Min man och jag...

... har olika intressen

 

 

Käre maken samlar på incheckningar från flygplatser världen över

Själv är jag lite mer bisarr i mitt samlande och roar mig med att prova på både akutmottagningar/sjukhus samt div olika sjuktransporter

Numera kan jag även lägga Växjö akut/AVA till min lista samt ambulansflyg

 

 

 

Men efter den här pärsen tror jag att jag känner mig nöjd som samlare

Jag menar ett sjukhus är ett sjukhus även om vården och attityden hos personalen spretar rejält landet runt och det är väl med lite sorg i hjärtat jag konstaterar att mitt eget hemsjukhus befinner sig lägst på skalan beträffande det området

Nu har jag ju provat på sjukresa med taxi , ambulans gånger flera, helikopter och slutligen ambulansflyg så vad mer finns att uppleva liksom ?

 

 

 

Nu ska jag återhämta mig lite efter min nästintill "nära döden upplevelse" innan jag återkommer och kladdar här i bloggen igen och då har jag en svag aning om att det kommer att handla lite om vår "fantastiska" vård här i Sverige men just behöver den här bloggaren vila, vila, vila och ytterligare lite mer vila

 



En natt avklarad...

... bara fem kvar

 

 

Man kan ju tycka att efter lite mer än tio år tillsammans så skulle det kännas skönt med en vecka ifrån varandra men trots att det bara har gått ett och ett halvt dygn så saknar jag Paul mer än vanligt

Att vara "curlingänka" vid den här tiden på året är ju ingen nyhet direkt och jag borde ha vant mig

Men...

 

 

 

... nej

Jag saknar den där lilla pratstunden vi har varje kväll, eller rättare sagt den där stunden då jag har en förmåga att komma på en massa mer eller mindre ( oftast mindre ) viktiga saker att prata om precis när Paul släckt sin sänglampa och är på väg in i John Blunds underbara värld

Jag saknar hans snarkningar

Jag saknar att kunna smyga in min hand i värmen mellan hans kropp och lakanet när det är dags att sova

Jag saknar närheten...

 

 

... och även om saknaden känns lite jobbig så är det nog som en klok person skrev på min FB idag att det är ett gott tecken att känna så efter så många år tillsammans

 



"Mitt Kök"...

... i vårat kök

 

 

När Linn frågade vad vi skulle äta till middag och jag svarade "Lax & spenatpaj" rynkade hon ogillande på näsan och en liten suck hördes

Snabbt insåg jag att det gällde att vara smart och få henne med på tåget så jag föreslog att vi skulle hjälpas åt att fixa pajen och leka lite "Mitt kök"

Ett förslag som Linn snabbt nappade på och genast intog hon rollen som huvudkock

 Pajdegen var redan uttryckt i formen så det var bara att sätta igång med fyllningen

Linn åtog sig att vispa ihop "smeten" dvs ägg, grädde och riven ost

 

 

 

 

Under tiden som hon rörde ihop fyllningen berättade hon för den tänkta tv-publiken hur viktigt det var att vispa rätt så att allt blandades och att man helst skulle välja grädde från glada kor och gärna ekologiska ägg eftersom dom hönorna hade det mycket bättre

Vi hade riktigt roligt under vår matlagning/TV inspelning och när pajen väl stod i ugnen hjälpte Linn till med att skära grönsaker och duka fint alltmedan hon berättade vad hon gjorde och varför

 

 

 

När pajen sen var färdiggräddad och Linn tagit den första tuggan konstaterade hon

 

- Wow vilken god paj, värsta laxpajen liksom

 

Och det måste ha varit en väldans god paj för Linn tog inte bara en bit utan tre bitar innan hon lutade sig tillbaka och suckade nöjt

 

- Nu är jag proppmätt mamma

 

Dagens matlagning hade förmodligen gått betydligt fortare om jag hade gjort den på egen hand men det är högst tveksamt om pajen fått samma goda betyg av Linn om jag inte hade använt mig av lite "mammapsykologi" och låtit henne vara med vid tillagningen och så här efteråt känns det otroligt skönt att jag tog mig den tiden för trots att det är länge sen så minns jag med en liten sorg hur otroligt trist det var att som barn/tonåring så gott som alltid få höra "Nej jag gör det själv.... Jag gör bara på en höft det går inte att beskriva" varje gång man frågade om man fick hjälpa till vid matlagningen

Den senaste tiden har Linn visat stort intresse för både matlagning och bakning och jag ska banne mig blir duktigare på att ta med henne när jag bakar/lagar mat 

För även om det tar lite längre tid och blir lite bökigare så blir det så mycket roligare när man gör något tillsammans och jag skulle så gärna vilja ge Linn den där känslan och upplevelsen  jag själv har saknat så att hon någon gång i framtiden minns hur otroligt mysigt och roligt det var att få upptäcka den underbara mat & bakvärlden tillsammans med oss föräldrar 

 

 



 



Utelek is...

