Finns det liv...

... finns det hopp

När jag var ute och promenerade igår så slog mig tanken helt plötsligt

- Fasiken vad pigg jag känner mig !

Jag vet inte riktigt hur det började för min del men till slut blev det bara så att det ena avlöste det andra

*Astma

* Urinvägsinfektion gånger flera

*Njurbäckeninflamation

*Lunginflamation gånger flera

*Halsfluss

* Problem med hjärtat

* Propp i lungan

*Öroninflamation

* Div. luftrörskatarrer

* Stämbandsinflamation vilket ledde till 2 månader utan röst

* Ledinflamationer

* Tennisarmbåge

Mm mm mm

Däremellan så har ju Linn haft

*Vattkoppor

* Lunginflamation

*Oräkneliga förkylningar

* Öroninflamation gånger flera

*Falsk krupp

Mm mm mm

Ja man behöver ju inte vara någon Einstein för att räkna ut hur vår vardag sett ut de fyra senaste åren

- jag har inte jobbat en enda hel månad på fyra år

Att säga att det har varit tufft är en rejäl underdrift

Stundtals har det känts som om jag nätt och jämt haft näsan ovanför vattenytan

Så fort jag har börjat känna att nu, nu har jag kontroll på läget så har det dykt upp nå´t nytt och dragit ner mig under ytan igen

Men nu känns det som om jag har inte bara näsa utan även huvudet ja kanske t.o.m en del av bröstkorgen ovanför vattenytan

När det var som värst hade vi  under ett år 120 Vab dagar för Linn

- i år har vi hitintills VABat 34 dagar

Visst, det är fortfarande ganska många dagar men då ska man veta att Linn nu i höst endast varit sjuk i fyra dagar och då bara en helt "vanlig" förkylning med feber, hosta & snorande

Dessa fyra dagar lyckades hon dessutom klämma in under rätt schemavecka för min del så att jag bara behövde VABBA en dag

Jag har ju haft min tennisarmbåge nu i höst och varit sjukskriven både på hel, halv & 1/4 men är nu "back in buisness" på min fulla tid igen och kanske är det så att tennisarmbågen var det som behövdes för att tippa tillbaka tillvaron på rätt plats igen

Jag har tidvis haft nå´t gröndjävligt ont men just det onda har tvingat mig att dra i handbromsen och ta det riktigt lungt

Tack vare deltidssjukskrivningen så kunde jag "mellanlanda" hemma en stund efter jobbet och ta´t lungt innan jag hämtade yrvädret på fritids

Så utan att jag riktigt märkt det själv så har mina batterier sakteliga laddats upp och nu känner jag mig kanske inte helt men  nästintill fulladdad

Jag har en helt annan energi i kroppen nu än vad jag har haft på flera år, ett helt annat engagemang vad det gäller det mesta än vad jag har haft på mycke mycke länge

Men framför allt så känns det som att jag orkar tänka ett par steg framåt istället för att enbart koncentrera mig på att hålla mig på fötterna när jag tar nästa steg

Kort sagt

- det finns hopp om livet och det är en underbar känsla