Vår kloka...

... lilla tjej

 

 

I söndags var det hopptävling på ridskolan och givetvis så hade Linn valt att starta i 30cm klassen tillsammans med Monia

Redan under uppvärmningen visade Monia att hon inte riktigt var tillfreds med alla nya människor och hästar som var på besök

Hon hade inte någon större lust att lämna stallet utan Linn fick ligga i som en gnu för att få henne framåt och redan där började jag ana att det nog inte skulle gå så smärtfritt inne på banan,

Ja i ärlighetens namn var jag rätt inställd på att Linn och Monia inte skulle ta sig runt banan

Linn däremot var full av självförtroende och konstaterade karskt

 

- Jag och Monia fixar det här

 

 

Och det gjorde dom faktiskt, dvs säga de fem första hindrena men vi hinder nummer sex borrade Monia ner hovarna i sanden och slog i handbromsen

 

 

 

 

Efter viss hjälp av Marika tog dom sig till slut över hinderret och fortsatte mot det sista hindret där Monia än en gång slog i handbromsen

En mycket besviken Linn red mot stallet med tårarna rinnande längs kinderna 

 När Monia var omhändertagen förklarade Linn att hon minsann aldrig skulle tävla mer utan bara ställa upp i clearround om hon ens skulle rida någon mer gång

Paul och jag som trodde ilskan och besvikelsen berodde på att hon inte tog sig till omhoppningen höll förmanande tal om hur man uppför sig på tävlingsplatsen och att det inte var ok att bete sig som Linn

 

 

 

Väl hemma stannade Linn och jag kvar ute på tomten en stund och medans Linn lekte med Picasso så pratade vi om tävlingen och varför Linn blev så ledsen

Då berättade Linn att hon var inte besviken över att dom inte kom till omhoppningen utan hon var bara så arg och ledsen över att Monia hade stannat även vid sjunde hindret, Linn tyckte att det räckte med en vägran och fyra fel

Åtta fel var liksom fyra fel för mycket och kändes bara så onödigt

Lite lite retade hon sig på att hon inte hade valt  Memory istället
 Memory som hoppar som en klocka och om bara ryttaren styr runt banan så fixar Memory det där med hoppningen galant

Men efter en stunds prat kom Linn fram till att egentligen så är det ju ingen utmaning att välja en duktig hopphäst som hoppar som ett väl fungerande urverk, att tex välja en häst som Monia är en liten större utmaning som kräver mer av ryttaren
 

 

Men det viktigaste av allt

- Linn hade trots tårarna riktigt roligt och hon lyckades med sitt mål dvs att göra ett bättre resultat än vid tävlingen  helgen innan

Och hur nesligt det än kändes med 8 fel så är 8 fel en förbättring jämfört med att ha vägrat ut sig

Men den allra största vinsten av dom alla är ju trots allt den vänskap som växer fram allt mer och mer mellan Linn och Monia  eller som Linn än en gång konstaterade efter dagens ridtur på Monia

 

- Mamma, det känns så bra i hjärtat med Monia
 

 

 



 



 





Man ska...

... inte googla

 

 

Igårkväll hade jag lite halvtråkigt framför TVn och roade mig med att googla lite och läsa på om hur en karpaltunneloperation går till och tiden efteråt

Upptäckte att det även fanns filmklipp från operationer upplagda på Youtube

Nyfiken som jag är kunde jag inte låta bli och klicka på en av filmerna bara för att dryga minuten senare konstatera att jag inte borde ha startat filmen utan levt kvar med min egen bild av hur det kommer att gå till

Nåja, det är tio dagar kvar till operation så det är bara att "Le och vinka" och intala sig själv om att det är a piece of cake...

 

 

 



Välkommen tillbaka...

 

... eller inte

 

 

I onsdags var det dags att börja jobba igen, efter flera veckors sjukskrivning så blev det en mjukstart med sjukskrivning till 50%

Hur dessa 50% skulle räknas o planeras tvistades det lite om och jag kan väl milt uttryckt säga att jag och min närmaste chef inte var helt överens om vad det innebar att vara sjukskriven på 50%

Till slut lyckades vi dock enas och jag gjorde mitt första dagpass på 4 timmar och 17 minuter

På sätt och vis var det en mycket trevlig start eftersom jag tillbringade dessa timmar hos en och samma kund som dessutom är en av mina absoluta favoriter

Det lite trista var att timmarna där innebar både hjälp med dusch, städ och inköp

- rätt in i kaklet på en gång med andra ord

Värst av dom alla var nog duschningen, redan när jag schamponera in kundens hår kände jag hur smärtan i axeln dök upp som gubben i lådan men vad göra liksom ?

Att följa sjukgymnastens råd om att sluta så fort smärtan stegras funkar ju inte riktigt i ett sånt läge

Det går ju inte att säga till kunden

 

- Ledsen mendu får sitta här en stund medans min axel återhämtar sig...