... da shit för Linn

 

 

Strax efter sju i morse undrade Linn om det var okey att hon gick ut

Sådär en fyrtiofem minuter senare kom hon in och undrade om vi kunde äta frukost snart

Efter frukosten blev det en snabbtur till stallet och sen åkte vi iväg för att fylla på matförråden

När vi kom hem stannade Linn givetvis kvar utomhus, hon kom in efter en stund för att hjälpa till att fixa hennes ridhjälm som skulle förses med nya glitterstenar

Efter en liten stund inomhus hängde hon med mig och Picasso ut på promenad och när Picasso och jag en timme senare bestämde oss för att gå in stannade Linn kvar ute

Nu ytterligare en timme senare är hon fortfarande ute och leker

 

 

I fredags kom hon hem från skolan strax efter ett, öppnade ytterdörren, kastade in skolväskan och ropade ett glatt

 

- Jag stannar kvar ute...

 

Sen roade hon sig på ute på tomten i dryga halvtimmen innan vi åkte iväg upp till stallet och pysslade om Prinsessan samt red en sväng

När vi en o en halv timme senare landade hemma igen fick Picasso och jag återigen gå in utan Linns sällskap

Strax efter fem undrade jag om det inte var dags och komma in och äta middag varpå Linn svarade att hon inte hade lekt färdigt ännu

Och så här ser det ut i stort sett varje dag, Linn älskar att vara ute och det spelar ingen roll om hon har sällskap av en kompis, Picasso eller är helt ensam, får hon bestämma är hon allra helst utomhus

Antingen är det "lufthästarna" som måste tränas i hoppning, dressyr eller terräng, skötas om eller helt enkelt bara ridas ut en sväng eller så byggs det kojor, cafeer, cyklas, tas en promenad  eller vad det nu kan vara

Och handen på hjärtat, det är kanske inte alltid Paul och jag gör vågen när vi ser hennes "träningsbanor" eller diverse installationer ute i trädgården och det har väl hänt mer än en gång att vi tittat på varandra och undrat vad grannarna egentligen tycker om våran trädgård

Men...

 

 

 

 

 

... ja, jag har hellre en trädgård som ser ut som  en installation ala knasig konstnär än ett barn som helst av allt vill vara inomhus och sitta framför tv:n/datorn och som man får jaga ut med blåslampa

Men visst har Linn gånger då hon fastnar framför datorn och tv:n en längre stund men när det inträffar rycker vi bara på axlarna och låter det bero  eftersom det är så ovanligt

Enda gångerna vi säger nej till TV/dator är när Linn har kompisar här för jag kan för mitt liv inte förstå varför man som första aktivitet ska välja film/datorspel när man har "playdate"

Okey att man avslutar ett par timmars lek med lite slapphäng framför en film men jag kan inte låta bli att förundras lite varje gång ett barn direkt ber om att få se film

Vad hände med spontanleken liksom ?

 

 

 





En enda...

... stor väntan

 

 

Väntan på våren

 

Väntan på sommaren

 

Väntan på att den akuta värken i höger axel ska ge sig

 

Väntan på operatiostid för den vänstra axeln

 

Väntan på en tid på lungmottagningen

 

Väntan på röntgen svaren...

 

Och under tiden jag väntar roar jag mig med att ha ont, ont, ont

 

 



Att lära sig...

... förhandla

 

 

Nu i helgen stundar ett besök på Hööks och Linn har spanat in ett träns som hon känner att hon och Prinsessan absolut måste ha

Det finns bara ett litet krux - Linn har bara 300:- och det fattas 159:- för att drömmen om detta träns ska bli sann

Hon gjorde sina försök med mig på en gång men min plånbok är tunnare än tunnast i dagsläget så jag föreslog att hon skulle förhandla med sin pappa istället

 

- Förhandla ? Hur gör man då ?

 

 

Häromdagen inledde hon förhandlingarna under middagen

 

- Pappa jag måste förhandla med dig... Jag vill köpa ett träns men det fattas lite kronor

 

- Vad har du för motbud ?

 

- ?????

 

- Ja om man ska förhandla måste man ju erbjuda något i utbyte

 

- Jaha... Du kan få köpa dom där två böckerna som vi hittade på nätet....

 

Ungefär där strandade förhandlingarna en aning och Linn har under dagarna som gått mer än en gång tagit upp ämnet "Förhandling" och efter vårt lilla samtal i bilen igår trillade nog polletten ner till slut

 

- Mamma, nu vet jag... Pappa kan få choklad

 

- Vem ska köpa den då ? Har du pengar till det ? När man förhandlar ska man försöka komma på något som den andra vill ha men som han kanske inte kan köpa själv

 

Det uppstod en stunds tystnad innan Linn till slut sa

 

- Nu vet jag... Jag ska lova pappa att vara snäll när han är i Kanada, jag kan  ta hand om dig då

 

Jag inte bara tror utan jag är rätt säker på att Paul inte kan säga nej till det erbjudandet

Det skulle nog kännas rätt skönt för honom att åka iväg  nästa vecka i vetskapen av Linn tar hand om mamma och att hon dessutom lovat att vara snäll så att riskerna för att vi två ska drabba samman som värsta orkanen i alla fall har mildrats något



Jag och...

