Snälla kan någon förklara...

... varför det 2014 är så otroligt viktigt att få säga negerboll ?

 

 

Jag erkänner utan omsvep att jag har tillhört kategorin som suckat och minsann tyckt att det heter "negerboll" och det ligger minsann inte den minsta lilla  rasism i det ordet och det är banne mig ingen som ska bestämma över vad jag ska säga för vi lever faktiskt i ett fritt land...

 

 

 

 

Men någonstans efter vägen hände någonting, jag började fundera

Varför var det så viktigt att få säga negerboll ?

Hur jag än funderade så kom jag inte på ett enda bra skäl till det däremot poppade det upp massor av skäl till varför jag inte ska använda mig av det ordet

Nu tänker jag lämna både ordets betydelse och hela den historiska biten och även rasism aspekten helt åt sidan för när det kommer till kritan så är det egentligen ganska enkelt för min del

Om någon blir ledsen, sårad, känner sig kränkt, särbehandlad eller vad det nu kan vara av att jag använder mig av ett ord så finns det ju ingen som helst anledning till att använda det

 Speciellt inte om det dessutom är ett ord som inte på något sätt fyller en funktion och som med lätthet kan bytas ut mot ett annat ord som dessutom ger en bättre och mer riktigare beskrivning av vad det egentligen är

För mig handlar det om respekt inför andra människors  värde och framför allt andra människors känslor och för mig är det fullständigt självklart att alla har ett lika värde och att kränka eller såra andra människor är något jag försöker undvika så gott det bara går oavsett hudfärg eller härkomst och någonstans tror jag att respekt föder respekt...





Dagens komplimang...

... eller inte

 

 

När jag var klar hos en av våra kunder idag sa hen

 

- Ni i hemtjänsten är verkligen värda er vikt i guld

 

Sen tittade hen på mig uppifrån och ner och fortsatte

 

- och då kan du tänka dig hur värdefull just du är

 

 

Ja tack, med tanke på att jag snarare befinner mig och brottas i sumoklassen än boxas i flugvikt så måste ju det innebära att jag är alldeles utomordentligt värdefull

Nästan lite tur att man inte är till salu eftersom ingen ändå skulle ha råd att köpa en

Nåväl, värdefull eller ej hur som helst är det alltid en  lika skön känsla som infinner sig när man  lämnar  en nöjd och glad  kund för att kila vidare till nästa 

En kund som i det här fallet blev det ett kärt och mycket trevligt  återseende

 

 

 

 

Jag hade inte varit hos den här kunden sen i maj förra året och med tanke på hur många som hunnit passera hemma hos hen sen dess hade jag ingen större förhoppning om att hen skull komma ihåg mig men jag hann inte mer än kliva innanför dörren förens hen gav mig världens kram och sa

 

- Å så roligt, tänk jag trodde att du hade slutat... Å vad glad jag blir... Nu vill jag höra allt om bröllopet, jag har funderat och undrat så mycket

 

Helt otroligt, hen inte bara kom ihåg mig utan även att det vankades bröllop förra sommaren och nu kunde jag ju dessutom glatt berätta att det varit bröllop även den här sommaren och tack vare teknikens under - läs mobilen - så kunde vi till hens stora förtjusning titta på foton från både Anna & Magnus och Joakim & Hannas bröllop och självklart fick jag höra vilka underbart vackra barn jag har och vilka otroligt vackra brudpar det var

Vi hade så mycket att prata om att vi nästan glömde bort varför jag var där men som tur är så kan man ju både diska och göra en omläggning under tiden man pratar med varandra

Dom där femtio minutrarna jag hade hos den kunden fullkomligt svischade förbi i raketfart och efter det besöket var min arbetsdag över och än en gång har jag kunnat konstatera att tack vare våra härliga kunder har jag nog ett av det bättre jobben man kan ha

 

 





I dag är jag...