 

Bara att bita ihop, schamponera klart, skölja ur, balsamera och skölja och när jag kom så långt som till att handdukstorka kundens hår hade jag så ont att jag kände hur tårarna började komma

Härlig start med andra ord

Onsdagseftermiddagen och påföljande natt var inte speciellt roliga men det är ju liksom bara att le och vinka

 

 

Gårdagen var lite smidigare, då hade jag först några rätt enkla morgonhjälper dvs lite frukost, disk och påklädning vilket kändes helt ok men som avslutning hade jag ett inköp

Jag hade garderat mig med en "dramaten" men vad hjälpte det när det blev ytterligare en kasse

Dra "Dramaten" eller bära kasse med den onda armen var ju som att välja mellan pest eller kolera

Efter ännu en sömnlös natt var det liksom bara att inse att det nog var "ringa doktorn time"

Så nu är det sjukskrivning på 100% igen och dessutom fick jag en tid hos honom på tisdag så att vi kan diskutera hur vi ska gå vidare och förmodligen blir en magnetröntgen ett steg på den stigen

Det lite halvroliga i det hela var att jag i början på veckan när jag efter att ha varit relativt smärtbefriad några dagar så smått började funderade över om jag verkligen hade haft så ont som jag ville minnas eller om minnet faktiskt spelade mig ett spratt

Efter att ha jobbat mina två pass behöver jag inte fundera på den saken längre

- jag har haft och har dessvärre förbannat ont igen

 

 



Det blev en...

... nästan katt

 

 

I kväll är det Halloweendisco på Linns skola

Hela veckan har Linn varit klart bestämd med att hon skulle klä ut sig till Minion ännu en gång men strax före fyra började hon

 

- Mamma jag vet inte om jag vill vara minion... Jag kanske ska vara skelett istället eller katt

 

- Katt ? Hur hade du tänkt fixa det ?

 

- Mamma kan du hjälpa mig

 

Sure baby, nog för att jag har dolda talanger men trolla fram en kattkostym på två timmar blankt är nog inte direkt min grej

Diskussionen fortsatte fram och tillbaka

 

- Äsch... jag ska nog inte klä ut mig alls förresten

 

Nehe, men så trevligt synd bara att vi just nu är i total osynk med tvättandet och Linns garderob gapar om inte tom så ekar det rätt fint därinne och några "discokläder" fanns inte rena

Linn är i skrikande behov av byxor så jag började fundera på om vi skulle hinna en snabbis in till KappAhl fram o tillbaka och köpa ett par byxor och en tröja

Tid fanns förvisso men ett litet pikant men ack så pikant liten men fanns det

Jag väntade nämligen på att min läkare skulle ringa och hade så gjort sen åtta i morse

När han inte hade ringt vid två tiden slog jag en signal till vårdcentralen som bad mig avvakta och höra av mig vid halv fem om han inte hade ringt då

Fem över halv fem ringde min läkare o tio minuter senare drog Linn och jag iväg till Norrtälje

Jag gjorde klart för Linn att det var bara in på KappAhl, snabbt hitta något och sen ännu snabbare hem, det fanns ingen tid för velande hit och dit
Fyrtiofem minuter senare var vi hemma igen, snabbt ombyte och när nya byxorna och blusen satt på kom Linn på att hon visst kunde vara katt och raskt letade hon fram sina kattöron och teatersminket

- Tack mamma, du är bäst !

Prick klockan sex lämnade jag en mycket glad och nöjd Linn på discot
Nej, jag kunde inte fixa en kattutstyrsel men en "kattlight" blev det i allafall och Linn var som sagt nöjd vilket är det viktigaste av allt

 

 

 

 

 



Tänk om alla vore lika kloka...

... som barnen

 

 

På onsdagskvällarna är Paul Mr Eurosport och sällan hemma före midnatt så dessa kvällar har blivit "Mamma & Linnsans myskvällar" vilket innebär att vi bänkar oss tillsammans i soffan och ser på TV

Linns favoritprogram under hösten har varit "Stalkers" som nu avlösts av "Efterlyst"

Efter första inslaget om den div "skjutningar" både i Göteborg och en Sthlms förort konstaterade Linn

 

- Är dom dumma ? Folk borde verkligen slut göra brott och skjuta varandra för om man är över femton år kan man hamna i fängelset...

 

 

 

 

Ett annat inslag handlade om pedofiler som jagade unga tjejer på nätet och lurade dom att göra div saker och även där hade Linn en liten fundering och lösning på problemet

 

- Alla borde bara vara medlemmar på Moviestarplanet för där blir man avstängd om man skriver dumma saker till varandra. Det har min kompis L blivit, hon skrev en massa dumt och nu kan hon inte spela med sin gubbe längre...

 

Ja, tänk om det vore så enkelt - sluta göra brott och börja spela på Moviestarplanet så är en stor del av samhällsproblemen lösta



Underbara...

... unge

 

 

Linn, Picasso och jag åkte bort till elljusspåret för att ta kvällens promenad

Elljusspåret var väl upplyst men runt omkring oss svepte oktobermörkret över skogen

Linn tyckte att det var både mysigt och lite spännande att gå där på den upplysta slingan och efter en stund sa hon

 

- Mamma, tänk om det finns mördare i skogen

 

Här borde jag ju ha varit pedagogisk och sagt något klokt och lugnande men som den sarkastiska mamma jag är så svarade jag

 

- Vi kan ju inte göra så mycket åt den men då blir vi ju i alla fall mördade tillsammans

 

- Men mamma, jag vill inte dö jag har ju ett alldeles för underbart liv tillsammans med dig och pappa

 

 



Framme vid...

