Giv mig...

... styrka

Förmodligen har jag väl förträngt det hela men jag har absolut inget minne av att varesig Joakim eller Anna ens var i närheten av något som kan liknas vid detta som Linn utsätter oss för just nu

Sexårstrots eller vad det nu än är håller sakta men säkert på att driva mig till vansinne

Saker som tidigare varit roliga att göra tillsammans frambringar numera ont i magen och olustkänsla och ibland pendlar jag mellan att vilja dunka huvudet i väggen eller helt enkelt bara sätta mig ner och gråta i ett hörn

Det känns som om jag provat precis allt från superpedagogiiska mamman till mamman from hell men ingenting funkar när hon väl sätter den sidan till

Det sägs att det alltid är mörkast innan gryningen och jag hoppas verkligen att vi peakade mörkret idag och är på väg mot gryningen annars vet jag inte hur jag ska orka ta mig igenom den här "fasen" som det så tjusigt brukar kallas

I dag räddades både Linn och vi föräldrar av Ullis och hennes tjejer som tog Linn med ut på en ridtur

Först en "ponnyrunda" i sakta mak med lite trav och när dom sen lämnat nybörjarna vid stallet gav dom sig iväg på en liten galopprunda och när dom kom tillbaka från den strålade Linn som en sol och hennes otäcka lilla bockande o bitande ( ? ) ponny hade helt plötsligt förvandlats till världens bästa ponny igen

- det svänger fort när man är sex år

Dagen inleddes katastrofalt, fortsätte ännu värre men avslutades turligt nog med en liten tjej som strålar som en sol och leker snällt med sina små hästar

Livet med en sexåring är inte helt enkelt och bjuder på en hel del prövningar och det är en himla tur att minnet hos oss föräldrar är bra men kort