 

 

... en surkärring

 

Nej jag tycker inte att det är ett dugg charmigt med barn som

 

*Lämnas vind för våg i en affär och gör livet surt för alla andra som handlar

 

*Kör in i hälsenorna på en med sina små kundvagnar

 

*Klättrar upp och klänger på platsen där man ska ställa kasen för att packa sina varor och än mindre gillar jag barn som rotar bland mina varor och vrålar

- Mamma jag vill ha chooookllllllaaaad

och griper tag i den samma dvs min chokladbit som jag precis betalat utan att mamman som står i kön säger ett enda ljud utan låtsas leta efter något i sin egen varukorg i hopp om att någon annan än just hon ska behöva uppfostra sin unge

 

 

Och inte heller tycker jag om föräldrar som

 

*Tror att affärerna håller sig med inhyrda barnvakter så att det bara är att låta ungarna springa fritt medans man själv går runt och handlar i lugn och ro

 

*Tycks leva i villfarelsen att leksaksavdelningarna/leksaksaffärerna egentligen är förtäckta lekplatser där det är fullkomligt ok och naturligt att låta sina barn härja fritt och leka som om dom vore hemma i sitt eget rum med den lilla skillnaden att man inte städar undan efter sig utan gärna lämnar öppna kartonger och leksaker på golvet

 

 

 

Ja, i dag är jag som sagt en surkärring och i just det här ämnet kommer jag nog att fortsätta att vara det och jag har full förståelse för att det finns cafe/restaurangägare som väljer att ha "barnfritt"

Det är något som dagens föräldrar bäddat för själva och nu menar jag givetvis inte alla föräldrar men bra många är det som verkar ha en hel del att jobba på med sina barn och en bra start är att lära barnen att det där med respekt är inte något som kommer gratis utan det handlar om att ge och ta

Visar man respekt mot andra så möts man ( oftast ) av respekt tillbaka men väljer man att köra in i folk, tränga sig på och vara allmänt jobbig och gapa och skrika så kan man inte förvänta sig att människor man möter ska möta en med ett leende och tycka att man är det allra underbaraste som någonsin satt sin fot här på jorden... 

 

 

 

 





Vår lilla...

...  envisa trollunge

 

För nio år sedan låg jag i en säng på DS, efter att ha varit inlagd där i åtta veckor ( med några korta permissioner ) var jag lätt uppgiven och extremt less på ordet "avvakta" . Just den här dagen var en enda lång plåga och när Paul åkte iväg för att göra en kvällssändning kändes det som om hoppet var på god väg att gå och gömma sig bakom ett hörn och aldrig komma tillbaka igen .
Så kom kvällssköterskan och skulle göra dagens sista koll och lyssna på babyns hjärtljud, hon lyssnade, försökte igen, igen och igen och till slut kallade hon på läkaren som konstaterade att ett snitt skulle göras NU , babyn skulle ut
Jag lyckades få tag på Paul och idag kan vi småle åt det samtalet

 

 

 

Sen gick allt fort och jag minns fortfarande rädslan när läkaren hade lagt snittet och det var dags att lyfta ut babyn - Oj oj oj vi har en mycket mycke liten baby här.
För en hundradels sekund kändes det som om all längtan, alla undersökningar - ja att allt varit förgäves men så kom sköterskan och höll fram Linn, en Linn inlindad och där allt som syntes var det minsta lilla ansikte jag någonsin sett men med de vackraste små pepparkorn till ögon
Där och då började vår underbara resa tillsammans med Linn, idag fyller underverket 9år och även om hennes envishet ibland driver oss till vansinne så är det förmodligen tack vare den som vi har henne här hos oss idag

 

 

 

 

 



 

 

 



Det här med...

... personligt ansvar

 

 

För att få jobba hos oss måste man vara 18år dvs myndig

Vuxen, vuxen nog att ta ansvar för sig själv och sina handlingar och hur svårt kan det vara ?

Man har varit mogen nog att söka jobbet, gått introduktion, ja man har kanske t.o.m fått chansen att få ett vikariat och därmed blivit tilldelad ett schema

Under resans gång har man åtminstone  en gång informerats om hur man ska göra när man blir sjuk och inte kan komma till jobbet och det kan knappast komma som en överraskning att det ingår helgjobb så vad i hela helv*te är problemet ?