... ett delmål

 

 

Linn och Monia har ju tränat tillsammans under hela hösten

Deras första tävlingsstart tillsammans gjorde dom på Terräng/dressyrdagen i september och i söndags var det dags för  KM tillsammans

Tre starter - LC:1 , precisionsridning och hoppning 30cm

För Linn var det jättespännande att åka till ridskolan och göra iordning Monia inför transporten till Denan där KM gick av stapeln

Allt var minutsiöst förberett av Linn

- ryktborstar packade, täcke utvalt, nytt schabrak, rosetter...

 

 

Första starten blev dressyren, alldeles innan Linn skulle in på banan utbröt paniken hos henne

 

- Mamma jag kommer inte ihåg programmet...

 

Jag fick be Linn ta några djupa andetag och sen enades vi om att det vara bara att rida in och sen skulle det nog gå av bara farten

Blev det fel så fick det bli fel för hur det än var så var det första gången Linn och Monia var iväg på en tävling tillsammans och då blir det lite pirrigt

Linn red in på banan och...

 

 

... red ett superfint program

Förra gången dom red LC:1an tillsammans lyckades dom skrapa ihop 129.5 poäng och den här gången red dom till sig 180 poäng  och hamnade som tvåa av tre startande

Linn var otroligt nöjd med sin insats och strålade som en sol efteråt och laddade om till hoppningen

En hoppning som började superbra, fint tempo och Monia travade i raskt takt över både första och andra hindret men vid det tredje hindret blev det tvärstopp och det tre gånger så en mycke besviken och ledsen Linn red av banan och tänkte minsann inte göra fler starter denna dag

Men som tur var samlade hon ihop sig och gav sig på även precisionsridningen och gjorde där en helt strålande insats där hon red Monia helt perfekt genom banan i både trav och galopp

En ritt som räckte till en andraplacering endast dryga sekunden efter ettan

 

 

 

 

Nu laddar Linn och Monia om inför hopptävlingen på ridskolan nu på söndag

För Linns del har placeringen ingen betydelse utan det hon siktar in sig på är att ta sig och Monia runt banan och det helst felfritt och hur det än går på söndag så sammanfattade Linn det hela väldigt bra i söndags

 

- Mamma, Monia har en alldeles egen plats i mitt hjärta och jag älskar henne så sjukt mycket och det viktigaste är att vi är snälla mot varandra och har roligt tillsammans

 







 



Vaf gör man inte...

... för sina barn

 

 

I söndags gick RKS KM av stapeln och för att spexa till årets sista tävling så kryddade vi med maskeradhoppning dvs de som ville kunde klä ut sig och tävla om ett extrapris

Redan när Halloweengrejerna kom fram i affärerna började Linn spana och planera för vad hon ville klä ut sig till och förra helgen bestämde hon sig slutligen för att vara skelett varpå skelettdress, peruk & teatersmink inhandlades för en nätt summa av ca 350:-

 

 

Trots att Linn själv valt dress så kände jag direkt att hon inte var helt nöjd med valet och i mitten av förra veckan kom det

 

- Mamma jag vill inte vara skelett, jag vill vara minion istället

 

Vad gör en mamma som jag i det läget ?

Givetvis börjar de små gråcellerna gnugga och försöka hitta en lösning på problemet

Ganska snabbt insåg jag att jag i första hand behövde två saker

- gult & blått tyg

Så hastigt o lustigt fick vi i fredags klämma in en tripp till Sthlm och Olssons Tyger för införskaffning av tyg och när vi ändå var inne i den stora staden blev det ett besök på Panduro för inköp av svarta piprensare

Tjoff, ytterligare 300 spänn på maskeradkosytm men som sagt - vad gör man inte för sina barn

Mitt ledord är ju som många vet "Den late får brått när det blir kväll" så sen lördags eftermiddag plockade jag fram tyg, skärmatta, symaskin och mönsterpapper

Medans jag ägnade mig åt att klura ut mönster och sen sy kläderna tog Paul tag i projektet fixa "öga" så Linns maskeraddräkt blev ett litet "familjeprojekt"

Ett par timmar senare och otroligt nog helt utan svordomar och missöden så var miniondressen färdig

 

 

 

Linn var supernöjd med dressen och i ärlighetens namn så var även jag riktigt nöjd

På tävlingsplatsen lockade MinionLinn fram en hel del skratt och leenden och när det vid prisutdelningen stod  klart att Linn kammade hem förstaplatsen maskeradklädnad så vete sjutton vem av oss två som var mest stolt

 

 

 

 

 

 

 





Skrattar bäst...

... som skrattar sist

 

 

Jag vet att det fanns en och annan som drog på smilbanden och tyckte att jag var lite lustig som satt med nyfödda Linn i famnen och läste/tittade i böcker

 

 

"Läsa" för en tre månaders baby liksom eller varför ens sitta med en bok i knät och bladdra med en liten knodd runt halvåret och prata om bilderna var säkert tankar som både en och annan  med ett leende lät fara genom sin skalle när dom hörde att vi "läste" för Linn långt tidigare än hon själv hade börjat visa intresse för böckernas underbara värld

Men vem bryr sig om vad omvärlden tycker ?

