Så fel...

... men ändå så rätt

I lördags var Paul och jag på en kombinerad "Nytt hus, barn, nygifta & 35årsparty"

Det är inte ofta det bjuds till fest numera

Festerna har liksom haft en tendens att avta i samma takt som vår ålder har stigit så när inbjudan kom var den ett trevligt inslag i tillvaron men i takt med att festen närmade sig så började ju tankarna mala

- Jag känner ju ingen

- "Alla" kommer att vara såååå mycke yngre

- Vad ska jag ha på mig ?

osv osv osv

Spiken i kistan slog Paul när han vidarebefodrade ett sms han fått från värden som svar på frågan hur man förväntades vara klädd

"Hon kommer att ha svart klänning, jag själv kör med skjorta o byxor.... efter middagen blir det nattklubb nere i källaren..."

Efter att på fredagskvällen gjort en djupdykning in i vår klädkammare så kunde jag som så många andra gånger tidigare konstatera att jag hade absolut ingenting att ta på mig

*panik*

Eller snarare en djup suck intog mig och la sig som ett flor över partystämningen men efter att Paul och jag planerat upp lördagen som förutom denna nämnda fest bestod av Sillens julfest för Linns och min del och kommentering av EMfinalen i Curling för Pauls del konstaterade vi att med lite tur skulle vi nog hinna ta en tur till Barkarby Outlet innan vi åkte på festen men givetvis garderade jag mig genom att ta med mig en tunika och ett par svarta byxor ifall jag inte skulle hitta något som kändes bra

Efter Sillens julfest svidade jag om och när Paul och jag satte oss i bilen kände jag att det där med ny outfit inte kändes så himla viktigt så istället för Barbarby Outlet bestämde vi oss för att glida in på Stinsens Köpcentrum för att få tiden att gå

Vi hamnade på KappAhl där jag lite förstrött kollade in utbudet, såg en klänning som verkade ok men...

... jag lämnade damavdelningen tomhänt - vilket jag senare skulle ångra djupt - och gjorde istället ett besök på barnavdelningen där jag hittade lite nytt till Linn bla en "pälsväst" som hon spanat in hela hösten men som jag vägrat att köpa men nu när hon bestämt sig för att vara ren i Luciatåget så hade jag inget val

Men tillbaka till festen...

När vi svängde in i kvarteret där värdparet bor körde vi förbi  några par som helt klart såg ut att vara på väg till fest och redan vid anblicken av dessa par började jag så smått intas av den där känslan att bara vara sååååå fel

En känsla som sen växte sig starkare och starkare under festens första timma då gästerna droppade in en efter en

För att göra en lång historia kort så var det länge sen jag kände mig så totalt fel och malplacerad som just då

Det var lite drygt 50 personer på festen, de flesta par så fördelningen mellan kvinnor och män var 50/50

Där stod jag i mina svarta byxor och tunika i strumplästen medans den ena efter den andra tjejen gled in i sin "lilla svarta" , högklackade pumps och i stort sett med samma frisyer och sminkning som tagna direkt ur "Sex and the City"

När alla gäster anlänt kunde jag konstatera att vi var tre tjejer som stack ut lite med vårt val av byxor istället för klänning

Feststämmningen var på topp och vartefter middagen förflöt så började den där känslan av att vara på fel plats vid fel tillfälle avta

Ja, iallafall ända tills vi hamnade i köket i väntan på kaffe och efterrätt

Vi hamnade brevid en helt ny bekantskap som inledde med att fråga vart Paul jobbade någonstans och när dom två uttömt det ämnet vände han sig till mig och undrade om jag jobbade på samma ställe varpå jag givetvis svarade att jag jobbar som undersköterska

Man kunde nästan ta på tystnaden som uppstod och när grabben till slut tryckt tillbaka sina ögon som trillat ut av förvåning sa han

- Jobbar du på Karolinska ?  Vilken avdelning där ?

- Nej, jag jobbar inom hemtjänsten

Jisus säger jag bara, den tystnaden som uppstod då var något av det märkligaste jag upplevet och så fort han samlat sig efter chocken dröp han av och sökte upp annat sällskap

Nu när det gått ett par dagar kan jag inte annat än att känna mig glad över att inte vara stöpt i "Sex and the city formen" där alla måste se likadana ut och att det någonstans därinne finns något som gör att man går runt och tror att man är förmer än alla andra

 Jag kan inte låta bli att tycka lite  synd om människor som går runt och inbillar sig att en del yrken är så mycke finare och bättre än andra

Det är väl en  %6/99¤¤#=?("#!½  tur att det finns folk som "underlåter" sig till att jobba inom vården, sitta i kassan på ICA, köra sopor, städa eller vad fanken det nu kan vara

Det är en gåta för mig hur man kan gå runt och tro att man har ett jobb som gör en så otroligt mycke bättre och förmer än alla andra och en ännu större gåta är det hur man kan välja att döma någon utefter vad h*n arbetar med

Den där känslan av att vara så fel har numera bytts till en annan känsla 

En känsla av att det är så otroligt skönt att vara just jag och ïnte behöva gömma mig bakom tryggheten att vara som alla andra eller  bakom en tjusig titel

Är det så att någon inte tycker att vare sig mitt kläd eller yrkesval faller dom i smaken så är det ju inte min ensak utan helt och hållet deras problem

Själv föredrar jag att se bakom det yttre skalet  och yrkesvalet och istället umgås med människor som jag tycker just för hur dom är som personer