... eller inte
I onsdags var det dags att börja jobba igen, efter flera veckors sjukskrivning så blev det en mjukstart med sjukskrivning till 50%
Hur dessa 50% skulle räknas o planeras tvistades det lite om och jag kan väl milt uttryckt säga att jag och min närmaste chef inte var helt överens om vad det innebar att vara sjukskriven på 50%
Till slut lyckades vi dock enas och jag gjorde mitt första dagpass på 4 timmar och 17 minuter
På sätt och vis var det en mycket trevlig start eftersom jag tillbringade dessa timmar hos en och samma kund som dessutom är en av mina absoluta favoriter
Det lite trista var att timmarna där innebar både hjälp med dusch, städ och inköp
- rätt in i kaklet på en gång med andra ord
Värst av dom alla var nog duschningen, redan när jag schamponera in kundens hår kände jag hur smärtan i axeln dök upp som gubben i lådan men vad göra liksom ?
Att följa sjukgymnastens råd om att sluta så fort smärtan stegras funkar ju inte riktigt i ett sånt läge
Det går ju inte att säga till kunden
- Ledsen mendu får sitta här en stund medans min axel återhämtar sig...
Bara att bita ihop, schamponera klart, skölja ur, balsamera och skölja och när jag kom så långt som till att handdukstorka kundens hår hade jag så ont att jag kände hur tårarna började komma
Härlig start med andra ord
Onsdagseftermiddagen och påföljande natt var inte speciellt roliga men det är ju liksom bara att le och vinka
Gårdagen var lite smidigare, då hade jag först några rätt enkla morgonhjälper dvs lite frukost, disk och påklädning vilket kändes helt ok men som avslutning hade jag ett inköp
Jag hade garderat mig med en "dramaten" men vad hjälpte det när det blev ytterligare en kasse
Dra "Dramaten" eller bära kasse med den onda armen var ju som att välja mellan pest eller kolera
Efter ännu en sömnlös natt var det liksom bara att inse att det nog var "ringa doktorn time"
Så nu är det sjukskrivning på 100% igen och dessutom fick jag en tid hos honom på tisdag så att vi kan diskutera hur vi ska gå vidare och förmodligen blir en magnetröntgen ett steg på den stigen
Det lite halvroliga i det hela var att jag i början på veckan när jag efter att ha varit relativt smärtbefriad några dagar så smått började funderade över om jag verkligen hade haft så ont som jag ville minnas eller om minnet faktiskt spelade mig ett spratt
Efter att ha jobbat mina två pass behöver jag inte fundera på den saken längre
- jag har haft och har dessvärre förbannat ont igen
Det är konstigt hur snabbt man glömmer. Du verkar ha en bra läkare! Hoppas det onda avtar, när du får vila igen. *kram*
SvaraRaderaHan är helt suverän, jag är så otroligt glad över att ha honom som husläkare
RaderaAj aj, förstår att det kanske inte känns som läge att också få önska jobb när man redan strider om tider och hur upplägget på uppstarten kan vara men en heldag hos en o samma person där man uppenbart måste använda armen såå mkt kanske inte är nån kanonkombo.
SvaraRaderaHade det inte varit bättre med en massa in och ut jobb där du fixade lite frukostar, gav lite medicin, bäddade några sängar och så vidare. OM det funkat planeringsmässigt.
Hoppas det lugnar sig snabbt i armen igen bara så du inte retar upp smärtan och den blir etter värre.
Kom ihåg att du har bitit ihop länge och ignorerat smärtan och då tar det lång tid att bli av med en också.
krya
Min chef gjorde klart från början att det inte skulle gå att göra någon specialare utan att det var rätt in i kaklet som gällde, om jag får lindrigare jobb så skulle någon annan få det kämpigare och faktiskt är det så att dom betalar min lön och då förväntas jag göra mina arbetsuppgifter... nu laddar jag om, vilar och inväntar carpaltunneloperatipnen och sjukskrivningen därefter
Radera