Vi fortsatte att titta i böcker, läsa och göra böcker/läsning till en alldeles naturlig del av vardagen

Personalen på förskolan berättade ofta hur dom satt och läste för alla barn, när boken var slut reste sig hälften av barnen och gick iväg

Efter andra boken reste sig resten av barnen och började leka med något annat, ja alla barn utom Linn som mer än gärna  hämtade både en tredje och en fjärde bok och ville höra mer

 

 

 

Häromdagen var jag på utvecklingssamtal med Linn, ett mycket trevligt sådant

Linn har med råge uppnått de mål som förväntas och Linns lärare berömde hennes läsning och framhöll att Linn har en läsförståelse som är ovanlig för hennes ålder
Om det beror på den tidiga introduceringen i böckernas värld eller inte vet jag ju inte men jag tror knappast att det har motarbetat Linns läslust direkt

Numera är högläsningen en del av nattningsritualen och dagtid läser Linn mest på egen hand, hon slukar allt - serietidningar, kapitelböcker, faktaböcker ja kort sagt allt och allra helst ska det vara hästar inblandade i någon form

Det enda hon inte gillar att läsa är den evinnerligt tråkiga läsläxan men där kommer ju Linns läsförståelse in som en liten räddande ängel

För Linns del räcker det att läsa texten en gång för att sen kunna svara på frågorna som ställs och som tur är så är Linns lärare inne på samma spår som Paul och jag 

- Det viktiga är inte vad man läser utan att man läser 

 



 







Förändringar är väl bra...

... men jag saknar det gamla

 

 

I går installerade maken windows 8.1 på datorn som jag använder

Yippey, eller inte...

Jo jag vet av erfarenhet att det nya ibland är lite jobbigt men sen när det väl satt sig så brukar det visa sig att det är rätt ok men just nu har jag väldigt svårt att se tjusningen i det hela

Jag vill ha tillbaka det gamla, det gamla som jag visste hur det fungerade

Nu blir det bara ett enda kaos och jag fattar knappt hur jag ska bete mig för att kunna surfa och än mindre hur jag ska göra för att överföra mina bilder från kameran

Ju mer jag håller på ju mer ökar min frustration

Onsdagskvällar brukar för min del vara rätt mysiga

Paul jobbar ju för det mesta sent och hittar aldrig hem före midnatt så Linn och jag brukar roa oss med att se på TV och sen när hon somnat slinker jag ner till datorn och sitter där o surfar, fixar med foton, bloggar mm mm

Givetvis hade jag sett fram emot att göra det samma nu ikväll speciellt eftersom jag de senaste dagarna knappt haft tid att sitta vid datorn och trixat med fotona eller för all del att blogga

Men vad händer ?

Ingenting funkar eller jo det gör det väl men jag vet bara inte hur jag ska bete mig för att få det att funka och just den detaljen irriterar mig grymt

Jag hade sett fram emot att föra över foton, lägga upp bilder på Dayviews o blogga lite men av det blidde det ingenting

Bara ett ynka gnällinlägg i bloggen istället för de inlägg jag hade gått och värpt på eftersom jag inte lyckades klura ut hur jag skulle överföra de nytagna bilderna

Nåja, värdsliga ting utan betydelse egentligen så i väntan på att min käre make kan instruera mig i 8.1´s fantastiska värld så får jag helt enkelt göra tidig kväller och lägga mig och läsa istället för att sitta här vid datorn och fördriva tiden

- inget ont som inte har något gott med sig

 

 



Kvalitetstid eller...

... curling ?

 

 

Linn har numera skippat morgonfritids och åker skolbussen till skolan

Vi har turen att skolbussen går nästan utanför dörren, en liten nätt promenad på någon minut och den lilla promenaden har vi tagit tillsammans

Något som uppenbarligen är att curla Linn eftersom en tvåbent vuxen häromdagen var tvungen att lite hånfullt  småskrattande fråga

 

- Är inte Linn tillräckligt stor för att gå till bussen själv  ?

 

 

 

 

Linn går själv hem från bussen varje dag så givetvis kan hon även gå till bussen på egen hand men bara för att man kan betyder det att man då måste göra det ?

Eller kan det kanske vara så att vår morgonrutin just nu är att vi gör sällskap till bussen dels för att vi båda två tycker att det är ett rätt mysigt sätt att avsluta vår morgon på men även dels för att Picasso behöver ut och rasta sig efter nattens sömn

Men det är klart, det kanske vore lite mindre curlande att skicka iväg Linn till bussen, vänta tio minuter och sen ta en kort promenad med Picasso

För det är ju så himla viktigt att barnen blir stora och klarar sig på egen hand, annars curlar man dom sönder och samman

Att tillbringa tid tillsammans med sina barn är ju fullkomligt livsfarligt och något som bör minimeras så mycket det bara går och lite till annars blir ju barnen aldrig självständiga...

 

 



 

 

 

 

 

 



Tack för...

