Det är alltid mörkast...

... innan gryningen

 

 

Igår var en sån där riktig bottendag

Som vanligt hade jag sovit risigt under natten och vaknat x antal ggr av att Herr Axel känt behov av att göra sin existens påmind och det slår liksom aldrig för givetvis ringde väckarklockan precis när jag sov som allra bäst men det var bara att köra på det beprövade "Le och vinka"

Som tur var så var Linn på ett strålande morgonhumör så att äta frukost tillsammans och sen göra sällskap till skolbussen var riktigt trevligt

Väl hemma igen var min plan att skulle försöka ta igen lite av nattens missade sömn men Herr Axel tyckte att det var en alldeles särdeles dålig ide så han protesterade vilt så istället för soffhäng blev det en skogspromenad i det härligt soliga och kyliga oktobervädret tillsammans med Picasso

En promenad som kryddades med lite inkallningsövningar samt "kurragömmalekar" för att få valpuslingen lite uppmärksam på att det minsann inte är enbart matte som ska hålla koll på valpen utan att det även kan vara nyttigt för valpisen att hålla koll på sin matte, annars kan hon lätt försvinna bakom en sten eller ett träd

 

 

Efter promenaden blev det soffhäng tillsammans med Picasso och efter en stund infann sig John Blund och tog mig med in i drömmarnas värld

Ja, i alla fall för en liten stund för givetvis så hann jag bara sova sådär en trettio minuter innan dörren rycktes upp och ett glatt

 

- Hej mamma och Picasso, jag är hemma nu !!!

 

Ja, det där med att få "sova ut" har  verkligen inte varit min grej just nu och resten av eftermiddagen/kvällen var mest en enda lång plåga för min del även om jag gjorde mitt bästa för att Linn inte skulle märka av det alltför mycket och det enda som riktigt höll mig uppe igår var nog det faktum att jag hade en tid hos min läkare direkt nu i morse

 

 

Åtta i morse var jag på plats och dryga halvtimmen senare lämnade jag vårdcentralen med ett leende på läpparna och en alldeles underbar känsla av att för en gångs skull inte ha ont

 

*Tack och lov för lokalbedövningens uppfinnare*

 

Lokalbedövning och ytterligare en kortisonspruta ska förhoppningsvis göra livet lite drägligare för mig och även om jag just nu känner mig lätt euforisk av att inte ha ont och brottas med lusten att sätta igång både med stickning, virkning, bakning ja t.o.m ett varv med dammsugaren låter riktigt trevligt så ska jag följa Picassos uppmaning och krypa ner bredvid henne i soffan och låta mig underhållas av något av alla dessa fascinerande och totalt intelligensbefriade program som serveras dagtid

I går var jag som sagt på väg att ge upp men idag ser det betydligt ljusare ut

- det finns hopp om framtiden