta tankar, ventilera, diskutera och lära av varandras erfarenheter

Men ibland är det inte ett gott råd man behöver utan helt enkelt bara en vän som finns där, en vän som vare sig dömer eller kritiserar utan helt enkelt bara finns där...

 

 





Är det nu...

... den första förkylningen kommer

 

 

På eftermiddagen idag kom Linn helt plötsligt dragandes med sitt täcke och kudde och placerade sig på soffan med orden

 

- Jag är trött, tröttare än vanligt...

 

Sen blev hon liggandes där i över en o en halvtimme, kollade lite på tv och låg och halvslumrade

Inte riktigt lik den Linn vi brukar se men ok att hon är trött är väl egentligen inte så konstigt med tanke på att hon nu snart masat sig igenom två veckor i skolan med allt vad det innebär

 

 

När Paul kom hem från jobbet piggnade hon till lite grann bara för att en timme senare konstatera att hon hade ont i huvudet och att det kändes konstigt i kroppen

Jag försöker verkligen ta djupa andetag och intala mig själv att en förkylning är verkligen ingen fara, alla barn blir förkylda och sen är det liksom inte så mycket mer med det och  Linn är ju "frisk" nu dvs precis som vilket annat barn som helst

Men...

 

 

... ja det är liksom lite svårt att inte låta bli att gå in i hennes rum och lyssna på andningen, känna på hennes panna eller hoppa högt varje gång hon hostar

Men det är liksom bara att tugga i sig, den oron kommer nog att finnas där ett tag framöver och det kanske inte är så konstigt när allt kommer omkring, det är ju trots allt inte så länge sen blev vad vi trodde var lite förkyld bara för att tre dygn senare ligga kopplad till ECMO

 

 







Seriöst, är det någon som tror att...

... blodapelsiner innehåller blod ?

 

 

Läste att man numera väljer att kalla blodapelsiner för röda apelsiner och att försäljningen därmed har ökat och jag kan inte låta bli att klia mig i huvudet

Det är ju liksom fortfarande samma apelsin

Seriöst, finns det folk som på allvar har sett en skylt med "Blodapelsin" och direkt tänkt

 

- Nej men usch inte kan jag väl köpa en apelsin som innehåller blod....

 

Folk som nu i och med namnbytet upptäckt att den där röda apelsinen var ju riktigt god och inte alls innehöll blod utan helt enkelt bestod av vanligt fruktkött som är lite rödfärgat

I min lilla inskränkta värld har det alltid hetat blodapelsin och aldrig att jag någon gång under alla mina snart femtio år ens snuddat vid tanken på associera detta namn till blod eller ens tänkt tanken att det skulle vara en apelsin fylld med blod så jag kan inte bli annat än lite smått förundrad och känna att det hela känns lite sk*tnödigt

Kanske är det dags att döpa om Blodpudding också ?

Även om vi alla vet att den innehåller blod så kan det ju låta lite avskräckande och svartpudding låter väl så otroligt mycket godare, eller ?

 

 



Så var det...

... dom där små valen här i livet

 

 

Ibland kan små och till synes helt obetydliga val man gör här i livet faktiskt göra så att man mår lite bättre och känner sig både gladare och mer nöjd med sig själv än man gjort på länge

Det behöver verkligen inte handla om några stora livsavgörande val utan kan vara något så simpelt som att köpa ett par kilo frukt istället för en chokladkaka trots att choklad/godissuget fullkomligt skriker inom en eller som när man tvingat sig själv ut med föresatsen att i alla fall gå en kort promenad trots att vädret inte är det allra bästa men när man väl kommit ut och iväg väljer att göra den korta promenaden till en långpromenad istället eller när man istället för att sjunka ner i soffan och slötitta på någon såpa tar sig i kragen och fixar undan disken, startar en tvättmaskin, plockar lite...