... lång o trogen tjänst

 

 

Efter tre säsonger är det nu dags för vår vänskap att ta sig nya uttryck

Vi har tillbringat mycket tid tillsammans och delar många roliga minnen

Ni har glatt hängt med både till jobbet, på shoppingrundor, till stallet, på semesterresor,  på promenader mm  men den senaste tiden har jag märkt att ni inte varit lika pigga och alerta längre

Ni har faktiskt varit rätt griniga av er och så smått påpekat er ålderdom genom att inte längre hålla tätt och även genom att fläckvis påtala att den förr så mjuka o behagliga sulan faktiskt börjat bli rätt ledsen, tunn o sliten

I takt med att promenaderna tillsammans med Picasso börjar bli allt längre och intensivare så har jag tyckt att era klagomål börjat bli allt fler och alltmer outhärdliga så jag bestämde mig  helt enkelt för att  det var dags för vår vänskap att gå in i en liten vilofas

 

 

 

 

För helt och hållet kan jag inte släppa er, ni har varit så otroligt mysiga och sköna att umgås med så jag vill nog behålla er i mitt liv,  i alla fall ett kort tag till

Jag tänkte att ni kanske skulle gilla tanken att få bli mina "gå ut i trädgården skor", ni vet hänga med ut lite då och då när det ska slängas sopor, hämtas post, kissas vovve mm

Ja ni vet dom där små korta stunderna som brukar vara över  nästan lika kvickt som dom inleds
Jag tycker att det vore ett lämpligt sätt att avsluta vår härliga vänskap på

För även om det låter lite hårt och obarmhärtigt så har ni redan blivit ersatta av ett par betydligt piggare o mer alerta vänner som med glädje hänger med ut på äventyr utan att protestera det allra minsta och som gör livets stig både lite färggladare och  lättare att vandra

Men ta det nu inte personligt utan se det mer som att vi alla utvecklas och ibland måste man släppa in nya vänner i sitt liv och var för sjutton inte alltför ledsna för jag lovar er, vi kommer att ses så gott som dagligen och ni kommer att älska våra korta små stunder tillsammans och vem vet ni kanske hånler i smyg när jag och mina nya färgglada vänner studsar iväg ut för ännu en promenad för när allt kommer omkring så tycker ni nog att det är rätt så skönt att få softa lite i hallen tillsammans med familjens andra skor istället för att behöva knata runt på vägarna här runtomkring

 

 

 

 

 



Jag tror jag ska...

... byta mantra

 

 

De senaste dagarna har både samtal och tankar handlat en hel del om att se till det man har istället för att se allt man inte har men efter gårdagens katastrofala sammandrabbning med Linn tror jag det är dags för mig att ändra mantra och istället se till vad som händer istället för det som inte händer

 

 

I går skulleLinn rida lektion i den sena gruppen, eftersom gruppen innan hade uteritt bestämde vi oss för att åka upp lite tidigare så att Linn skulle hinna rida Prinsessan på banan innan

Tanken var att Linn skulle öva lite på att rida "fina ridvägar" och kanske friska upp minnet av LC:1 programmet inför KM den tjugonde men framför allt att jobba med det tråkiga nötandet med att hålla händerna stilla, göra små halter för att få Prinsessan att lyssna på Linns hjälper

Men...

 

 

...  ja när vi kom ut på ridbanan såg Linn att det var hinder uppställda och helt plötsligt var ambitionen att nöta ridvägar  mm som bortblåst och det enda hon kunde få ur sig var

 

- Kan vi inte hoppa istället  ?

 

- Dressyr är lika tråkigt som att titta på färg som torkar

 

- Kan jag hoppa ett hinder till ?

 

- Bara ett hinder ?

 

- Snälla...

 

 

Däremellan så var hon totalt ointresserad av att lyssna ens för en sekund på vad jag sa, att överhuvudtaget göra något av det jag bad henne om fanns inte i hennes värld

Det enda som var intressant var att hoppa, hoppa och kanske hoppa lite till

Till slut lackade jag ur totalt på henne och efter några väl valda ord mor och dotter emellan så gav jag upp och struntade i det lilla ekipaget som fick ta sig runt på ridbanan bäst dom kunde

På väg tillbaka till stallet fick Linn en rejäl utskällning av mig varpå hon genast utbrast sitt vanliga

 

- F´låt f´låt...jag ska inte göra så igen

 

Det vet ju både Linn och jag att det kommer hon visst att göra och det finns inget som triggar igång mig mer än just dessa "F´låt f´låt" som inte betyder ett smack utan bara är ett försök från Linns sida  att komma undan en obehaglig diskussion när hon vet att hon gjort fel

När jag inte föll för "F´låt" så tyckte Linn att vi kunde glömma just den här ridningen och göra om det nästa gång istället

Inte heller det argumentet bet på mig som vid det här laget var mer än grymt irriterad på att vi än en gång gått till ridbanan en med föresats och väl där så har föresatsen varit totalt bortblåst i Linns värld och istället ersatts av "Hoppa, hoppa hoppa" och en ovilja att lyssna på mig

Jag har absolut inget emot att Linn och Prinsessan hoppar men jag är stark motståndare av att det är det enda Linn vill göra på ridbanan

Gång efter annan har både jag och andra förklarat för Linn att man då och då måste ägna tid åt den tråkiga "nötridningen" och just nu känns just "nötridningen" rätt viktig för Linn och Prinsessans del

Det som gjorde mig mest arg är vetskapen om att hade det varit Marika, Josefin, Julia eller vem som helst så hade Linn inte yppat ett ord om att hoppa utan snällt följt deras instruktioner men när instruktionerna kom från mig så kunde hon med lätthet slå dövörat till och fortsätta sitt envisa tjatande

 

 

 

 

Nej, jag är inte stolt över att jag inte lyckades räkna till tio tillräckligt många gånger och därmed lugna mig, att jag inte lyckades ta ett djupt andetag och vara en superpedagogisk förälder utan att jag istället visade min ilska och frustration öppet

