Livet med...

... Prinsessan

 

 

Innebär oftast två steg framåt och ett tillbaka

Emellanåt blir det inte bara ett steg tillbaka utan både fem, sex.... tio steg tillbaka

I fredags var just en sån dag då Prinsessan inte bara tog tio steg tillbaka utan det kändes mer som om vi var tillbaka på ruta ett och jag kan säga att jag mer än en gång under den ridturen funderade på om det verkligen var värt alla kronor jag plöjer ner i henne och för att inte tala om all tid och all energi jag investerar i henne

Kort sagt, jag var mer än less både på hästen och den förtvivlade åttaåringen som totalt kapitulerade och gav upp och inte visade minsta lilla tillstymmelse till "go"

Ett beteende som givetvis förstärkte Prinsessans ovilja att vara samarbetsvillig

Vi hamnade i den där berömda onda cirkeln och ridturen tillsammans med kompisen blev inte den där roliga stunden som det var tänkt utan mest en strid för att få Prinsessan att gå framåt och då helst framåt på stigen och inte in i buskarna

 

 

Det var nog tur för alla inblandade parter att Prinsessan på lördagen var upptagen med sin nya karriär som ridskoleponny och att vi skulle till Globen och se på Spanska Ridskolan och därmed fick en liten välbehövlig paus ifrån varandra

Även söndagen hade fullspeedat schema så vi hann inte få till någon tid till ridning men igår em var det dags igen och i ärlighetens namn så var varken jag eller Linn speciellt sugna på att åka till stallet utan gjorde det av ren pliktkänsla och med fredagens ridtur i färskt minne hade ingen av oss några större förhoppningar om en mysig ridtur

 

 

 

Men som tur är så är Prinsessan en ponny med en hel del charm och på något vis en inbyggd känsla för när det är läge att skärpa till sig 

Redan när vi kom ner i hagen mötte hon oss med en mycket svag men dock en gnäggning och när hon sedan valde att lämna polarna och komma oss till mötes så tinade nog både Linn och jag en upp en  smula

När hon sen under tiden vi gjorde iordning henne visade sin allra mysigaste och gosigaste sida och som krydda på moset dessutom bjöd på en alldeles underbar ridtur där Linn vid flera tillfällen utbrast lyckligt

 

- Mamma hon gör precis det jag ber henne om...

 

 

Som sagt, två steg framåt och ett tillbaka, ibland kryddat med ännu fler steg tillbaka och stor uppgivenhet hos oss tvåbenta

Otaliga är de gånger då jag helst av allt bara velat ge upp, gånger då jag önskat att Linn sysslat med schack eller något annat så långt bort från dessa envisa små ponnisar som möjligt

Men så kommer dagar som igår då allt stämmer och vips är man med i matchen igen och det blir alldeles solklart varför man lägger ner både tid och pengar på dessa underbara små varelser

Jag må vara knäpp men den kärlek som hela tiden finns där - även om den  ibland är svår att känna när det blåser motvind  - gör ju att man tar sig igenom dom motiga stunderna för hur det än är så finns det inte mycke som går upp mot en varm mule som pillar en i nacken