 

 

Som sagt, små och till synes helt obetydliga små val i vardagen som efteråt gav en skön känsla inombords men kanske mest av allt inbringade lite hopp om att vardagen finns där inom räckhåll...



 

Det finns saker...

... jag aldrig kommer att förstå

 

 

I går kväll såg jag filmen "Kramer mot Kramer"

Filmen har över trettiofem år på nacken men den kändes inte ett dugg mossig och gammal, snarare tvärtom och det sorgliga är att så många föräldrar än idag gör samma val som mamman i filmen dvs överger sitt barn för att "hitta sig själv"

 

 

För mig är det så självklart att den dagen man väljer att bli förälder så väljer man också att avsäga sig sitt ego och förmånen att sätta sig själv i första rummet och även om det känns tungt ibland är det bara att bita ihop och göra sitt bästa

Jag menar inte att man ge upp sitt liv, sluta leva eller enbart leva genom barnet utan snarare att den dagen man blir förälder så måste man inse att man inte längre är prio ett i tillvaron utan man har ett ansvar att se till att barnet mår bra och det ansvaret är långt viktigare än allt annat

Ett ansvar att se till att barnets bästa är och förblir prio ett så länge det är just ett barn

Det är för mig en gåta hur man som förälder en dag bara kan vända sig om och gå, att lämna barnet och  överlåta sin del av föräldraansvaret och vardagen till någon annan bara för att man känner att man inte kan, vill eller orkar längre eller helt enkelt för att för att sätta sig själv i första rummet och för att man behöver utrymme till att förverkliga sig själv och sina drömmar

 

 

 

 

Självklart går det inte att vara kategorisk i det här ämnet

Självklart kan det finnas det tillfällen i livet då man tillfälligt behöver få hjälp med en del av ansvaret eller stöd för att orka vara förälder

Jag menar inte heller att man som föräldrar inte ska göra saker utan sina barn både tillsammans som ett par eller var och en för sig utan det är de föräldrar som väljer att gå, som väljer att klippa banden och helt avsäga sig sitt föräldraansvar och helt enkelt lämnar barnets vardag som jag aldrig någonsin kommer att kunna förstå mig på

Det är en gåta för mig hur man kan överge sitt barn på det sättet

Det är en gåta för mig hur man som förälder kan välja att se till sitt eget bästa och samtidigt göra sitt eget kött och blod så illa

Att bli övergiven  av sin förälder måste vara ett av de största sveken man som barn kan drabbas av och att  man som förälder väljer att utsätta sitt barn för det sveket är en gåta för mig

Jag förstår inte hur man som förälder kan se sig själv i spegeln efter ett sånt svek och vara nöjd med det man ser

Jag förstår inte hur man som förälder kan satsa all tid på sig själv och sitt eget välmående och lämna sina barn utanför

Jag förstår inte hur ens egen vardag och ego kan vara så viktigt att man väljer bort sina barn

Jag förstår inte...

 

 

 

 

... nej jag förstår inte och jag kommer nog aldrig att förstå

Men en sak tror jag mig förstå och det är hur ont det gör att bli lämnad, att  vara det barnet som blir bortvalt av sin förälder

 Bortvald av den person som borde vara den som finns vid barnets sida och den som i alla lägen stöttar och ger kärlek

Den känslan borde inget barn behöva uppleva och bära med sig som ett svart hål i sitt hjärta...

 

 

 

 

 

 





Nu frångår jag...