Men hey, jag är inte mer än människa liksom ibland blir det bara för mycket

Jag är däremot tillräckligt mycket människa för att inse att jag även jag har mina fel och brister som jag behöver jobba lite på

Under Linns ridlektion så hann jag fundera lite och insåg att även om Linn inte riktigt gjorde som vi hade planerat så hade Linn fått slita en hel del för att få Prinsessan att gå runt  banan och Linn hade gjort det riktigt bra och det utan att tappa vare sig humör eller tålamod en endaste gång

Att hon efter den dusten sen orkade sätta sig på Monias rygg för ytterligare ett ridpass är en gåta

Och det ridpasset fixade Linn ytterst galant, för första gången såg hon till att rida ut i kanterna, att hålla ett rejält avstånd till hästen framför och därmed rida "själv" och inte bara hänga med tåget

Att Linn och Monia sen hoppade 55cm tillsammans och att det dessutom såg riktigt fint ut gjorde att jag i bilen på vägen hem fick be om ursäkt för att jag skällt och mitt i ilskan glömt bort att se till vad Linn faktiskt gjorde där på ridbanan

Det blev inte som vi tänkte, Linn gick sin egen väg vilket iofs inte är helt ok men istället för att lägga en massa energi på ilskan över detta borde jag ha sett till vad Linn gjorde istället, hur hon kämpade för att få Prinsessan att gå framåt och att hon för en gångs skulle gjorde det med en dåres envishet och tålamod och hur kvick hon var på att berömma Prinsessan så fort hon gjorde rätt

Så...

 

 

... mitt nya mantra får bli att "Se det som blir gjort istället för det som inte blir gjort..."

 

 

 

 

 



 





Barn o valpar är lite...

... samma fast olika

 

 

Jag minns när Linn var mindre och man kom hem efter en dag på vift

Det enda man ville göra var att slänga sig i soffan och bara "vara", få ta det lilla lugna en stund och återhämta sig men oftast var det ju så att Linn hade passat på att vila sig i form under hemresan så när man väl var hemma igen var hennes batterier laddade och redo för full action och då var det ju bara att glömma det där med att ta det lugnt, ta ett djupt andetag, gilla läget och försöka hålla samma tempo som den lilla illern en stund

 

 

¨

I dag inledde vi med att åka upp till stallet redan vid halv tio

Medans Linn red ut tillsammans med Julia så passade jag på att ta en promenad med Picasso

sen var det bara hem, svida om och sen iväg in till bussen in mot Sthlm

Eftersom Paul hade två sändningar idag, den ena tidigt på fm och den andra sent nu ikväll så hade vi bestämt att Linn o jag skulle åka in till Sthlm och sammanstråla med honom och på så vis få några timmar tillsammans trots att han jobbade

Det blev lite shopping och sen middag på Chopsticks innan Linn och jag tog bussen hem igen

Lagom mör och trött i mössan efter en lång dag hade jag nog allra helst av allt velat slänga mig raklång i soffan och pustat ut en stund men...

 

 

... ja även om Linn numera blivit "stor" och i såna här situationer får roa sig själv en liten stund så har vi ju numera en liten fyrbent familjemedlem som mötte oss med ivrig svansviftning och efter ett par timmar hemma på egen hand var hon  i behov av en promenad

Bara att ställa shoppingpåsarna innanför dörren, sätta på Picasso kopplet och utför det berömda

 *Le och vinka*

 

 

 

Kanske inte precis vad kropp och knopp längtade efter men när vi återvände hem efter dryga timmen så var det inte utan att både kroppen och knoppen faktiskt kände sig lite, men bara lite piggare

Nu däremot känns det som hela systemet går på ångorna och det är verkligen hög tid att avsluta helgen och ( förhoppningsvis ) sova några timmar och ladda inför kommande vecka så jag tror jag gör som Picasso...

 

 









 

 

 

 

 

 

 

Så självklart...

... eller ?

 

De senaste dagarna har ett flertal av mina FBvänner delat en och samma länk till en blogg där någon skriver om en sjuksköterska som i sitt jobb på en canseravd. dagligen träffar döende patienter och som tydligen har gjort en omfattande utredning av vad människor ångrar allra mest på sin dödsbädd

Icke föga förvånande är då att på top 5 återfinns

 

- man ångrar att man jobbat för mycke och för hårt

- man ångrar att man inte tillåtit sig att vara lycklig

- man ångrar att man inte hållit kontakt med sina vänner

- man ångrar att man inte haft mod att uttrycka sina känslor

- man ångrar att man inte vågat leva sitt liv som man själv ville utan levt efter människors förväntningar

 

Är det något nytt under solen ?

Behövdes det verkligen  en omfattande utredning för att konstatera detta ?

Är det verkligen först på dödsbädden som dessa tankar dyker upp ?

Det här är väl ämnen som hela tiden dyker upp i olika diskussioner och samtal med både vänner och mer eller mindre bekanta

Det är ju "dåliga samveten" de allra flesta av oss brottas med någon gång under livets gång

Ibland händer saker i våra liv som gör att vi stannar upp, får en påminnelse om vad som verkligen är viktigt i våra liv, vi sansar oss en smula, prioriterar om och...