... namn

 

 

Jag brukar inte ha några problem med att komma ihåg folks namn, man presenterar sig för varandra och sen sitter namnet där

Det finns dock två undantag, ett är ett syskonpar som är ganska nära varandra i ålder, dom är inte speciellt lika till vare sig utseende eller sätt att vara

Deras namn är inte heller speciellt lika men namnet börjar på samma bokstav och fast att jag -numera-  alldeles säkert vet vem som är vem så händer det att jag blandar ihop deras namn ändå

Sen har vi då två i personalen på Linns fritids, hon har gått där i lite mer än två och ett halvt år och fortfarande måste jag tänka till och jag är ännu inte säker på vem av dom som är vem

Även dessa herrar är så olika man kan bli, förutom att den ena är ljus den andra mörk så finns det en uppsjö av andra olikheter dom emellan men det spelar liksom ingen roll Patrik ser nämligen ut som en Daniel och Daniel ser nämligen ut som en Patrik

Och när jag i mitt förvirrade tillstånd ska försöka komma ihåg vem som är vem av dom så slutar det alltid med att hjärnan går på högvarv och att jag undviker att nämna deras namn förns jag lite snyggt kan fråga Linn

 

- Är det Patrik som....

 

Lika ofta som jag ställer den frågan lika ofta suckar Linn och utbrister ett

 

- Men mamma du vet väl att det är Daniel som....

 

 

 

 

Men förutom dessa två exempel så brukar jag ha hyfsat lätt för mig när det handlar om namn i verkliga livet

Lie värre blir det när jag beger mig in i böckernas värld då blir jag helt plötsligt rejält dement och glömmer namnet i nästan samma stund som jag läst det

Figurerar det alltför många namn får jag verkligen skrubba av de grå små hjärncellerna för att ha koll på alla olika karaktärer

Därför blir jag lite lätt avundsjuk när jag hör Linn prata om karaktärerna i boken hon precis har avslutat

Hon rabblar en massa konstiga namn, det är en Ovid, en Mrs något konstigt efternamn, en Mr något ännu konstigare efternamn, det är en butler med ett så skumt namn att jag glömde det i samma sekund som hon uttalade det osv osv

 

 

 

 

Häromdagen när vi Linn och Paul pratade om nämnda bok och alla dessa namn fladdrade ur deras munnar kunde jag inte låta bli att sucka fram ett

 

- Jag fattar inte varför inte personerna i den boken jag läser nu kan heta  Britta, Kalle och Stina istället för So-nyos, Hong Tae-hee , Chi-hons eller vad det nu kan vara för namn

 

Paul undrade lite fint vad det var för bok jag höll på att läsa

 

- Det är en bok om en familj i Sydkorea vars mamma försvinner

 

- Jag tror att du har svaret på frågan där.....

 



Vi har nog...

... börjat prata samma språk

 

 

"Problemet" låg inte enbart hos Picasso utan det handlade nog till allra största delen på att vi inte pratade samma språk och därmed inte riktigt förstod varandra

Den här veckan har jag "jobbat" med Picasso på ett helt annat sätt än tidigare och det har gett en otroligt snabb utdelning

Vår lilla fyrbenta tjej har blivit riktigt social och mysig på alla sätt och vis

Visst har vi mycket kvar att jobba på tillsammans och vägen fram emot målet är lång men dom små framstegen gör att det hela känns så mycket roligare numera

 

 

 

 

Det som för andra är självklarheter blir för oss i familjen en stor seger

Små saker som att Picasso väljer att ligga kvar i soffan när vi kommer istället för att dra iväg som en avlöning, att hon självmant kommer och lägger sig tätt intill och mer än gärna låter sig klappas och bli ompysslad med och faktiskt även somnar och snarkar tungt utan att invänta att vi först ska somna

Att Picasso självmant hänger med ut i tvättstugan, gör sällskap vid spisen ja t.o.m hänger med in på toaletten bara för att få vara med där det händer känns högst ovant men mysigt

Även utomhus har hennes beteende ändrats, man ser på hela Picasso att hon numera har en helt annan glädje och fart i stegen

Och när hon idag sökte sig till tryggheten hos mig när läskiga stallhunden Mimmi - som väger drygt en tredjedel av Picasso och är ungefär hälften så stor som henne - dök upp kändes riktigt skönt och värmde gott i mattehjärtat 

 

 

Det är lite svårt att sätta tummen på vad det är som har hänt men nu känns det helt klart som om vi är på väg åt samma håll och att Picasso inte bara bor här hos oss och avnjuter service och kärlek på sina egna villkor utan att hon faktiskt vill vara en del av vår familj lika mycket som vi vill vara en del av hennes

Men vi har som sagt långt kvar, men allt går ju så mycket bättre när man helt enkelt accepterar varandras personligheter med allt vad det innebär och inte försöker göra om varandra eller för all del hela tiden lägger energi på att jämföra med andra

Relationer fungerar inte alltid som man har tänkt sig men har man bara viljan att mötas så går det bara man lägger manken till och kryddar med massor av tid och kärlek

Och tid och kärlek finns det gott om i den här familjen

 



Mat &...