... mina principer

 

 

Jag känner en viss allergi mot "reklam" i bloggar och kan ibland känna att det hela är lite patetiskt

Jag menar - bloggar med många följare bjuds in till div event, premiärer, får goodiebags osv och bloggar sen glatt om detta och i 9 fall av 10 så sker detta i superlativer

Gratis är gott och jag förmodar att man inte vill riskera att inte få dessa inbjudningar/gratisprylar för någonstans inser man ju att allt handlar om gratisreklam för företagen ifråga och därmed aktar man sig nog noga för att skriva något kritiskt

Ännu mer patetiskt blir det när en bloggare ivrigt sprider superlativer över sina vänners såååå otroligt bra butiker och fina varor och glatt berättar att man fått/köpt en så snygg jacka, stövlar, ljus eller vad det nu kan vara och sen avslutar inlägget med ett "Skynda skynda dit och handla och hälsa från mig så får ni X% rabatt

Nu är det inte så ofta jag läser eller  återvänder till just såna bloggar eftersom jag tycker att det är så ofantligt tråkigt att läsa rena rama reklaminlägg utan större trovärdighet

 

 

Men nu ska jag frångå mina principer lite och jag känner att jag kan göra det här inlägget med min heder i behåll eftersom jag gör det helt på eget initiativ och inte pga av någon rabatt eller dyl som getts för att jag sen förväntas blogga om det utan  jag gör det helt enkelt bara för att jag känner att jag är så otroligt glad och nöjd med mitt fina armband som jag hittade när jag hade lite småtråkigt och kikade runt lite i de olika grupperna jag är med i på FB och  till slut hamnade i gruppen "Homemade with love" och där fick syn på några foton med fina armband gjorde av Rosita Lindoff

Jag fastnade direkt för armbanden så jag kontaktade Rosita och fick snabbt respons så att jag kunde göra en beställning och idag kom mitt fina armband med posten

Armbandet är precis så fint som jag trodde att det skulle vara och jag är riktigt, riktigt nöjd

Först och främst med armbandet i sig för att det är så fint och det känns lite fint att ha mina barn "samlade" tillsammans i en ring med texten Mamma men också med den snabba och trevliga kontakten med Rosita och att armbandet dessutom var billigt gör ju inte det hela sämre direkt 

 

 

 

Enligt Linn finns det egentligen bara ett fel med armbandet och det är att hennes namn sitter med de vita pärlorna, det är ju så grymt orättvist eftersom hon ju älskar turkost och det borde jag ha tänkt på

Men den detaljen gör inte så mycket för jag har fått en liten ide om ytterligare ett armband som jag ska beställa



 



Kärt...

... återseende

 

 

 

Det finns händelser som för alltid förändrar ens liv och längs vägen möter man personer som på ett eller annat sätt sätter spår hos en
Linns "äventyr" i november 2014 är en sån händelse och det råder inget tvivel om att Palle är en person som för alltid kommer att finnas som ett varmt minne och ha en alldeles speciell plats i våra hjärtan så gårdagens "återbesök" på ECMO-IVA var en riktigt mysig stund

 

 

 

Palle var egentligen inte schemalagd igår men som chefssjuksköterskan sa när vi bestämde tiden för vårt besök 

- Man vet aldrig med Palle, han är ju här även när han inte ska vara här...

Och vi hade turen att Palle var på plats igår när vi var där och det blev ett kärt och mysigt återseende som betydde mycket inte bara för Paul, Linn och mig utan säkert även för Palle

 

 

 

För tänker man efter måste det ju vara en fantastisk känsla att få se ytterligare ett bevis på att allt hårt arbete man lagt ner genom åren har varit betydelsefullt och att han och hans personal kan vara skillnaden mellan liv och död - Linn är ju ett levande bevis på det

 



 

 



Dagens ...

... citat

 

 

- Det är så skönt på helgerna, då växer pyjamasen fast på kroppen

 

Linn 9år som älskar lediga helger och sina pyjamasbyxor

 

 



Vad man svarar och...

... vad man egentligen vill svara

 

 

Den senaste tiden har jag rätt ofta fått frågorna

 

- Hur är det ? Hur mår ni ? Hur mår du ? Hur går det ?

 

Och så gott som varenda gång har jag svarat

 

- Det är bra

 

- Vi mår bra

 

- Jag mår ok

 

- Det går toppen, vi är tillbaka i vardagen igen...