För andra helgen i rad står man där på morgonen och en ur  personalstyrkan dyker inte upp

Man ringer både en gång, två gånger, ja tre, fyra gånger utan att få något svar 

Personen ifråga är puts väck oanträffbar och inte nog med att dagen ska genomföras en man kort, det tar sin lilla tid att dels först försöka få tag på vederbörande ( för det är ju inte helt ovanligt att folk försover sig och därmed kan vara i behov av snälla arbetskamrater som ser till att man blir väckt och kan ta sig till jobbet om än något försenad )  och dels att fördela de jobb som måste läggas ut på de som tagit sitt ansvar och kommit till jobbet vilket då innebär att arbetsscheman som var tighta redan från början blir ännu tightare och dessutom med den lilla knorren att alla blivit försenade direkt på morgonen

 

 

Jo, jag vet man kan bli akut sjuk

Någon i familjen kan bli akut sjuk

Det kan hända akuta saker som gör att man helt enkelt inte kan ta sig till jobbet men och ett stort men på något sätt kan man alltid hitta en lösning så att man kan höra av sig till arbetsplatsen, antingen på egen hand eller via någon närstående

Att bara strunta i en så viktig sak är inte att vara vuxen och ta ansvar

Jag har jobbat inom vården sen jag fyllde 18 år och det här är knappast något nytt problem

Det händer allt som oftast att någon inte dyker upp och underligt nog så inträffar det i 90% av fallen just under helgerna

Varför ?

Bra fråga, den som har svaret på den gåtan får gärna förmedla det till mig

Och under alla dessa år som jag jobbar och folk av en eller annan anledning inte dykt upp så är det aldrig någon som tex råkat ut för en olycka och pga detta inte kunnat höra av sig

Utan folk har helt enkelt valt att likt strutsen stoppa huvudet i sanden och hoppas på att andra tar ansvar åt en

Irriterande som f*n och mest av allt blir jag irriterad på att man helt enkelt sk*ter i att man sätter  både kunderna och sina arbetskamrater på pottan, att man så totalt förlitar sig på att "alla andra" tar ansvar så att man själv kan fortsätta glida runt i sin egen lilla bubbla och bara tänka på sig själv

För är det något jag är riktigt trött på så är det just bristen på förmågan eller kanske vilja att ta ett personligt ansvar, det är alltid någon annans fel eller någon annans huvudvärk...

 

 

Som ett litet PS får jag väl tillägga att jag har ingen aning om varför människan ifråga inte dök upp i morse och dessa tankar var inte riktade till hen personligen utan är tankar om "eget ansvar" i största allmänhet. Händelsen i morse blev bara en utlösande faktor...





 



Så var det...

... det här med föräldramöten

 

 

Häromdagen sa Linn

 

- Mamma det är ganska bra att ha en pappa som sysslar med politik

 

- Jaha, varför då ?

 

- Jo då kan man säga att han ska på politikermöte när det är föräldramöte och att du inte hade någon barnvakt till mig...

 

 

 

Kanske inte så snyggt men ändock kanske lite bättre än att säga att den här mamman efter tre barn på dagis/förskola/skola numera är rätt less på allt vad föräldramöten heter

Det har blivit en hel del föräldramöten genom åren och  vart eftersom åren har gått så har intresset  mattats av och entusiasmen har fått allt mer svårt att infinna sig

För med handen på hjärtat kan jag säga att de föräldramöten som gett något har varit lätträknade, tragiskt nog så kan jag räkna dom på handens ena fingrar och få fingrar över

Så när lappen om höstens föräldramöte dök upp konstaterade jag snabbt - tisdag = ridning för Linns del = inget föräldramöte

 

 

 

 

 

Det är mycket möjligt att detta ointresse för föräldramöten starkt drar ner mitt betyg som engagerad förälder  men det kan jag leva med och jag hoppas att det övervägas av det  faktum att vi

 

*ser till att gympakläderna är med de dagar det är gymnastik

*Skickar med matsäck/frukt när vi uppmanas till det

*Ser till att läxorna blir gjorda

*Skickar med biblioteksböckerna på rätt dag

*Alltid sjukanmäler och ser till att Linn jobbar ikapp det hon missat när hon varit sjuk

*Att vi inte stadigvarande begär ledigt för semesterresor varje termin utan visar respekt för hur viktig  tiden i skolan är  -  de fyra dagarna hon behöver ledigt för höstens resa är ett undantag

*Varje dag frågar vad som har hänt i skolan, både i klassrummet/på rasterna

*Aktivt pratar om hur man uppträder som en bra kompis - något som varit ett problem under hösten i klassen, dock inte beroende på Linn

*Alltid hör av oss via mail/kontaktboken - av respekt för lärarens fritid - så fort det händer något eller vi undrar över något

osv.