... minnen

 

 

När jag gick på högstadiet åkte jag och min kompis ofta in till Stockholm

Målet för våra Stockholmsresor var oftast Hötorget för det var där alla balla halsband och smycken fanns och det var även där dom tuffa "indianskärpen" fanns, dvs tunna läderskärp med mönster gjorde av små små indianpärlor

Hade man ett "indianskärp" var man riktigt cool och hade man dessutom både ett svart och ett brunt ja då var man stentuff

Oftast handlade den mest om ren och skär ögonshopping, ibland inköptes något halsband eller ett par örhängen på rea men oftast så gick vi bara runt där och njöt av allt fint och drömde om bättre tider

Eller rättare sagt om mer pengar

Någon enstaka gång hände det att vi båda hade hyfsat bra med pengar så att vi både kunde köpa något smycke och sen ta rulltrappan ner till Hötorgshallen och leta oss in i hörnet där det såldes piroger

Nu såhär drygt trettiofem år senare minns jag dessa köttfärspiroger som bland det bästa man kunde sätta tänderna i och gratis saften som man drack till i små plastmuggar svalkade underbart gott

 

 

 

 

Men tiden gick och turerna in till Hötorget ersattes av annat men även när jag precis hade flyttat hemifrån hände det att jag kunde slinka ner i Hötorgshallen bara för att få avnjuta en pirog

Men sen tog vuxenlivet vid på allvar och dom där underbart goda pirogerna föll i glömska fram till för något år sedan då jag var i Hötorgshallen lite sorgligt kunde konstatera att man numera inte sålde några piroger längre utan det enda som erbjöds var falafel och kebab där man tidigare haft pirogerna

I dag önskade Linns sig piroger till middag, ja egentligen ville hon ha "En Gorbys" men några såna hade vi inte i frysen så jag bestämde mig för att göra egna köttfärspiroger och visst var dom goda men inte på långa vägar så goda som dom man kunde köpa i Hötorgshallen... 



Att se till...

... det man har

 

 

Det är inte alltid helt lätt att göra det, ibland låser det sig och när all energi går åt till att jämföra och tänka på allt man inte har så missar man lätt alla guldkorn som faktiskt finns mitt framför näsan på en

Under dagens morgonpromenad tillsammans med Picasso kände jag en sån otrolig glädje över "ögonöppnaren" jag fick under tisdagens privatlektion tillsammans med Picasso

 

 

 

 

I takt med att jag praktiserat tipsen jag fick av Hasse men kanske framför allt blivit mer observant och medveten om hur Picasso svarar när jag kommunicerar med henne så har jag upptäckt att bakom den där lilla introverta damen med en stor portion integritet finns en otroligt mysig liten tjej som gång efter gång på sitt eget lilla vis visar att hon tycker om oss alla i familjen och faktiskt så har Picasso utstrålat en helt annan trygghet och glädje den sista tiden

 

 

I tisdags undrade Hasse hur hon reagerade när hon blev rädd, om hon då sökte sig till oss

Just då kunde jag inte påminna mig om någon gång då hon blivit rädd men så igår när vi var uppe i stallet blev Picasso lite väl närgången med elstaketet till hästhagen och fick sig en kyss och direkt sökte hos sig till mig och satte sig mellan mina ben medans hon gnydde över det elaka o farliga staketet och då kunde jag inte låta bli att känna mig lite varm och glad i hjärtat

Preis lika varm o glad blev jag under eftermiddagens promenad då hon hela tiden sökte sig till mig, viftade på svansen och tydligt visade att hon uppskattade mitt sällskap innan hon snabbt kilade vidare på nya upptåg

Små små framsteg som känns oerhört sköna att få ta tillsammans och från och med nu är det slut på jämförelser och fokus på vad vi inte har

Nu är det full fart framåt tillsammans och kärlek på vårat och Picassos eget lilla vis

 



Ibland kanske man inte måste...