 

 

Dvs säga de svar som känns lättast att leverera, svar som kanske just då i den stunden kändes helt rätt men om jag bara hade tagit ett djupt andetag, känt efter och svarat ärligt hade svaren förmodligen låtit helt annorlunda

 

- Det är lite sådär, vi har nog inte riktigt hittat vardagen ännu

 

- Vi mår lite olika alla tre...

 

- Jag mår rent ut sagt skit, ena minuten känns allt ok och i nästa minut är allt ett svart hål. Jag sover dåligt, har svårt att koncentrera mig, svårt att ta mig för även små banala saker...

 

- Vardag ? Ja jag kämpar som f*n för att ta mig igenom den på bästa sätt, ibland känns det som om jag bara vill lägga mig ner och gråta eller helt enkelt bara dra täcket över huvudet

 

 

Men någonstans inom sig vet man ju att nio av tio som frågar vill ju bara vara snälla och artiga och förväntar sig att få de förstnämnda svaren så att dom sen snabbt kan byta samtalsämne

De sistnämnda svaren är liksom inte svar man förväntar sig att få serverade sådär pang på rödbetan Det är ju inte bara att ruska på axlarna och lämna  dessa svar hängandes i luften och sen fortsätta prata väder och vind som om inget har hänt

Och dessutom är det ju så att dom där äkta svaren är ju svar som är ganska jobbiga att sätta ord på och svar jag helst håller inom mig själv för hur det än är så är det lättare att hålla fasaden uppe och spara dom där ärliga svaren till de personer som jag vet inte ryggar tillbaka, personer som vet vad dom ska säga men framför allt vet vad jag behöver och helt enkelt bara öppnar sin famn, personer som finns där och som lyssnar och det allra bästa med just dom personerna är att dom egentligen aldrig behöver ställa frågorna, dom märker hur det är fatt ändå...



 

 

 



 



När förnuft, känslor och kropp...

... inte samarbetar

 

 

Den berömda "väggen" har jag ju hört talas om och att folk "Gått in i väggen" är ju inget nytt påfund direkt utan något man hör/läser om relativt ofta och läser man om symptomen så är det nog så att jag i dagsläget kan pricka av x antal av dessa punkter och nicka igenstämmande  förutom när det gäller en sak och det är just det där med "väggen"

Det känns inte som att jag brakat in i någon väggen eller ens är på väg i full fart mot en

Däremot känns det som om jag sprungit uppför ett högt och brant berg och nu står där högst upp på toppen och balanserar framför en brant nerförsluttning och vänder jag mig om så är vägen tillbaka raserad och stängd

Branten är min enda väg tillbaka till vardagen

 

 

 

 

Stundtals känns det dom om jag står där och har rätt bra koll på läget och jag kan t.o.m njuta lite av utsikten och kikar jag riktigt noga kan  jag skönja  en väl upptrampad stig där jag sakta men säkert skulle kunna ta mig ner till den trygga vardagen igen

Men så i nästa sekund känner jag snålblåsten och hur  jag förlorar fotfästet och balansen och är på väg att ramla nerför branten men precis när jag ska till att falla så lyckas jag få tag i något och hålla mig kvar och återfå balansen igen...

 

 

 

 

... så, ja den berömda väggen är nog i mitt fall en brant

Spelar roll liksom, vägg eller brant det är en jobbig känsla

Det jobbigaste är att känna att kroppen och alla känslorna just nu lever sitt eget lilla liv och inte riktigt vill låta sig styras

Förnuftet säger däremot åt mig att chilla, att  ta´t lugnt och bara  njuta

Det finns ju inget att oroa sig över - Linn är pigg, frisk och allt har ju gått bra

Det borde ju bara vara att slå bort alla tankar och alla dumma om och men, dom finns ju inte längre men förnuftet är inte riktigt i takt med känslorna och kroppen i övrigt

Eller rättare sagt just nu är inte förnuftet tillräckligt starkt för att kunna styra dessa två viljor

Och jag ?