 

 

 

Kort sagt, trots vårt helt uppenbart iskalla intresse för föräldramöten så upplever jag att vi är engagerade föräldrar som bryr oss om vår dotters skolgång så jag kommer även i fortsättningen att utebli från dessa trista föreställningar som aldrig leder någon vart.... 

 

 

 

 

 

 

 

 





Dagens ...

... goda råd

 

 

I går hade vi möte på jobbet, ett möte där det mesta handlade om ekonomi, vikten av att logga, logga, logga  och hot om nerläggning av hemtjänsten och istället låta någon annan aktör ta över

I såna stunder känns jobbet så där lagom inspirerande och tankarna eller rättare sagt drömmen om ett litet cafe  eller varför inte en  tyg & garnbod dyker upp i skallen

Men så kommer dagar som idag då det på arbetsschemat finns härliga kunder som bjuder in till mysiga samtal och man går från jobbet med en glad känsla i magen

 

 

En av kunderna jag besökte idag berättade om hur glad hen var över sin kärleksfulla barndom och hen kunde inte förstå att inte alla barn fick chansen att växa upp så

 Innan jag skulle gå sa hen till mig

 

- Gå nu hem och överös din dotter  med kärlek och när det svämmar över trycker du dit  lite till för du vet man kan aldrig få för mycket kärlek som barn och ju mer kärlek du ger till ditt barn ju mer kan hon sen ge vidare till de som kommer att behöva den och det finns många som behöver kärlek därute i världen...

 

 

 

 

Så sant så sant och jag ska fortsätta att göra vad jag kan i det fallet och hitintills tror jag att vi har lyckats rätt bra med att pumpa in kärlek i Linn men som sagt

- man kan aldrig ge för mycket kärlek !

 

 

 

 

 

 



 

Att våga utforska...

... det okända

 

 

Häromdagen tog vi en promenad runt elljusspåret, det var ett bra tag sen sist vi gick där och någon hade haft fräckheten att placera en svart papperskorg längs spåret

När Picasso först fick syn på nämnda papperskorg stannade hon tvärt och spärrade upp ögonen som om det vore världens monster hon precis fått syn på

Linn och jag fortsatte att gå och med lite lock o pock lyckades jag till slut få Picasso att ta mod till sig att passera detta förskräckliga monster

- skuttandes i sidled med rumpan vänd mot papperskorgen

 

 

 

Även dagen efter la vi en av promenaderna i spåret och när vi närmade oss den magiska platsen där papperskorgen är utplacerad såg Picasso till att söka sig bakom min rygg men när jag var så fräck att välja att passera alldeles intill papperskorgen och dessutom stanna till och klappa lite på den och lyfta på locket valde Picasso att trippa över till andra sidan och passera det hemska monstret med stigen emellan och blicken stadigt riktad rakt fram

 

 

 

 

Efter att ha lämnat Linn i skolan i morse stannade jag till vid spåret och inledde dagen med en promenad tillsammans med Picasso

Picasso satte av i vild fart och med tassarna fulla av bus och jag blev lite förvånad när vi närmade oss det hemska monstret och  hon helt plötsligt satte lite extra fart och med ett par meter emellan henne och mig skuttade hon raka vägen fram till monstret och började undersöka papperskorgen mycket grundligt med nosen

Ja hon ställde sig t.o.m upp på bakbenen så att hon kom åt att nosa även upptill och helt plötsligt var monstret inte så läskigt längre utan en riktigt intressant och spännande bekantskap

 

 

Under resten av promenaden kunde jag inte låta bli att fundera lite över Picassos beteende och hennes sätt att möta sin rädsla för detta läskiga monster som helt plötsligt dök upp på "hennes" stig och att hon tack vare sin nyfikenhet upptäckte att monstret inte alls var så läskigt utan en ganska spännande bekantskap med massor av -för en hund- underbara dofter

Och kanske är det så att vi människor har något att lära av Picasso i det här fallet

Det är så lätt att låta rädslan och okunskapen inför det okända ta över istället för att låta nyfikenheten vinna och därmed öppna dörren för nya bekantskaper/kunskaper...