... säga högt vad man tänker

 

och det är kanske lite extra viktigt när man jobbar inom vården

När jag i fredags lämnade VC med en remiss till röntgen i handen och en uppmaning om att uppsöka röntgens drop in tider så fort som möjligt så bestämde jag mig för att jag inte skulle googla eller läsa på div vårdrelaterade sidor utan helt enkelt invänta svaret på röntgen och vad läkaren på lungkliniken hade att säga om detta

Jag brydde mig inte ens om att titta vad läkaren på VC hade skrivit på min röntgenremiss utan nollställde mig lite och lät det hela få sjunka in lite

 

 

Men riktigt så enkelt var det ju inte, redan samma kväll kände jag mig tvungen att i alla fall googla lite snabbt på ett ord läkaren nämt

När det var gjort släppte jag det hela igen än mer förvissad om att jag inte skulle hålla på och tänka om & men utan helt enkelt vänta

Men så kunde jag ine hålla mig riktigt utan tog fram röntgenremissen och tittade vad läkaren skrivit där och det kanske jag inte borde ha gjort

Det första jag läste var att spirometrin visat att jag bara lyckades andas ut 60% av luften i lungorna och självklart var jag ju tvungen att googla lite efter normalvärdet som visade sig vara 75-80%

Sen landade ögonen på min läkares frågeställning

Vätska ? Infiltration ? Stas ? KOL ?

Och där någonstans började ju tankarna snurra igen och det där med att "gilla läget" och invänta besöket på lungmottagningen kändes inte lika enkelt längre

 

 

Även om tankarna om vad det kan vara för fel hela tiden ligger och gnager någonstans i bakhuvudet så har jag ändå lyckats hålla dom just  där i bakhuvudet och gjort allt jag kan för att dom inte ska få spinna loss alltför mycket

I morse åkte jag in till drop in tiden på röntgen  med remissen i handen, lika bra att få det avklarat så fort som möjligt så att svaren finns på plats när det är dags för nästa läkarbesök

På röntgen kollade hon min remiss, tittade upp på mig och utbrast

 

- Oj KOL ? Och du som är så ung....

 

Jag valde att inte svara något på det utan suckade mest inombords

Det är inte första gången jag råkar ut för vårdpersonal som uttrycker sig klantigt och det är en himla tur att jag inte tillhör den hispiga typen som går igång på minsta lilla

Hur kul är det att få en sån kommentar rätt i fejset, hon hade inte minsta lilla aning om vad jag haft för symptom, vad jag gått igenom  eller för all del hur stor min oro inför det hela var

Som vårdpersonal måste man f*n i mig vara mer professionell än så, gör vad du ska och känner du ett behov av att prata i ett sånt här läge så se då för fanken till att kallprata om väder och vind utan att låta klumpiga ord passera läpparna

 

 

Nu kan jag erkänna att jag har googlat, mer än jag egentligen vill kännas vid och jag skulle bli mycket förvånad om mina besvär skulle visa sig bero på KOL, symptomen stämmer inte riktigt

Men som sagt, just nu försöker jag lägga mest fokus på att inte tänka så mycket utan bara ta dagen som den kommer, det är liksom ingen ide att måla fan på väggen i förväg

Nya medicineringen har ju trots allt gjort livet lite lättare att leva eller rättare sagt lite lättare att andas...





 



Mina barn...

... och andras ungar

 

 

Ofta när jag har pratat med någon om "bonusbarn" så blir jag lika glad & varm inombords och inser vilken otrolig tur jag har haft som träffade just Paul

Jag förstår att det inte är världens enklaste sak att träffa någon som redan har barn i synnerhet inte om det handlar om tonåringar och att få just den biten i förhållandet att fungera smidigt och hyfsat smärtfritt

Men det jag inte förstår är när man så tydligt gör skillnad på mina/dina/gemensamma barn

Självklart ser kärleken till det biologiska barnet annorlunda ut än den kärlek man har för någon annans barn och det är absolut inte det jag reagerar mot

Det jag reagerar på är när man inte tar in barnen från ett tidigare förhållande som en självklar del i den nya familjen utan  mest verkar se dom som något man fick på köpet men helst hade velat slippa

 

 

För Paul har Anna & Joakim alltid varit en naturlig del av vår familj

Han har funnits där som en självklar "extra förälder" utan att på något sätt klampa in och försöka överta någon "papparoll"

Visst är det så att jag och Anna & Joakims pappa haft huvudansvaret för barnen men Paul har alltid funnits med och aldrig någonsin har han backat, ryckt på axlarna eller tyckt att det inte varit hans ansvar eftersom det inte är hans biologiska barn

I mångt och mycket har Paul nog tagit ett större ansvar än vad jag har gjort, han var den som med en ängels tålmod tragglade läxor med Anna och han är den av oss som klivit fram och peppat Joakim när det känts jobbigt i studierna

Helt naturligt har han fyllt upp där jag inte räckt till som förälder, precis som det ska vara i en familj

 

 

 

 

Redan från början var det så självklart att vi hade två barn och när Linn sen föddes hette det aldrig att vi hade ett gemensamt och att jag hade två från ett tidigare äktenskap utan vår familj bestod av Paul & mig och våra tre barn helt enkelt

Det är något som fungerat så enkelt och naturligt att jag nog helt enkelt har tagit för det givet och inte funderat så mycket över det hela

Men efter ytterligare ett samtal om just bonusbarn så inser jag att det inte alltid det enkla och självklara är just så enkelt och självklart 

Det är inte alla som har ett så stort, varmt och kärleksfullt hjärta som Paul har, jag hade tur när våra vägar korsades

Ja vi alla hade tur, tur i kärlek....