Ja vart befinner jag mig i mitt i alltihopa ?

Jag har faktiskt ingen aning

Ena minuten känns allt ok och jag kan känna glädje över livet och tillvaron i stort men i nästa minut känns det som om jag bara faller rakt ner i ett mörkt hål och hur jag än anstränger mig så kan jag inte hitta minsta lilla solglimt att känna glädje över

 

 

För hur det än är, vad kroppen och känslorna än försöker spela mig för spratt så viskar förnuftet att solen och glädjeämnena finns därute någonstans och väntar på mig, det är bara det att just nu är förnuftets röst bara små tunna viskningar som drunknar i känslostormarna

Men stormarna kommer att bedarra, frågan är bara när...

 

 



Dagens hemläxa ...

... blir nog en utmaning

 

 

I dag var jag på mitt andra "krishanteringssamtal", en tuff men samtidigt skön och välbehövlig stund

Det är både intressant och nyttigt att få sitta ner och helt enkelt bara låta alla tankar vandra iväg lite som dom vill utan att behöva ge plats och ta hänsyn till någon annan, att någon satt mitt emot och lyssnade men framför allt ställde frågor och kom med tips/råd om hur cirkeln ska brytas och visade på lämpliga verktyg för att underlätta vandringen in i framtiden

 

 

Dagens hemläxa eller snarare utmaning blir att öva på att släppa det där med "Kan själv" och istället våga/orka säga "Jag vill ha hjälp" och den biten hänger lite ihop med den andra delen av "läxan" dvs att bli lite mer egoistisk eller snarare snäll mot mig själv och släppa den där tanken om att om alla andra runtomkring mig mår bra så mår jag bra

Men det känns som en stor läxa som definitivt kommer att ta tid att bearbeta och förmodligen stundtals kännas rätt jobbig för i grund och botten handlar det ju om vem jag är, varför jag är den jag är och hur jag vill att den sidan av mig ska se ut i framtiden

Går det att bryta gamla invanda mönster och bygga ett nytt bra pussel som man känner sig tillfreds och trivs med ?

Går det att hitta en bra balans mellan att vara snäll och omtänksam mot andra och utan att samtidigt tappa bort sig själv och sitt eget välmående ?

 

 

Den viktigaste och mest akuta delen av hemläxan var dock att se till att få sömn, sömn och åter sömn

Det blev en stor röd flagga när jag berättade om min sömn eller kanske bristen på sömn

Det hela började med att jag berättade om mina drömmar dvs att jag i stort sett varje natt på ett eller annat sätt drömmer om det som hände på planet, på Irland och hur alla tankar och känslor åker berg & dalbana i hjärnan och att jag vissa nätter kan vakna både kallsvettig, illamående, med magont och ibland med något som skulle kunna liknas vid lätt panikångest

Vi gled in på hur jag sov innan allt det här hände och när vi väl började prata om det så insåg jag att min sömn och jag levt ett underligt liv tillsammans i över ett års tid dvs samtidigt som problemet med min axel började och värken gjorde att nattsömnen blev mer eller mindre störd

Visst finns det nätter då jag sovit nonstop utan vare sig värk eller konstiga drömmar/tankar men de nätterna är under det senaste året extremt lätträknade och även om jag vissa dagar "sovit ikapp" det jag missat under natten så har energin sakta, sakta dränerats ur och sömnkontot ligger hela tiden på minus, ett minus som inte är hälsosamt i längden

 

 

Så vad göra ?