  

 





När livet ger dig citroner...

... se då till att väga upp det med något sött

 

 

Ledig dag idag och jag hade egentligen några "to do" på min lista

Min plan var att beta av en av dom idag men eftersom Linn är risig och fick vara hemma från skolan idag så var det bara att tänka om

Att ge mig på hennes rum för att sortera ut leksaker är liksom inte att tänka på när hon är med

 

- Nej mamma plocka inte undan den, jag ska leka med den... sen

 

- Nej jag vill ha mina Barbies kvar uppe... jag ska leka med dom sen

 

- Nej släng inte den målarboken, det finns en bild kvar att måla

 

- Inte den söta nallen...

 

Osv i all oändlighet, rensa i Linns rum görs bäst när Linn inte är hemma

 

 

Istället fick det bli lite terapi i form av bakning, ett perfekt sätt att koppla av och släppa alla tankar som snurrar runt för tillfället

Jag började med äppelbullar, sen blev det kanelbullar och när jag ändå höll på så snodde jag ihop rågsiktskakor och en limpa och avslutade sen terapi med att koka lite äppelkräm till mellanmål

 

 

 

 

 

 

Det var länge sen jag hade sån bakterapi som idag och det var riktigt skönt att få baka loss och låta tankarna snurra hit och dit

Blev jag klokare av det ?

Kom jag fram till något ?

Högst tveksamt men ibland är det liksom skönt att bara låta tankarna flyta runt i alla möjliga riktningar och se saker och ting ur olika perspektiv och hur det än är så finns frågor man aldrig kommer att få svar på och det finns saker man inte kan påverka och ibland är det kanske allra bäst att bara släppa och gå vidare om inte annat så för sin egen skull...





Äntligen på ...

... väg hem

 

Det här med att Paul är ute och reser lite nu och då är inget nytt direkt och man kan ju tycka att jag efter tolv år borde ha vant mig men det är snarare tvärt om

Tidigare har jag tänkt att det säkert är nyttigt att vara ifrån varandra, att få sakna och längta lite men jag kan inte påstå att jag numera ser någon större charm i just den detaljen

Jag menar det är ju inte så att vi direkt går och skaver och nöter ut varandra i vardagen precis utan helt vanliga veckor på hemmaplan finns gott om utrymme att sakna och längta så jag känner inget större behov av att den känslan behöver mer utrymme

 

 

Iofs är jag ganska säker på att Paul förmodligen tyckt att det varit rätt skönt att få avsluta dagen med att få ligga ifred och läsa utan att ideligen bli störd av mig som helt plötsligt kommer på något viktigt att säga och  förmodligen har han tyckt att det varit riktigt skönt att få lägga ifrån sig boken och sen somna utan att "någon" helt plötsligt känt att det varit läge att prata om livets väsentligheter som Linns läxor, morgondagens middag, något kul Picasso gjort eller något så viktigt som vad vi ska hitta på till helgen - ämnen som absolut måste diskuteras runt midnatt

Ja ibland är vi lite osynkade min man och jag, speciellt runt midnatt men det är väl olikheterna som på något sätt utgör charmen i ett förhållande

 

 

Jag har i alla fall saknat våra kvällsstunder och mest av allt har jag saknat det där allra sista jag gör när jag väl släckt lampan och ska sova

- att få smyga in min hand intill honom och känna värmen

För även om Picasso under husses frånvaro flyttat fram sin position i sängen och numera har övertagit husses plats så är det inte riktigt samma sak att sträcka ut handen och mötas av värmen från hennes päls...



 



Nerräkningen...

... har börjat

 

I dag har vi haft en riktig skitdag rent ut sagt

Även om mina tre och en halv timmarna på jobbet gick hyfsat smidigt så kändes det i både knopp och kropp att jag sovit minst sagt risigt tack vare att jag haft ett öga/öra på Linn som avslutade gårdagen med en febertopp med tillhörande hosta och rosslig andning

En trött mamma och ett minst lika trött barn var definitivt inte dagens bästa kombination och för att överhuvudtaget överleva eftermiddagen behövde vi något positivt att fokusera på och det mest positiva i Linns tillvaro just nu är

 

1: Hennes stundande födelsedag

2: USA resan i oktober

 

Så för att få lite koll på hur länge det är kvar gjorde vi helt enkelt ett litet nerräkningsschema

 

 

I morgon börjar vi strykningen och vårt första mål är Linns födelsedag den 24:e

Ja om vi ska vara riktigt ärliga så är väl vårt allra första delmål den 9:e när Paul kommer hem

- hett efterlängtad av både Linn och mig

 

Så var det det här...