 



 



Skoldags för...

... Picasso och mig

 

 

Det där med valpkurs blev ju liksom aldrig av för Picassos och min del, de valpkurser som fanns att tillgå funkade inte tidsmässigt för oss så det hela rann  ut i sanden

Jag har ju försökt harva på lite härhemma men liksom aldrig känt att jag greppat det hela tillsammans med Picasso och ett av de stora problemen jag tycker har varit är vi inte haft den där kontakten med varandra som jag skulle vilja ha

Picasso är ju i högsta grad en dam med stor integritet och klara gränser för vad hon tycker är ok att göra eller inte att göra eller bli utsatt för

Har hon inte lust att kela, gosa, träna eller vad det kan vara så går hon helt enkelt sin egen väg och just det där att hon inte söker kontakt o närhet med oss har ju känts jättetråkigt

Jag har funderat och pratat om att jag skulle boka några privatlektioner men det blev liksom aldrig riktigt av men så nu i förra veckan när energin så sakta började återvända tog jag tag i saken och ringde upp en instruktör, berättade om våra problem, vad vi behövde hjälp med och bokade en tid

 

 

I dag var det äntligen dags och jag var nog lite pirrig inför det hela för i natt drömde jag mardrömmar om vår lektion och förmodligen kände Picasso av mina känslor för under morgonen såg hon till att vädra alla sina dryga sidor varpå mitt lilla pirr inför det hela  förstärktes ännu mer

Men inte sjutton hade jag behövt oroa mig, till en början fick Picasso stanna i bilen medans jag, instruktören och hans tre elever gick in i klubbhuset och pratade lite om Picasso, mig och vad jag hade för förväntningar och sen gick vi ut på träningsplanen och väl där infann sig mitt lugn och vi hade en superkul stund tillsammans

Vi körde tre olika övningar, instruktören visade lite med Picasso hur jag skulle göra och efter drygt fyrtio minuter fick Picasso vila ut i bilen medans vi avslutade med lite "eftersnack" i klubbhuset

 

 

Instruktören berättade att han efter vårat samtal kände att han fått en rejäl nöt att knäcka men att han efter det lilla han sett under dagens pass inte alls kände sig orolig på något sätt

Picasso fick massor av beröm den här "kontaktlösheten" som jag upplever såg han inte mycket av hos Picasso, tvärtom han upplevde att Picasso har fokus på mig och att hon dessutom har en vilja att samspela så hemläxan fick helt enkelt bli att fortsätta med dagens övningar hemma och dessutom ta tag i det där med koppelträningen

Picasso är helt värdelös på att gå i koppel, jag hade en ambition att bevisa för käre maken att man visst kan lära en staff att gå fint i koppel men den ambitionen rann ut tillsammans med min energi
Men nu så, nu har jag fått en första övning att träna på och träna ska vi göra

Envisast vinner och den här gången tänker jag plocka fram min berömda envishet och använda den till något bra och sen får vi se om den räcker till för att lära en staffe gå i koppel eller om jag än en gång får ge maken rätt...





Hundtricket funkar...

... även för barn

 

 

I höstas fick vi nya grannar och i familjen finns en tjej som är jämnårig med Linn och som är hos sin pappa varannan helg

Paul hälsade lite snabbt på henne precis när dom var nyinflyttade men sen blev det som det så gärna blir på hösten/vintern dvs att man inte är ute lika mycket och de "naturliga" tillfällena att ses blir inte så många

 

 

Men så i söndags när den första härliga vårdagen lockade till timmar av utevistelse var tiden inne

Efter att vi hade kommit hem från stallet fortsatte Linn & Picasso leken ute på tomten och efter en stund meddelade Linn att hon skulle ta med sig Picasso till fotbollsplanen

Strax därefter kunde  Paul och jag se hur Linn lekte med Picasso på fotbollsplanen samtidigt som granntjejen kom ut på deras tomt

Vi kunde även notera hur Linn och tjejen tassade som två smygande katter i stora cirklar och försiktigt närmade sig varandra utan att någon av dom riktigt vågade ta det första steget

Som tur var hade ju Linn Picasso med sig och när granntjejen kommit tillräckligt nära beslutade sig Picasso för att ta saken i egna händer eller rättare sagt tassar

Med all styrka hon kunde uppbåda såg hon till att Linn inte hade något val utan drogs med fram till F och när dom väl sagt "Hej" till varandra var isen bruten

 

 

Från vardagsrumsfönstret kunde vi se hur Linn, F och Picasso gick runt på fotbollsplanen och verkade ha fullt upp med att prata med varandra och när Linn sen en timme senare kom in för att äta middag var hon på ett strålande humör och överlycklig över den nya bekantskapen

Under deras första timme tillsammans hade det nämligen visat sig att dom båda tycker om djur och speciellt då hästar och att F faktiskt rider lektion i "vårat" stall

Nu är ju isen bruten med en viss hjälp av "hundtricket" och  Linn längtar redan tills nästa gång F kommer till sin pappa, för nu "känner" dom ju varandra...