Tja, till en början kanske försöka hitta rätt i sömndjungeln med hjälp av de tips jag fick idag och när den pusselbiten fallit på plats så kanske det finns ork att ta itu med resten av hemläxan men just nu finns det inte så mycket ork kvar, den lilla energi som finns går åt till att bara vara, att få vardagen att fungera så gott det går men framför allt till att få Linn att må bra

Även om jag ska öva mig på att sätta mig själv i första hand så är Linn prio ett i nuläget och även när det gällde just den aspekten så var vi rörande överens under vårat samtal i dag, det är Paul och jag som har det största ansvaret för den biten, det är vi som känner Linn bäst och som allra bäst - med viss hjälp utifrån - kan hjälpa henne längs vägen men i takt med att vi "läker" Linn  så kommer utrymme att frigöras för oss två att ta hand om både oss själva och varandra och det är där som hemläxan ska kicka in för min del för att allt ska bli så bra som möjligt...





 



När rätt...

... blir fel

 

 

Jag tycker att det är jättesvårt att köpa presenter/julklappar till Paul

Jag menar - han är en man i sina bästa år som har det han behöver och  när han upptäcker att något fattas i tillvaron så köper han det

Så när det vankas födelsedag eller julafton kör jag på gamla invanda spår dvs en skjorta eller något annat praktiskt och inte speciellt personligt mer än just tanken bakom

Lite då och då brukar Paul tipsa mig via mail om böcker, filmer o dyl som han önskar sig

Oftast brukar jag läsa mailet och tänka - Det där ska jag komma ihåg och...

 

 

.. ja sen när det närmar sig jul/födelsedag så har jag givetvis glömt bort vad det var för någonting

Men så i början av augusti fick jag ett mail från Paul med ett "tips" om lämplig present och den här gången var jag lite smart och lät mailet ligga kvar som oläst så att jag inte skulle tappa bort det

Där blev mailet sedan liggande om en påminnelse varje gång jag kollade min mail

Strax före jul kom jag mig äntligen för att beställa den önskade boken, pengarna drogs från mitt konto och dagen efter beställningen kom ett mail om att boken var skickad

Jag var lite sent ute men hoppades lite på att de fyra vardagarna som återstod fram till julafton skulle vara fullt tillräckliga för att boken skulle hinna levereras

Julafton kom, dessvärre hann ingen bok levereras men jag ställde mitt hopp till mellandagarna och tänkte att en försenad julklapp är bättre än ingen alls

Ingen bok dök upp, däremot upptäckte jag att pengarna hade kommit i retur in på mitt konto så jag drog slutsatsen av att något hade hänt och  att boken inte skulle dyka upp vilket kändes lite trist eftersom jag för en gångs skulle tyckte att jag hade överträffat mig själv och tagit till mig tipset från Paul och kände att Paul förmodligen skulle ha blivit både glad och överraskad över julklappen och visst är det tanken som räknas men ibland känns enbart tanken rätt fantasilös

Men så hamnade vi inne på Akademibokhandeln och jag fick se boken, visserligen hundra spänn dyrare än i SF bokhandeln men den hundralappen kändes inte så viktig just då utan jag köpte boken och kände mig lite glad och nöjd...

 

 

 

... dvs ända tills vi kom hem och jag hittade avin från DHL i brevlådan

- boken hade äntligen kommit , sex vardagar efter att den hade skickats från bokhandeln

Man brukar ju säga bättre sent än aldrig men just den här gången hade jag nog föredragit aldrig om jag ska vara ärlig

Nåja, Paul fick sent omsider sin julklapp och nu har vi dessutom en present som ligger och väntar på att få komma till ett nytt hem

 

 

 





 



Två månader...

... har gått

 

 

I dag är det på dagen två månader sen den där fruktansvärda förmiddagen i Dublin då vi befann oss i det där lilla rummet på Temple Street Childrens hospital och inte kunde göra annat än att vänta, vänta och åter vänta medans läkarna kämpade för Linns liv

 

Den där förmiddagen då tiden tycktes stå stilla, när varje minut kändes som en timme

Den där förmiddagen då jag tänkte tankar jag aldrig någonsin vill tänka igen

Den där förmiddagen då känslor jag aldrig varit i närheten av tidigare rusade genom kroppen genom kroppen i expressfart

Den där förmiddagen då jag lutade min panna mot den svala fönsterrutan, tittade ut och undrade hur folk så oberört kunde stå där nere i rökrutan och skratta och prata med varandra när vår dotter låg därinne och kämpade för sitt liv

Den där förmiddagen då jag såg solen lysa över Dublin och först tänkte att det var ett dåligt omen, att solen lös för att Linn var på väg mot himlen...