... med nycklar

 

Jobbade ett kort pass idag, ja numera är de flesta av mina arbetspass väldigt korta men dagens 3.5 tim. tillhör det allra kortaste på schemat

På min arbetsorder stod fyra besök varav det vid tre av besöken behövdes nyckel för att ta sig in till kunden och sen även låsa när jag lämnade kunden

Så med andra ord hade jag tre nycklar i min jackficka, vid första kundbesöket stack jag ner handen och fiskade upp en nyckel, givetvis fel nyckel

Ett försök till men även där fiskades fel nyckel upp men på tredje försöket blev det jackpot

In till kunden som lite försynt undrade om jag kunde tänka mig att ta en snabbis till konsum och köpa en sak som hon behövde

Why not liksom , vi hade femton minuters väntan mellan ögondroppar som skulle ges dvs tid som mycket väl räckte till en snabbis till affären

Innan jag kunde hasta iväg till affären skulle dörren låsas, handen ner i fickan, fram med en nyckel, givetvis fel nyckel, ner med handen igen och denna gång rätt nyckel

Tillbaka hos kunden igen var det åter dags att leka "hitta nyckel",  även den här gången hittade jag rätt redan på andra försöket

Vidare till nästa kund och dags att hala fram nyckel, givetvis fel nyckel och det krävdes tre försök innan jag  halade fram rätt nyckel och sådär fortsatte det även under resterande kundbesök

Inte en enda gång lyckades jag få tag på rätt nyckel vid första försöket och jag kunde inte låta bli att fundera över varför jag i princip aldrig lyckas hala fram rätt nyckel på första försöket

Rent krasst borde jag ju lyckas med det någon endaste gång under en arbetsdag men enda gången jag lyckades hala fram rätt nyckel idag var när jag skulle ta fram cykelnyckeln och det kan ju ha berott på att jag just av den enkla anledningen att jag skulle slippa leta nyckel la just cykelnyckeln i en alldeles egen ficka....

 

 



Så var det...

... det där med läxor

 

 

Jag och läxor har aldrig varit riktigt kompisar

När jag själv gick i skolan hävdade jag mycket bestämt att vi aldrig hade läxor, oftast funkade det knepet och jag vet att dom enda läxor jag la energi på var läxorna vi fick i tyskan och detta mest för att jag gick i en liten grupp där de fem andra var riktiga plugghästar och jag visste att det inte gick att maska på dessa lektioner utan "var sjätte fråga" var given att ställas till mig så det gällde att hålla jämna steg med dom andra i gruppen

 

 

Men det är ju inte så att man blir kvitt läxor bara för att man själv lämnat plugget för länge sen

Linn behöver fortfarande påputtning och viss hjälp med läxorna och jag skulle ljuga om jag sa att jag gör vågen för det här med läxor

Sanningen att säga så tillhör jag skaran som inte riktigt förstår varför läxor anses som så otroligt viktiga att ge

Än mindre kan jag förstå att man ger en matteläxa över helgen, läxan delas ut på fredagen och ska lämnas in på måndagen

Hallå ?

Hur många av oss vuxna skulle tycka att det var ok att ta med sig jobb hem över varje helg ?

Visst, oftast tar läxorna bara tjugo minuter en halvtimme att göra men de ska ändå göras och detta under helgen, helgen då man i mina ögon borde få vara ledig från skolan...



Tekniknörd...

... del två

 

 

I går kväll hade Linn och jag myskväll dvs vi gonade ner oss i sängen med lite chips, salta pinnar & Frost som underhållning

Medans jag laddade filmen konstaterade Linn att det var lite synd att hon inte hade lärt sig hur vår nya tv fungerade eftersom hon då hade hon kunnat se på film när hon vaknade och jag hade åkt till jobbet

Eftersom vi ville börja se på filmen bestämde vi att vi så fort som möjligt skulle lära henne hur tv funkade och hur man startade en film på ViaPlay

Ja sen började vi se filmen men lite drygt in i halva filmen kände sig Linn trött och ville sova...