Allra duktigaste...

... Linnsan

 

 

I går hade vi årsmöte med Rid & körklubben Shetland och i fredags satte jag mig ner för att räkna ihop Poängligan, "Bästa barn" och Bästa agility, hopp och precisionsponny

Klubben har haft sex tävlingar under året och starterna i de olika klasserna har varit många så det tog sin lilla tid

Under sammanräkningen spred sig ett litet - stolt - leende på mina läppar och det var inte utan att jag blev lite varm i hjärtat

Linn har ju under säsongen tävlat på både moster Malles Sillen, Dumle och Tiger samt på ridskolans Monia och även inackorderingen Bettan så i de klasser Linn har ställt upp har det milt uttryckt varit mycket Linn och under säsongen har det skämtats lite om att Linn tävlar mor sig själv

Ja det har liksom blivit en liten chargong man slängt ur sig med ett leende på läpparna  "Jaha, nu ska Linn tävla mot sig själv igen, undrar vilken häst hon vinner med...."

Och visst jag erkänner, jag har också tänkt så både en och två gånger, ja det har helt enkelt blivit en liten "sanning" vilket då medfört att Linns prestation på tävlingsbanan med hästarna inte fått den cred hon faktiskt varit värd att få utan mest mötts med ett litet förstående leende

 

 

 

 

 

När sammanräkningen var klar kunde jag konstatera att i "Yngre barn" har Linn sammanlagt ställt upp i 27 klasser under säsongen i 4 av dessa har hon tävlat mot sig själv på olika hästar men i resterande 23 klasser har hon haft minst en motståndare, oftast två eller fler och helt plötsligt känns det där med att "tävla mot sig själv" som en sanning med en modifikation så absolut kan Linn känna sig som en stolt och värdig vinnare

 

 

I poängligan som är ekipagebunden tog Linn hem både första och andra platsen tillsammans med Sillen respektive Dumle och i kategorin "Bästa yngre barn" där man får tillgodoräkna sig alla poäng man samlat under säsongen tog Linn hem segern med 258 ihopsamlade poäng

Sillen tog dessutom hem priset för bästa agilityponny samt kom på en hedrande andra plats i kategorin bästa hopponny endast två poäng efter segraren, poäng som Linn varit med om att samla ihop tillsammans med Sillens andra små ryttare och handlern Julia

 

 

 

 

Summa summarum, när allt kommer omkring är Linn sin ringa ålder till trots  riktigt duktig för det är absolut inga "räkmackemackeponnys" hon glidit runt på under säsongen

Både Sillen & Dumle har ett rykte om sig att vara envisa och inte alltid särskilt samarbetsvilliga, även Bettan är en liten dam med en stor portion egen vilja och även om Monia oftast gör vad man ber henne om så besitter även den lilla damen en mått av egen vilja så nog fanken har Linn fått kämpa för sina poäng tillsammans med dessa underbara små fyrbenta vänner och hon har gjort det bra

 

 



 

 

 



Linnsans...

... lycka

 

 

I går kom Julia på besök och genast plockade Linn fram sin sminkväska och efter några sekunder var tjejerna i full gång med att sminka varandra

 

 

 

 

Linn var nog i sjunde himlen och fnissade och gurglade av skratt hela tiden och hon var mycket nöjd med slutresultatet

Julia och jag skrattade så vi höll på att trilla av stolarna när Linn tittade sig i spegeln för att  se resultatet av Julias sminkning och spontant utbrast

 

- Hallå snygging, vart har du varit hela mitt liv !

 

 

 

 

Innan läggdags tvättade Linn mycket noggrant bort sminket och det första hon frågade i morse var om sminket verkligen var helt borta vilket jag fick svära på heder och samvete att det var

 

- Bra, för jag vill inte se ut som X gör

 

- Hur ser hon ut ?

 

- Hon får inte sminka sig för sin mamma så hon sminkar sig inne i garderoben innan hon springer till skolan, det är verkligen sjuuuuukt fult

 

 

Vad säger man ?

Först och främst tycker jag att det är otroligt trist att en åttaåring överhuvudtaget tänker på eller känner ett behov av att sminka sig innan hon springer till skolan på morgonen och ännu tristare tycker jag att det är att en åttaåring har en förälder hemma som inte ens ser sitt barn på morgonen innan hen springer iväg till skolan

Vi pratar om åttaåringar, för mig är det och har alltid varit en självklarhet att säga hejdå till mina barn "öga mot öga" 



Vardags...

