Mina...

... duktiga tjejer

 

 

Efter gårdagens katastrofstart på dagen var jag inte det minsta sugen på att åka till stallet men ibland har man inget val utan man bara måste helt enkelt

När vi väl kom till stallet flöt allt på som smort och vi kom iväg ut i skogen utan att Linn och jag ens varit i närheten av att bli osams eller irriterade på varandra

 

 

 

 

Prinsessan har några ställen där hon på ett mycket bestämt sätt visar åt vilket håll hon vill gå och igår hamnade vi på just ett sånt ställe där det i Prinsessans värld egentligen bara finns ett håll

- den lilla stigen som går in till vänster, möjligtvis kan hon under vissa protester gå med på att ta stigen åt höger också men rakt fram har varit ett big NO NO från hennes sida

Bara så sent som i höstas var det en omöjlighet för Linn att få henne att gå rakt fram där om det inte var så att dom hade sällskap av andra ridkompisar eller att jag gick tätt intill med ett stadigt tag i ena tygeln för att visa vägen

Försökte Linn på egen hand resulterade det bara i att Prinsessan vände tillbaka alternativt gick sin egen väg  rakt in i skogen

 

 

 

Även om mina astmabesvär är betydligt bättre nu än bara för ett par dagar sen beslöt jag mig för att "spara" lite på mig och låta Linn och Prinsessan rida iväg en bit själva och vad är väl bättre än att låta dom göra det vid en lång raksträcka där jag så gott som hela tiden har uppsikt över ekipaget

Nu valde vi kanske inte det bästa stället och givetvis "protesterade" Prinsessan först och försökte vända om när hon insåg att jag stod kvar på samma plats men Linn var beredd och lyckades vända henne rätt igen och när den lilla dusten var tagen fortsatte dom framåt längs stigen  utan några som helst problem och när dom slutligen vände tillbaka passade dom på att ta en härlig galopp tillsammans

Linn strålade som en sol och hade ett leende som sträckte sig från öra till öra när hon saktade ner Prinsessan framför mig

 

 

 

 

För en utomstående är det här förmodligen ingen "big deal" men för oss som varit i Linn och Prinsessans närhet inser vilken utveckling dom två har gjort tillsammans och som -nästintill- ständigt närvarande mamma vid alla deras stunder tillsammans kan jag inte annat än att bli stolt över Linn

För även om Linn har haft stor hjälp av bla Marika, Julia och till viss del även mig och andra så är det Linn själv som har gjort det allra största jobbet med Prinsessan och jag vet hur mycket tårar, uppgivenhet, envishet men framför allt kärlek det ligger bakom det lilla framsteget jag fick se igår

Stärkt av den lilla framgången ville Linn prova att hoppa några av terränghindrena på väg tillbaka till stallet, vilket hon fick göra på ett villkor dvs att när hon väl bestämt sig för att hoppa så fick hon inte fega ur och stanna framför hindrena utan bestämde hon sig så var det det beslutet som skulle gälla

 

- Mamma, jag har bestämt mig. Jag vill och ska hoppa

 

Det var bara för mig att knalla i förväg och ställa mig efter sista hindret och vänta in det lilla ekipaget

 

 

 

I full galopp kom det lilla ekipaget och även om jag lyckades knäppa av kortet lite för tidigt så hoppade dom över hindret och Linn var helt salig av lycka och otroligt stolt över både sig själv och Prinsessan efteråt och detta med all rätt

Att först på egen hand lyckas med något som tidigare varit en omöjlighet och sen som grädde på moset krydda med att göra något man tidigare tyckte varit lite läskigt är en framgång och personlig utveckling som heter duga

Under hela vår tre och ett halvt år långa resa tillsammans med Prinsessan har jag ett flertal gånger sagt/tröstat mig med att Linn och Prinsessan förmodligen kommer att ha som allra roligast under sitt sista år tillsammans

För hur sorgligt det än är att tänka på det så är det nog ungefär så långt tid kvar som Linn kan rida på henne men som tur är så det finns ju ett liv tillsammans  med en ponny även efter ridningen...