Dofter...

... och minnen

När jag lämnat Linn på förskolan tog jag en tur till ICA Rimbo, granne med ICA ligger ett "pizzahak" och när jag kom ut till bilen efter att ha handlat möttes jag av en doft

Jag förmodar att dom inne på haket höll på med förberedelserna inför dagens lunch men doften swischade mig direkt till tidigt 70 tal och matbespisningen på Ekhammarskolan

Helt plötsligt var jag sju-åtta år igen och minnen från den tiden poppade upp som svampar i fuktig höstjord

Jag minns fortfarande hur man redan i matkön spanade och hoppades att borden närmast "disken" skulle vara lediga

Minns hur man fick räcka upp handen och fråga om lov om man fick slänga maten som var kvar på tallriken

Hur mattanten som hade "vakten" gick mellan borden och höll koll på att man åt som man skulle

Hur man de dagar det var lite mindre god mat höll koll på matvaktens runda och hur man lurpassade på lämpligt tillfälle att kunna slinka bort till slakshinken och obemärkt göra sig av med sina matrester utan att hon upptäckte det och skickade tillbaks en till bordet igen

Jag har inga positiva minne från matbespisningen under min låg och mellanstadietid och jag minns hur befriande det var när vi som 5e klassare fick flytta ner till högstadiets lokaler och därmed även börja äta i högstadiets matsal

Där fanns inga otrevliga matvakter och måltiderna blev helt plötsligt ett betydligt trevligare inslag under skoldagen

Med tanke på dessa minnen från skolbespisningen är jag glad över att Paul och jag har samma inställning till det här med mat och barn

Måltiden ska vara något trevligt, en stund utan tvång eller tjafs

Det finns säkert en o annan som tycker att vi har en slapp attityd men vi har aldrig krävt att Linn ska smaka på något

Hon får äta det hon vill av det som serveras,

är det något nytt som serveras så uppmuntrar vi gvietvis henne att smaka men säger hon nej så gör vi ingen affär av det hela

Kanske smakar hon andra gången eller förhoppningsvis tredje gången det serveras och jag är övertygad om att sannolikheten för att smaken ska falla i god jord hos den lilla damen är betydligt större de gånger hon sjävmant väljer att smaka än om vi hade tvingat henne att göra det

Jag kan bara gå till mig själv, skulle någon tvinga mig att smaka på något så hade jag nog dömt ut det redan på förhand men de gånger jag självmant väljer att smaka på nå´t nytt så sker det ju med en nyfikenhet och positiv inställning

Nu har vi turen att ha en liten tjej som med nyfikenhet testar på det mesta i matväg och som verkligen tycker att det här med mat är riktigt trevligt

Men skulle hon få någon släng av "matvägran" eller rikta in sig på enbart en maträtt under en tid så kommer jag bara att luta mig tillbaka och låta det hela bero och samtidigt skänka min lillebror en tanke

Som liten vägrade han allt vad grönsaker hette, frukt gick väl an - kanske

I matväg var makaroner o korv i princip det enda han åt

Kött och fisk gick fetbort men hackad leverbiff gick ner ibland

Det lustigaste i det hela är att lillbrorsan var den av oss barn som var friskast under barndomsåren och nu som vuxen är han värsta gourmanden vilket stärker mig ännu mer i min inställning till att mat ska vara något som ger en bra känsla och inte förknippas med tvång

Tänk så man kan sväva ut bara genom att mötas av en doft på väg till bilen....