 

 

 

 

 

... hur jag sekunden efter beslöt mig för att istället se det som ett gott tecken

Solen lös givetvis för att allt skulle vända, för att Linn skulle bli frisk igen

Den där förmiddagen ...

 

 

... ja listan kan göras hur lång som helst men det var den där förmiddagen som förändrade våra liv

Det var den där förmiddagen - och givetvis det som skett innan och skedde efteråt - som gjorde mig mer ödmjuk, mindre fördömande men framför allt så otroligt tacksam över allt jag har i mitt liv

Det var den där förmiddagen då Linn valde livet och visade vilken fighter hon är

 



 



Våra...

... helgnöjen

 

 

Pingvinerna från Madagaskar på bio häromdagen, besök på Junibacken idag och Disney On Ice på Globen i morgon

Behöver jag säga att det inte är Paul och jag som bestämmer över familjens helgnöjen ?

Det är nästan så att det börjar kännas dags för lite vuxnare underhållning

 

 

Familjemys i all ära men en biofilm med lite mer vuxenkaraktär, en middag på tu man hand eller en teaterföreställning börjar kännas som väldigt lockande alternativ till den senaste tidens underhållning

Jag vägrar att ta det - i mina öron - fjantiga ordet egentid i min mun utan ser det helt enkelt som att det känns som det snart är läge för lite Helen & Paul tid tillsammans

Nej, jag önskar mig ingen weekendresa på tu man hand, inte ett dygn på SPA utan helt enkelt bara en liten stund där vi två för en gångs skull kan få vara huvudpersonerna utan att behöva ta hänsyn till någon annan när vi väljer underhållning eller restaurang

 

 

 

 



 



Tillbaka på...

... jobbet

 

 

Inledde det nya året med att återvända till jobbet efter vabbandet med Linn

Att börja jobba igen kändes helt ok för hur det än är så tycker jag om mitt jobb och trivs med jobbet hemma hos kunderna och ännu roligare blir det när några av dom faktiskt har saknat en och undrat vart man har hållt hus någonstans 

 

 

 

 

Däremot var jag inte riktigt beredd på min egen reaktion

Redan i bilen på väg till jobbet började tankarna snurra och av någon anledning så fullkomligt forsade det fram minnen, tankar, känslor i ett enda stort virrvarr

Varför liksom ?

Det är två månader sen det hände, Linn har återhämtat sig och är mer eller mindre sitt helt vanliga jag igen det finns ju ingen anledning att älta alla dessa om och men längre kan man tycka men ändå kommer dom här "skoven" med tankar som bara mal och mal och idag blev det påtagligt rent fysiskt då jag helt plötsligt började må illa och bara kände att jag ville sätta mig i ett hörn och gråta en stund

Men riktigt så funkar det ju inte här i livet, speciellt inte om man är på jobbet

Då är det liksom bara att skärpa till sig, koppla på jobbsmajlet och vara så ubertrevlig som man bara kan typ "Le & vinka" och bara vänta på att allt känns normalt igen

 

 

För normalt blir det ju efter en stund när jag tagit ett djupt andetag och koncentrerat mig på tanken att det inte finns några om och men utan bara ett

- Linn klarade det !

Förmodligen är det väl så att alla tankar helt enkelt måste tänkas och hitta sin väg ut ur skallen och att  nu när Linn mår bra igen och inte kräver lika mycket känslomässigt engagemang kring det som hände finns det liksom tid för mig själv att hinna känna efter och tänka och ge plats åt den processen