 

 

 

 

... ja sen är dom flesta av oss tillbaka på ruta ett igen och vi springer vidare i vardagens ekorrhjul

Utan att någon nu behöver ta åt sig personligen och känna sig träffad utan det här  är mina högst personliga fundering och undran  hur många av de som valde att läsa just det där blogginlägget, nickade instämmande och sen dela det vidare som verkligen gör något aktivt för att undvika att behöva ångra sina val genom livet ?

Hur många slår av på arbetstakten och tillåter sig att njuta av familjen, livet mm

Hur många lyfter luren och ringer en vän ?

Hur många tar sig modet att visa sina instängda känslor ?

Hur många tillåter sig att känna lycka ?

Hur många vågar strunta i vad andra tycker och tänker om de val man gör ?

 

 

Vad jag egentligen ville komma fram till att vi kan ju läsa hur många kloka blogginlägg och ta del av hur många undersökningar/utredningar som helst, nicka igenkännande och sen dela vidare så att även  våra kära vänner ska få sig en tankeställare men sen då ?

Vad händer sen efter att vi har klickat på "dela" eller "gilla" ?

Är det någon som efter att ha läst/delat/gillat sen gör något aktivt för att verkligen förändra springet i sitt  vardagliga ekorrhjul ? 

Är man egentligen intresserad av att göra en förändring eller känns det bara skönt att "dela" denna självklarhet och visa att - jo jag vet att jag jobbar alldeles för mycke, inte hinner med mina vänner, inte visar mina känslor  på det sätt jag vill och egentligen helst av allt skulle ha haft modet att våga göra andra val och följa mina drömmar men jag rättar mig i ledet och är som alla andra fram tills jag ligger på dödsbädden och kan pricka av "Ånger top 5"

 

 

Jag läser "Ånger top 5" och känner mig rätt nöjd med att jag just här och just nu kan konstatera att om min tid av någon anledning skulle ta slut nu så är det enda jag med all säkerhet skulle ångra är att jag inte tillräckligt många gånger talat om för mina barn hur oerhört mycket jag älskar dom och hur dom var och en på sitt sätt har berikat mitt liv bara genom att finnas till

Men saken är ju den att hur många gånger jag än skulle  tala om för mina barn att jag älskar dom så skulle det ändå inte vara tillräckligt, kärleken jag känner för Joakim, Anna o Linn sträcker sig så oändligt mycket längre än vad som kan beskrivas med ord 

 

 

 

 

 

 





 



 

 

 

 



Hundar och...

... marknad

 

 Eftersom jag själv aldrig kommit på tanken att ta med mig hunden på en marknad så kan jag inte låta bli att undra varför man gör det och hur man tänker

Hur jag än funderar så kommer jag inte på en enda vettig anledning till att ta med sig hunden till ett marknasområde som är så trångt att man stundtals knappt kan röra sig

 

Kan en av orsakerna vara att man har tänkt sig att "socialträna" hunden lite ?

I så fall kan jag komma på minst tio andra tillfällen och platser som måste vara betydligt bättre alternativ än just en marknad

Eller kan det vara så att hunden inte kan vara ensam hemma ? I ett sånt läge skulle jag försöka ordna sällskap åt hunden och om det inte funkar så fick det väl bli som de gånger man inte lyckas ordna barnvakt dvs man avstår från att gå

Eller kan det möjligtvis vara så att man vet med sig att när man kommer hem efter ett marknadsbesök är en hundpromenad något av det allra sista man är sugen på och därför bestämmer sig för att förena nytta med nöje och tar med sig vovven på en marknadspromenad  ?

 

 

Under gårdagens besök träffade vi på en hel del hundar, ja det kändes nästan som om antalet hundar på marknadsbesök hade ökat sen förra året eller så är det bara jag som var mer uppmärksam i år

Bland annat så stötte vi vid flera tillfällen på en Grand danois, inte helt fullvuxen men ändå stooooor

Vid alla de tillfällen vi såg denna hund så passade hen på att nosa i förbipasserande barns mössor/huvuden och flera gånger såg jag hur hunden var med sin nos på de förbipasserande barnens händer som säkerligen doftade gott av både sockervadd o annat marknadsgodis

Hundföraren ? Inte vid något av de tillfällen vi såg hunden så hade hon kolla på sin hund utan var betydligt mer intresserad av att kolla vad de olika marknadsstånden hade att erbjuda

Förutom denna hund så fanns det som sagt ett stort antal hundar som de allra flesta såg ut att helst av allt vilja befinna sig någon annanstans än just på ett knökfullt marknadsområde

jag menar en liten hund som storleksmässigt befinner sig under knähöjd, hur kul är det att befinna sig i ett läge där det enda man ser är människoben, människoben och åter människoben

 

 

 

 

Alla gör givetvis precis det dom själva anser vara bäst både för sig själv och för sin hund men eftersom jag själv aldrig ens slagits av tanken på att ta med mig någon av mina hundar ner på marknaden utan lämnat hunden hemma dels för min egen skull, de andra marknadsbesökarnas skull men kanske allra främst för hundens skull så kan jag liksom inte låta bli att fundera lite över hur man tänker när man bestämmer sig för att marknaden är en bra plats att ta sin hundpromenad på...

 

 







Rimbos...