 

 

... i dag när jag kom hem från jobbet var det första Linn sa

 

- Mamma, nu vet jag hur eran TV fungerar, det var superenkelt. Som en surfplatta typ

 

Hmmm,  jag vill inte ens tala om hur många försök jag behövde på mig för att överhuvudtaget förstå hur jag skulle komma in i TVenyn och kunna byta kanal

Än mindre vill jag tala om hur många försök det krävdes innan jag kände att det där med ViaPlay var ett smidigt sätt att se på film/serier på...

 

 

 



Kan själv...

... även om det sitter långt inne

 

 

Dagen innan Paul åkte till USA fick jag en ny kamera och eftersom jag är väl medveten om mitt totalt nollställda sinne för allt vad teknik heter så såg jag till att Paul fick installera det som skulle installeras i datorn för att jag skulle kunna överföra bilderna från kameran dit innan han åkte iväg

Första överladdningen av bilder gick hur smidigt och galant som helst och jag kände mig riktigt nöjd när jag såg resultatet av mina första trevande knäppningar

Men så i förmiddags var det dags att ladda över ännu en laddning foton och helt plötsligt så hamnade dom inte alls där dom skulle

 

 

 

 

Till min stora besvikelse och förfäran hittade jag dom bara i det programmet som Paul installerat och inte i mitt vanliga bildbehandlingsprogram och hur jag än försökte och trixade så gick jag totalt bet på hur detta program fungerade och samtidigt kunde jag inte låta bli att undra över varför första överladdningen av bilder så snällt lagt sig tillsammans med alla andra foton när inte denna gjorde det

Och jag kan erkänna att jag mer än en gång svor och förbannade att maken just nu befinner sig på andra sidan Atlanten och inte kunde bistå med hjälp

Jag gjorde verkligen inte bara ett utan flera försök att förstå mig på det hela men det var liksom lönlöst, det enda som hände var att jag kände hur frustrationen så sakteliga stegrades och jag försökte intala mig att maken snart är hemma igen och att världen inte skulle gå under bara för att jag inte kunde pilla med mina bilder just här och nu utan snällt skulle få vänta några dagar

 

 

 

 

Jag försökte släppa det hela men lika mycket som jag är en teknisk novis ungefär lika envis och tjurskallig kan jag vara när det inte vill sig så medans Linn la sig för att kolla på Frost slog jag mig ner framför datorn för att än en gång försöka hitta en lösning och skam den som ger sig

Helt plötsligt började jag så smått hitta rätt i programmet och kunde börja "pilla" lite med bilderna och ungefär lika plötsligt upptäckte jag att alla bilder jag laddat över från nya kameran av någon anledning hamnar på "fel ställe" bland mina andra foton så plötsligt fanns dom till min stora lycka även i mitt vanliga bildredigeringsprogram och äntligen kunde jag börja "pilla" på riktigt

 

 

Så visst kan en bra kvinna reda sig själv men ack så mycket lättare och smidigare det går när hon får hjälp av någon som verkligen kan så jag tänker nog fortsätta att knorra lite över att maken för tillfället befinner sig på fel sida Atlanten...

 



 

 

 

 

Otrohet...

... lönar sig icke

 

 

Det är ju ingen större hemlighet att vi gör 90% av våra matinköp på ICA Flygfyren

Det är heller ingen hemlighet att jag är supernöjd men Flygfyren både vad det beträffar varor, personal, utbud mm och att jag inte riktigt hittar den känslan hos tex Willys eller Coop i Norrtälje och mer än en gång har jag fått "försvara" vårt val av butik inför folk som gärna vill tala om för mig att det är både fräschare och billigare på exempelvis Willys

Men, ja det beror kanske på vad man handlar och vilka krav man ställer på produkterna

Kort sagt. smaken är som baken

 

 

I dag hade jag planerat att på fm ta en sväng in till ÖB för att köpa lådor med hjul att ha under Linns säng och dessutom behövde jag askorbinsyra, natriumbensonat och citroner eftersom jag ska koka äppelmos men det har ju en förmåga att aldrig bli riktigt som man planerar