... matematik

 

 

I går sorterade jag all smutstvätt och konstaterade att det var sju maskiner som behövde köras

Rent praktisk är det ju inga problem att köra sju maskiner på en dag men teoretiskt ser det ju lite annorlunda ut

 

-  Vi har bara plats för att kunna hänga drygt tre maskiner/dygn

 

- Mina axlar skulle förmodligen börja protestera lite grann redan efter att jag hängt första maskinens tvätt och definitivt högljutt börja klaga efter den andra och om jag mot all förmodan skulle få för mig att köra en tredje maskin så skulle axeln totalstrejka och göra livet extra surt för mig de närmaste dagarna/nätterna

 

Så trots att många hävdar att jag gör precis det motsatta så var jag klok nog att lyssna på min kropp    - redan innan den började skicka ut signaler -  och körde bara en maskin tvätt
Och det är väl lite så vardagens matematik fungerar dvs det är inte alltid teori och praktik går hand i hand

 

 

 



Linn & Bosse fick...

 

 

... vara med på förstasidan

 

 

 

Och här   http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/det-ar-viktigt-att-lata-barn-vaxa-upp-med-djur_3322528.svd  kan man läsa om oss





Mina...

... duktiga tjejer

 

 

Efter gårdagens katastrofstart på dagen var jag inte det minsta sugen på att åka till stallet men ibland har man inget val utan man bara måste helt enkelt

När vi väl kom till stallet flöt allt på som smort och vi kom iväg ut i skogen utan att Linn och jag ens varit i närheten av att bli osams eller irriterade på varandra

 

 

 

 

Prinsessan har några ställen där hon på ett mycket bestämt sätt visar åt vilket håll hon vill gå och igår hamnade vi på just ett sånt ställe där det i Prinsessans värld egentligen bara finns ett håll

- den lilla stigen som går in till vänster, möjligtvis kan hon under vissa protester gå med på att ta stigen åt höger också men rakt fram har varit ett big NO NO från hennes sida

Bara så sent som i höstas var det en omöjlighet för Linn att få henne att gå rakt fram där om det inte var så att dom hade sällskap av andra ridkompisar eller att jag gick tätt intill med ett stadigt tag i ena tygeln för att visa vägen

Försökte Linn på egen hand resulterade det bara i att Prinsessan vände tillbaka alternativt gick sin egen väg  rakt in i skogen

 

 

 

Även om mina astmabesvär är betydligt bättre nu än bara för ett par dagar sen beslöt jag mig för att "spara" lite på mig och låta Linn och Prinsessan rida iväg en bit själva och vad är väl bättre än att låta dom göra det vid en lång raksträcka där jag så gott som hela tiden har uppsikt över ekipaget

Nu valde vi kanske inte det bästa stället och givetvis "protesterade" Prinsessan först och försökte vända om när hon insåg att jag stod kvar på samma plats men Linn var beredd och lyckades vända henne rätt igen och när den lilla dusten var tagen fortsatte dom framåt längs stigen  utan några som helst problem och när dom slutligen vände tillbaka passade dom på att ta en härlig galopp tillsammans

Linn strålade som en sol och hade ett leende som sträckte sig från öra till öra när hon saktade ner Prinsessan framför mig

 

 

 

 

För en utomstående är det här förmodligen ingen "big deal" men för oss som varit i Linn och Prinsessans närhet inser vilken utveckling dom två har gjort tillsammans och som -nästintill- ständigt närvarande mamma vid alla deras stunder tillsammans kan jag inte annat än att bli stolt över Linn

För även om Linn har haft stor hjälp av bla Marika, Julia och till viss del även mig och andra så är det Linn själv som har gjort det allra största jobbet med Prinsessan och jag vet hur mycket tårar, uppgivenhet, envishet men framför allt kärlek det ligger bakom det lilla framsteget jag fick se igår

Stärkt av den lilla framgången ville Linn prova att hoppa några av terränghindrena på väg tillbaka till stallet, vilket hon fick göra på ett villkor dvs att när hon väl bestämt sig för att hoppa så fick hon inte fega ur och stanna framför hindrena utan bestämde hon sig så var det det beslutet som skulle gälla

 

- Mamma, jag har bestämt mig. Jag vill och ska hoppa

 

Det var bara för mig att knalla i förväg och ställa mig efter sista hindret och vänta in det lilla ekipaget

 

 

 

I full galopp kom det lilla ekipaget och även om jag lyckades knäppa av kortet lite för tidigt så hoppade dom över hindret och Linn var helt salig av lycka och otroligt stolt över både sig själv och Prinsessan efteråt och detta med all rätt

Att först på egen hand lyckas med något som tidigare varit en omöjlighet och sen som grädde på moset krydda med att göra något man tidigare tyckte varit lite läskigt är en framgång och personlig utveckling som heter duga

Under hela vår tre och ett halvt år långa resa tillsammans med Prinsessan har jag ett flertal gånger sagt/tröstat mig med att Linn och Prinsessan förmodligen kommer att ha som allra roligast under sitt sista år tillsammans

För hur sorgligt det än är att tänka på det så är det nog ungefär så långt tid kvar som Linn kan rida på henne men som tur är så det finns ju ett liv tillsammans  med en ponny även efter ridningen...