... Nationaldag

 

Ja det är väl vad man lite skämtsamt brukar kalla första torsdagen i oktober

Dagen då årets stora begivenhet går av stapeln

- Rimbo Marknad

Jag må ha bott här i Rimbo i nitton år men jag kommer nog aldrig riktigt att förstå hypen kring denna marknad som är så otroligt viktig för "alla"

Ja så viktig att en del skolor ger barnen ledigt - ja man har en "Öppet Hus dag" på en lördag och kompenserar sen barnen med "Marknadsledigt" och ger man inte barnen helledigt så ser man till att alla slutar efter lunch

Första torsdagen i oktober är dagen då allt stannar upp, ja allt förutom det som sker inom marknadsområdet förstås

 

 

Jag minns första året vi bodde här på orten

Marknadsdagen kom men vi brydde oss inte om att åka ner på marknaden, varför skulle vi liksom ?

En marknad som alla andra och marknader varken mer eller mindre

Dagen efter marknaden kom en mycket ledsen liten sexåring hem och undrade varför vi inte hade åkt till marknaden

"Alla" hade varit där och dagens stora händelse på Lekis hade varit att rita och berätta om vad man hade gjort/köpt på marknaden

Där någonstans började jag inse att marknaden i Rimbo var lite mer än bara en marknad för folket här på orten och under åren har jag med smått fascination och ett leende på läpparna mer och mer börjat inse hur otroligt viktig denna dag är för "alla"

Under ett par år jobbade jag i nattpratrullen, vi hade alltid ett personalmöte på eftermiddagen den första torsdagen i månaden ja dvs alla månader utom just oktober för inte kunde man ha möte på marknadsdagen och det är inte bara just vårat personalmöte som drabbades denna dag utan även vårdcentralen, sjukgymnaster mfl har en liten "offdag" på marknadsdagen för den första torsdagen i oktober har folk något mycket viktigare för sig än att jobba, gå på möten etc

Under åren i nattpatrullen/hemtjänsten så har jag via genom både personal och kunder insett att det finns en stor tradition runt just marknadsdagen

Höststädningen ska vara klar, fönsterna ska vara putsade, rena gardiner uppsatta och inte att förglömma - ärtsoppan ska stå på spisen denna oktoberdag

 

 

 

 

 

Visst går jag på marknaden men inte för att jag vill utan snarare för att jag känner att jag måste

Tidigare har anledningen till mina marknadsbesök stavats Anna och Joakim och numera stavas det Linn, om det inte vore för Linns skull så skulle jag knappast finna någon glädje i att trängas bland folk och lockas till att köpa div. skräp som jag inte har behov av men vad gör man inte för sina barn ?

I morse var Linn full av iver inför eftermiddagens marknadsbesök, hon skulle köpa fruktspån, brända mandlar och säkert nå´t annat roligt också

Marknadsdag, vad säger man liksom ?

Ingenting, man gör som vanligt "Ler & vinkar" och längtar efter den dagen då Linn är så stor att hon kan åka ner till marknaden tillsammans med sina kompisar och inte vill/behöver mammas sällsakp

 

 



 

 



Min läkare har...

... helt klart humor

 

 

Som jag redan har berättat så var jag till vårdcentralen idag och fick en kortisonspruta i axeln

När läkaren skulle plocka fram ett plåster att sätta på efteråt upptäckte han att han bara hade stora plåster inne på rummet

Först tänkte han springa iväg och hämta ett mindre men så småfnissade han lite och sa

 

- Äsch, vi tar det här stora plåstret så folk verkligen ser hur ont du har...

 

 

Vi småfnissade lite åt det doktorn och jag men det tragiska är ju att det är sant

Folk har svårt att tro på något dom inte ser och tyvärr har ju smärta en tendens att vara "osynlig" och syns den inte så finns den ju inte

Så egentligen är det ju lite trist att hösten och kylan har kommit för tänk så käckt det hade varit att få gå med linne och flasha plåstret och kanske fått insupa lite sympatier...



Så skönt det är att...

... avsluta små projekt

 

 

Jag har haft ett "dåligt samvete" liggandes rätt länge nu

Allting var fix färdigt, bara lite trådar som skulle fästas och några sömmar som skulle sys

Varje gång jag har tagit fram garn och stickor har Linn frågat

 

- Mamma när ska du göra klart min tröja

 

I de lägena har jag mer än en gång velat svara

 

- Never ! Den är så 0+7%%¤3678 tråkig att den aldrig kommer att bli färdig

 

Men så svarar man ju inte ett längtande litet barn så istället har jag lite svävande svarat

 

- Så fort jag kan...

 

Visst, jag har ont i axeln men i ärlighetens namn så har just den detaljen inte varit något problem eftersom tröjan var helt färdigstickad, det var som sagt bara några trådar som skulle fästas och sen skulle styckena  monteras ihop

Jag vet faktiskt inte riktigt vad det har varit med tröjan, den har bara varit ett stort "vill inte" från den dagen jag fick hem garnet

Men nu så, efter mycket om och men är tröjan klar och Linn är överlycklig, dock var hon alldeles för trött för att orka prova den nu ikväll utan nöjde sig med att konstatera

 

- Å vad du är duktig mamma, den är sååååå snygg och det ser nästan ut som Prinsessan

 

Så mycket bättre betyg kan man ju inte få och hade jag vetat att hon skulle bli så glad så hade jag nog sett till att färdigställa den långt tidigare