I morse vaknade Linn med feber, hosta, snor och en röst som fick mig att fundera på om hon varit på whiskeyparty och rökt cigg hela natten

Kort sagt - ingen skola för den lilla damen idag men efter frukost och Alvedon kändes det som om jag kunde lämna henne ensam en stund och ta en snabbtur in till ÖB och köpa lådorna och eftersom jag bara skulle ha tre grejer bestämde jag mig för att vara lite otrogen och göra mina inköp på Willys

 

 

Lådinköpet på ÖB gick som smort och sen snabbt in på Willys

Första stoppet blev kryddhyllan

Kartongen där askorbinpåsarna skulle stå gapade tom men natriumbensonat fanns så med den påsen i handen gled jag in på frukt & grönt avdelning och det var ju ingen wow känsla jag möttes av direkt

Hela avdelningen kändes rätt trött o trist men till slut lyckades jag hitta citronerna

Citroner som dock såg ungefär lika trista och trötta ut som resten av grönsakerna och att betala 15:- för två trista citroner var inget som kändes ok för min del

Nåja, Coop ligger ju bara ett stenkast därifrån så det var bara att traska dit och hoppas på att hitta vad jag letade efter

Jodå, visst fanns det citroner på Coop eller rättare sagt jag tror att det hade varit citroner för ett  tag sen, nu var det små skrumpna gul-bruna saker som mest påminde om lime i storleken

Med en stor suck var det bara att sätta mig i bilen och styra mot Flygfyren

Och tänka sig, där fanns stora härliga gula citroner och dessutom till ett betydligt bättre pris än på Willys
 Vad Coop tog för citronerna brydde jag mig aldrig om att kolla eftersom jag inte ens hade tagit emot dom gratis

Jag sladdade förbi kryddhyllan där jag givetvis hittade askorbinsyran och handlingen var äntligen komplett och jag kunde återvända hem till Linn igen

 

 

Summa sumarum, jag hade sparat både tid & pengar om jag hade åkt direkt till Flygfyren istället för att vara vad jag trodde var streetsmart och handla på närmaste stället

Det är mycke möjligt att både Willys och Coops frukt & grönt avdelningar hade en tillfällig svacka och det är ännu mera möjligt att den rikliga äppelskörden i år gjort att folk köpt mer askorbinsyra än vanligt och att Willys inköpare inte riktigt hängt med att beställa hem tillräckligt

Men, ja jag har aldrig upplevt att Flygfyrens frukt & grönt haft en dålig dag den avdelningen är alltid ren och fräsch och man blir inspirerad när man kliver in där

För min del tog dagens inköp betydligt längre tid än vad det hade behövt att göra eftersom de två första butikerna inte lyckades leverera det jag sökte och jag är än mer övertygad om att jag i fortsättningen kommer att tänka mig både en och två gånger innan jag kliver in på Willys eller Coop igen för att handla

Mitt försök till otrohet idag kostade mig både tid och pengar
 Pengar i form av att jag var tvungen att ta en "omväg" via Flygfyren hem och tid som jag hellre hade lagt på att finnas närvarande hos Linn istället för att flänga runt i jakt på varor...

 



 



Ett moln...

... utan minnen

 

 

Ja det är inte utan att jag ibland känner som Ulf Lundell när han sjunger

 

"Ibland önskar jag att jag var
ett moln utan minnen
som driver som dom här
helt utan innehåll
Ingen framtid, ingen gårdag
bara nuet, inga minnen
Alltihop tillsammans bara
ett underbart noll..."

Så mycket enklare det då vore att bara skaka av sig en besvikelse och gå vidare, att inte behöva känna en ledsamhet över en utebliven ursäkt eller en avsaknad av ett uteblivet förlåt utan helt enkelt bara leva här och nu i en teflonvärld där allt bara rinner av och inte lämnar några spår

 

 



Å andra sidan vore livet rätt tråkigt utan minnen så jag fortsätter nog att leva tillsammans med mina minnen och föresatsen att behandla andra som jag själv vill bli behandlad

- dock utan att för den skull bli trampad på eller utnyttjad

För någonstans har även jag en gräns för vad jag anser vara okey

Det finns ju  även ett omvänt ansvar, om man inte behandlar andra med respekt kan man knappast förvänta sig att bli respektfullt bemött tillbaka i långa loppet...